Ett återkommande tema i studier som handlar om migranters situation visar på vikten av gemenskap med andra med en liknande etnisk bakgrund, för att få stöd i det utanförskap som många upplever i ett nytt land och för att kunna få sin identitet bekräftad.
Ett klassiskt verk som belyser vikten av den egna etniska gruppens stöd för att motverka utanförskap och dess negativa konsekvenser är ”The Polish Peasant in Europe and America”, skriven av WI Thomas & Florian Znaniecki. Studien, som består av olika delar och publicerades första gången mellan år 1918-1920, behandlar den polske bondens socialiseringsprocess i det nordamerikanska samhället. Detta gör forskarna genom att studera de polska böndernas sociala organisation i både det polska och nordamerikanska samhället. Denna studie visar att anpassningen till ett nytt samhälle underlättas av ett socialt stöd och gemenskap med människor som har liknande upplevelser. Studien pekar dock på svårigheterna med att upprätthålla tidigare kulturella institutioner utan stöd från dess ledare, vilka i Polen främst utgjordes av katolska präster. Dessa yrkesgrupper migrerade inte i lika stor utsträckning som lantbruksarbetarna. Kunskapen om hur de polska bönderna hade det i Amerika kom främst från studier av brev som skickades mellan migranter och släktingar i Polen (Thomas & Znaniecki, 1958).
Aleksandra Ålund (1991) visar i ”Lilla Juga”, en studie som främst bygger på intervjuer med 30 jugoslaviska kvinnor kring deras strategier för att bemästra olika situationer i sitt vardagsliv, hur den jugoslaviska gemenskapen fungerade som ett skydd mot en gemensam upplevelse av utanförskap under den första tiden i Sverige. Efter hand som tiden gick splittrades gemenskapen. Skälet till splittringen var att de enskilda individerna hade olika förutsättningar, vilka ledde till olika positioner i det svenska samhället. Det uppstod för flera en saknad efter den ursprungliga gemenskapen som fanns under den första tiden i Sverige. Gemenskapen byttes enligt Ålund ut, av framgång, materiella tillgångar och individuell ensamhet (Ålund, 1991). Aleksandra Ålund (1985) beskriver hur invandrare i ett underläge, i en gemensam upplevelse av immigrantsituationen, använder sig av en strategi i form av skyddsmurar. Skyddsmurarna byggs dels som identitetsbevarande
anpassningsstrategier, när man som invandrare konfronteras med krav från en främmande kultur, dels som protest och försvar mot diskriminering och rasism. Enligt Ålund är det nutidens villkor i Sverige som är avgörande för hur invandrarna kommer att använda sig av sin kulturella bakgrund (Ålund, 1985).
I stort sett alla studier som berör somaliers situation i exil lyfter, liksom ovan nämnda studier, fram vikten av den egna etniska gruppens stöd för att få information om det nya landet och för att få tillgång till både ekonomisk och praktisk hjälp, särskilt under första tiden i det nya landet.
Socialantropologen Sara Johnsdotter (2002) har i sin avhandling, ”Created by God - how Somalis in Swedish exile reassess the practice of female circumcision”, genomfört en intervjustudie med kvinnor och män från Somalia, bosatta i Rosengård i Malmö. Avhandlingens huvudsyfte var att undersöka hur intervjupersonerna talar om praktiserandet av kvinnlig omskärelse. Johnsdotter skriver att klansystemet, vilket är ett socialt försäkringssystem som bygger på släktskap, verkar fungera som ett socialt skyddsnät för somalier även i Sverige. Personer som bott en längre tid i Sverige och som är mer eller mindre integrerade fortsätter att träffa släkt och vänner, men försöker hålla sig borta från klansystemets lojaliteter (Johnsdotter, 2002).
Laila Niklasson (1997) har i en FoU-studie, där hon intervjuat åtta somaliska familjer bosatta i Stockholmsområdet, funnit att dessa familjers sociala nätverk främst bestod av somalier och att det till största delen bestod av släktingar. Deras sociala nätverk var utspritt i olika delar av Sverige, Europa, Amerika, samt i ursprungslandet Somalia och dess grannländer. Det somaliska nätverket i Sverige fungerade som ett skyddsnät och som en informationskanal för dem som kom från Somalia och för dem som flyttat inom Sverige. Nyinflyttade fick snabbt en bekantskapskrets, speciellt genom den muslimska församlingen. Familjerna i Niklasson studie var eniga om att klansystemet fått en alldeles för stor plats i diskussionen om somalier. De menade att klansystemet existerar, att vissa somalier använder det, men att det är i få fall. Det var enligt dessa familjer ofint att fråga kring klan och en familj ville överhuvudtaget inte tala om det (Niklasson, 1997).
I rapporten ”Delaktighet för integration – att stimulera integrations-processen för somalisktalande i Sverige” framkommer det också att somaliers familjeliv präglas av stor gemenskap inom den somaliska gruppen, men av lite kontakt utanför den somaliska gruppen. Föreningslivet ses som en resurs
för att mobilisera människor och har en viktig social funktion (Berglund & Integrationsverket, 1999).
En dansk rapport, ”Somaliere og det danske arbejdsmarked – om nätverk, kommunikation og integration”, för fram att de somaliska nätverken kan användas för att få både ekonomiskt, socialt och praktiskt stöd. De fungerar också som informationskälla för de somalier som är mer marginaliserade i Danmark. Nätverken kan också utöva negativ social kontroll och starka inre band kan minska några somaliers möjlighet att komma i kontakt med det övriga samhället (Björn m.fl., 2003).
Antropologen Ada Engebrigsten (2004) har gjort en kartläggning över somaliers situation och hur somalier har mottagits i fem olika kommuner i Norge och i åtta kommundelar i Oslo. Engebrigsten genomförde tillsammans med ytterligare en person fokusgruppsintervjuer med tjänstemän i dessa kommuner och kommundelar samt genomförde intervjuer med 19 personer från Somalia, som på något vis arbetade inom den offentliga sektorn eller inom den privata sektorn med att förbättra andra somaliers situation i Norge. Enligt de tjänstemän som ingick i kartläggningen har somalierna nätverk i hela världen i form av både släkt och vänner. Dessa innebär både stöd och kontroll. Det sprids information om rättigheter och möjligheter, men det sprids också rykten och felinformation. Det som sker i Somalia, i form av oroligheter som drabbar släktingar, påverkar människors vardag och koncentrationen på skola och arbete. När det uppstår problem kring ett barn eller en ungdom söker man sig till släktingar för stöd. Somalierna är splittrade i klaner och ett tecken på detta är att det finns 21 stycken registrerade somaliska föreningar bara i Oslo. Krig och klanmotsättningar skapar misstro mellan somalier. Enligt de somaliska informanterna som ingick i studien, spelar föreningarna som är organiserade utefter klan- och religion samt riktar sig mot hemlandet en viktig roll för praktiskt stöd och information för de som är nyanlända. Dessa nätverk kan också användas för att erhålla ekonomiskt stöd och låna pengar. Även om det är ekonomiskt påfrestande att skicka pengar till släktingar när man själv är fattig påpekas det att det ligger en stolthet i att skicka pengar till släktingar i hemlandet och att det ger självrespekt. Solidaritet och ömsesidig hjälp ses som somaliska egenskaper och flera informanter påpekar att somalier inte främst lånar varandra pengar utan delar med sig av det som de har (Engebrigsten, 2004). Ytterligare en studie från Norge av sociologen Katrine Fangen (2007b) bygger på 45 intervjuer med somalier som bor i Norge och 5 intervjuer med somalier som flyttat tillbaka till provinsen Somaliland. Studiens resultat
presenteras i form av tre fallstudier och Fangen undersöker medborgarskap, sett utifrån intervjupersonernas engagemang i eller inom organisationer på olika geografiska nivåer och sambandet mellan dessa nivåer och klass, etnicitet och ålder. Enligt Fangens resultat är de somalier som har en arbetarbakgrund, lägre utbildningsnivå eller som har en nomadbakgrund i större utsträckning engagerade i klanbaserade organisationer på lokal nivå. De som har en högre utbildning eller som har föräldrar med en högre utbildning är engagerade i somaliska organisationer på en nationell eller internationell nivå, vilka i mindre utsträckning är orienterade mot klantänkande. De som är engagerade i somaliska organisationer kan ha detta som en språngbräda för andra engagemang utanför de somaliska organisationerna och dessa personer är en slags brobryggare, vilket innebär att de har kunskaper om både det norska och det somaliska samhället. Fangen visar att de unga vuxna som deltagit i hennes studie förknippar att vara vuxen med att ta ansvar och detta ansvar är riktat mot andra somalier. De förknippar också att ta ansvar för andra med att vara somalier (Fangen, 2007b).
Liksom i Fangens studie ovan fokuserar den danskska antropologen Nauja Kleist (2007) i sin avhandling ”Spaces of Recognition – An analysis of Somali-Danish associational engagement and diasporic mobilization” på somaliers engagemang i somaliska organisationer. Hennes fokus ligger framförallt i diasporiska organisationer som riktar sig mot Somalia. Motiven bakom framförallt somaliska mäns diasporiska organisering i Danmark är enligt Kleist att detta engagemang leder till en känsla av att göra skillnad och ger dem en mer meningsfull tillvaro. Kleist ser inte något samband mellan låg grad av integrering i det danska samhället och dessa mäns engagemang i diasporiska organisationer, tvärtom är de mest aktiva personerna också de som är mest integrerade i det danska samhället (Kleist, 2007).