Uppehållstillstånd efter avlägsnandebeslut som har preskriberats som har preskriberats

MIG 2007:46

I-II. Uppehållstillstånd beviljades inte två män, vars tidigare ansökan om uppehållstillstånd hade preskriberats. Männen hade hållit sig undan verkställighet.

En man ansökte på nytt om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Mannen hade tidigare ansökt om asyl tillsammans med sin far och deras ansökningar hade avslagits. Därefter hade misslyckade verkställighetsförsök gjorts på grund av att männen hade avvikit. Av Migrationsverkets tjänsteanteckning i det nya ärendet framkom att männen hade levt tillsammans med bl.a.

modern i Sverige och att de försörjt sig genom diverse arbeten.

Migrationsverket och Migrationsdomstolen avslog mannens ansökan.

Migrationsöverdomstolen hänvisade vid sin prövning till 12 kap. 22 § första stycket utlänningslagen. Av bestämmelsen framgår bl.a. att ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft. Reglerna infördes för att skydda asylsökande från att under en mycket lång tid behöva leva under hot om att avlägsnas på grund av att verkställighet av något skäl inte kunnat genomföras (prop. 1979/80:96 s. 109). I senare förarbeten framgår att om verkställigheten har omöjliggjorts genom att utlänningen har hållit sig gömd, inträder visserligen preskription efter två år. I ett sådant fall bör det dock inte vara uteslutet att på nytt ta upp frågan om avlägsnande ur landet och meddela ett nytt utvisningsbeslut. Preskriptionstiden förlängdes senare till fyra år, vilket motiverades med att det hade blivit allt vanligare att utlänningar undandrog sig verkställighet genom att hålla sig undan under långa tider (prop. 1988/89:86 s. 204).

Migrationsöverdomstolen ansåg att en åtskillnad måste göras mellan beslut som inte kunnat verkställas trots medverkan av

den asylsökande och beslut som inte kunnat verkställas på grund av att den asylsökande inte samarbetat eller hållit sig undan verkställighet. Migrationsöverdomstolen betonade vidare att det i första hand är den av- eller utvisade som har att självmant lämna landet och inte svenska myndigheter som är skyldiga att genom tvångsåtgärder verkställa beslutet. Det är också sökanden som ska visa att preskription inträtt utan hans eller hennes förskyllan och inte verkställande myndigheter som ska visa att beslutet att av- eller utvisa sökanden inte kunnat verkställas.

I förevarande fall hade mannen vistats i Sverige i över sju år, men fyra av dessa utgjorde illegal vistelsetid, som är den vistelse-tid efter det att avvisningsbeslutet vunnit laga kraft och fram till dagen för den nya ansökan om uppehållstillstånd sedan pre-skription inträtt. När sådana omständigheter förelegat ansåg Migrationsöverdomstolen att det fanns skäl att frångå huvud-regeln om att bevilja uppehållstillstånd på grund av att ett tidigare beslut om avvisning eller utvisning upphört att gälla fyra år från det att beslutet vann laga kraft. Det fanns därför möjlighet, menade domstolen, att meddela ett nytt utvisnings-beslut, om det inte i målet framkommit sådana omständigheter som utgjorde grund för att bevilja uppehållstillstånd. Eftersom det inte framkommit några sådana omständigheter avslog Migrationsöverdomstolen överklagandet.

I det andra fallet gällde det en man som tidigare fått avslag på sin asylansökan. Misslyckade verkställighetsförsök gjorde att avvisningsbeslutet till slut hade preskriberats. Mannen ansökte därefter på nytt om uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket avslog mannens ansökan.

Migrationsdomstolen gjorde en annan bedömning och biföll mannens överklagande.

Migrationsverket överklagade domen. Migrationsöver-domstolen fann att mannen hade vistats i Sverige i åtta år, men att fyra av åren utgjorde illegal vistelsetid. Mannen hade dessutom avvikit från planerad verkställighet och hållit sig undan till dess preskription hade inträtt. Migrationsöverdomstolen menade att det vid ett sådant agerande förelåg skäl att frångå

huvudregeln och att det fanns möjlighet att meddela nytt avvisningsbeslut om inte omständigheterna som framkommit utgjorde grund för uppehållstillstånd. Migrationsöverdomstolen konstaterade att det inte fanns några läkarintyg som styrkte att mannen av medicinska skäl borde beviljas uppehållstillstånd.

Vidare fann domstolen att mannen hade vistats illegalt i över fyra år av de åtta år han befunnit sig i Sverige. Mannen hade dessutom undanhållit sig verkställighet. Mot denna bakgrund ansåg Migrationsöverdomstolen att omständigheterna inte var synnerligen ömmande. Migrationsverkets överklagande bifölls och migrationsöverdomstolens beslut att bevilja mannen uppehållstillstånd undanröjdes.

MIG 2009:13

Uppehållstillstånd beviljades inte en man som enligt domstolen inte hade visat att han medverkat till verkställigheten i den utsträckning som skäligen hade kunnat krävas av honom och inte heller att preskription inträtt utan hans förskyllan. Mannen hade förhållit sig passiv på sådant sätt att verkställigheten av avvisningsbeslutet hade försvårats.

Målet gällde en man från Indien som hade ansökt om bl.a.

uppehållstillstånd i Sverige. Ansökan hade avslagits och Migrationsverket beslutade att avvisa honom till Indien. Efter att det tidigare avvisningsbeslutet hade preskriberats ansökte mannen på nytt om bl.a. uppehållstillstånd och gjorde gällande att han vistats i Sverige i drygt fem år och att han inte hade något att återvända till i hemlandet. Ansökan avslogs av Migrations-verket. Migrationsdomstolen kom till en annan slutsats och beviljade uppehållstillstånd, eftersom det enligt domstolen inte framgått att mannen underlåtit att samarbeta med svenska myndigheter.

Migrationsverket överklagade domen. Migrationsöver-domstolen slog vid sin prövning fast att det i första hand är den

av- eller utvisade som är skyldig att självmant lämna landet och inte svenska myndigheter som är skyldiga att genom tvångs-åtgärder verkställa beslutet. Domstolen anförde vidare att det är sökanden som har att visa att preskription har inträtt utan hans eller hennes förskyllan. För det fall preskription har inträtt föreligger enligt domstolen inte en ovillkorlig rätt till uppehålls-tillstånd. För att uppehållstillstånd ska kunna komma ifråga krävs att verkställighet inte kunnat ske och detta trots att utlänningen fullgjort sin skyldighet att medverka till verkställig-heten. Utlänningen är således skyldig att medverka till att skaffa nödvändiga resedokument, vilket förutsätter att hans eller hennes identitet är tillfredsställande utredd. Vidare måste utlänningen i så stor utsträckning som är möjligt aktivt delta i arbetet att fastställa sin identitet. En person som visserligen inte håller sig gömd eller på annat sätt undviker kontakt med de verkställande myndigheterna men som i övrigt förhåller sig passiv uppfyller inte kravet på medverkan.

I nu förevarande mål hade mannen förhållit sig passiv på så sätt att han bl.a. inte angett sitt födelsedatum trots att han hade rest ut ur Indien med pass samt ändrat uppgifter om sin hemvist i Indien. Med hänsyn till det ovan anförda ansåg domstolen att mannen inte kunnat visa att han medverkat till verkställigheten i den utsträckning som skäligen kunnat krävas av honom. Han hade därmed inte heller visat att preskription inträtt utan hans förskyllan. Under sådana förhållanden ansåg domstolen att det inte förelåg hinder mot att meddela ett nytt avlägsnandebeslut, om det inte framkom sådana omständigheter som utgjorde grund för att bevilja honom uppehållstillstånd. Domstolen kom slutligen fram till att det inte förelåg synnerligen ömmande omständigheter i målet och undanröjde migrationsdomstolens beslut att bevilja mannen permanent uppehållstillstånd.

3.8 Verkställighetshinder