Migrationen handlar enligt flera forskare om en socialisationsprocess och om en identitetsprocess. Eva Nyberg (2000) ser migrationsprocessen som en socialisationsprocess. Det handlar enligt Nyberg om en anpassningsprocess till det nya landets lagar och regler samt om att hitta sätt för hur man skall handskas med föreställningar om mänsklig samlevnad. Många av dessa föreställningar förmedlas enligt Nyberg av de institutioner som barnen dagligen vistas i (Nyberg, 2000). Eva Nyberg beskriver i sin avhandling ”Barnfamiljers migration – Familjers relationer i en förändrad livssituation” den känslomässiga process, vilken påbörjas i ankomstlandet. Hon beskriver det som ett uppbrott, vilket innebär att migranten upplever en förändrad relation till ursprungsfamiljen i hemlandet. Beroende av olika faktorer i migrantens tidigare liv sker antingen ett definitivt uppbrott, en vilande tillhörighet, eller ett uteblivet uppbrott. Eva Nyberg har i sitt material som bygger på intervjuer med migranter från Chile boende i Sverige, kunnat urskilja en kollektiv och en individuell livsform. Dessa livsformer leder till olika sätt att organisera sitt liv – antingen utifrån familjens behov och krav eller också utifrån individens behov och ambitioner (Nyberg, 1993).
Tina Kallehave (2003) har i sin avhandling utvecklat en teori om statsformer och livsformer som enligt henne kan vara till hjälp för att förstå varför vissa somalier dras mot en somalisk och muslimsk livsform och andra somalier tar avstånd från släkt och religion i sitt liv i Danmark. Kallehave menar att en förklaring till dessa olika livsformer kan vara att det existerade parallella statsformer redan i Somalia. Dessa betecknar Kallehave som den somaliska republiken och klanstaten. Den somaliska republiken, som introducerades vid självständigheten 1960 och som i viss mån introducerades redan under kolonialmaktsperioden, skilde på familj,
politik och försörjning emedan dessa tre delar är integrerade i klanstaten. Republikens livsform liknar på det sättet mest välfärdsstaten, där stat, familj och marknad är skilda enheter. I Somalia ledde dessa två parallella statsformer till att människor levde blandade livsformer eller kanske framförallt levde efter en av de två livsformerna, antingen den som blev ett resultat av republiken eller av klanstaten. Vid den somaliska statens fall år 1991 återstod dock endast klanstaten som den som kunde strukturera människors liv i Somalia. Kallehaves analys av somaliers olika livsformer i Danmark bygger därmed på att det fanns brytpunkter mellan den somaliska republiken och klansamhället redan innan somalierna kom till Danmark – med möjlighet till olika subjekt och livsformer, vilka efter nya betingelser i Danmark utvecklas ytterligare. Socialisationsprocessen i Danmark påverkas enligt Kallehave alltså av i vilken grad man identifierade sig med klanstaten respektive den somaliska republiken redan i Somalia (Kallehave, 2003).
Upplevelser av diskriminering och utanförskap
I stort sett samtliga tidigare nämnda studier av somaliers situation i Norden och Europa tar upp att somalier upplever utanförskap och känner sig diskriminerade på arbetsmarknaden. I den svenska rapporten ”Somalier i Sverige – rapport till regeringen” utgiven av Statens invandrarverk (1998) framkommer det att somalierna som kommit till tals i rapporten känner sig diskriminerade som grupp och icke önskvärda i det svenska samhället.
Catharina Visapää (1997) har genomfört en intervjustudie med 30 ungdomar med somaliskt ursprung som bor i närheten av Helsingfors. Av de intervjuade är tjugoen pojkar och nio flickor. Studien är gjord på uppdrag av en somalisk förening i Finland, där vuxna somalier varit oroliga för sina ungdomars framtid, att de skall förlora sin somaliska identitet och traditioner och att de skall hamna i arbetslöshet. Mest oroliga är föräldrarna för sina tonårspojkar. Ungdomarna som intervjuades i studien var väl medvetna om sin faktiska situation i Finland, som dominerades av främlingsfientlighet och rasism. Studiens huvudresultat visar att tre fjärdedelar av ungdomarna var oroliga för sin framtid. De var rädda för det som sysslolösheten bär med sig. De var medvetna om att de borde klara sig i skolan för att kunna utbilda sig vidare, men de hade svårigheter, främst p.g.a. språket. Religionen var mycket viktig för dem och de besökte moskén en gång per vecka. De värsta för dem var att inte veta hur släktingar och vänner har det i Somalia. Deras överlevnadsstrategier var att hoppas på en bättre framtid, att utbilda sig och en dag återvända till Somalia (Visapää, 1997).
Olika samhällen kan upplevas som mer eller mindre välkommande av somalier. Detta visar Rima Berns McGown (1999) i sin komparativa studie, i vilken hon intervjuat 80 somalier i olika åldrar som levde i Toronto i Kanada och i London i Storbritannien. De somalier som bodde i London berörde mottagarlandets fientlighet mot dem i större utsträckning än de somalier som bodde i Kanada. En annan skillnad mellan länderna var att somalier i Kanada fick permanenta uppehållstillstånd medan somalierna i London fick tillfälliga uppehållstillstånd. Berns McGown kom fram till att varken somalierna i London eller Toronto var yttre integrerade. Att vara yttre integrerad innebär enligt Berns McGown att en individs ekonomiska, politiska och sociala rörlighet inte påverkas negativt av individens etniska tillhörighet. Inre integration definierar Berns McGown som en process där invandraren väver samman sin tidigare kultur med den nya samhällskulturen. Denna process påbörjas redan första dagen efter ankomsten till det nya samhället, enligt Berns McGown, och denna inre process påverkas på olika sätt av den yttre integrationen (Berns McGown, 1999).
Katrine Fangen (2006) har i en intervjustudie undersökt varför och hur flyktingar upplever förödmjukelse i exil samt vilka situationer som framkallar känslor av förödmjukelse, varför dessa situationer upplevs som förödmjukande, hur flyktingar reagerar på denna förödmjukelse och vad som kan göras för att förhindra dessa upplevelser av förödmjukelse. Hon intervjuade 27 personer från Somalia och 20 norska tjänstemän samt genomförde deltagande observationer i och följde en fokusgrupp. Hennes definition av förödmjukelse är hämtad från Lindner, 2000a:29 och lyder ”the enforced lowering of a person or a group, a process of subjugation that damages or strips away their pride, honour or dignity”. Med förödmjukelse följer en rad känslor i form av exempelvis upplevelse av stigmatisering och underlägsenhet. Förödmjukelse uppstår när en person blir behandlad som mindre värd än han eller hon förväntar sig att bli behandlad. Fangens studie visar på att känslor av förödmjukelse och av att bli bemött på ett förödmjukande sätt är vanligt förekommande bland de personer med soma-liskt ursprung som hon har intervjuat. Minst förekommande var de bland de personer som var integrerade på arbetsmarknaden och som blivit positivt bekräftade inom ett socialt nätverk bestående av både norrmän och somalier.
Situationer som uppfattades som förödmjukande var att bli placerade i en position som mottagare av samhällets stöd och som någon som skall visa tacksamhet. De som tidigare tillhörde överklassen i Somalia hamnar istället i en underklassposition. De tjänstemän som Fangen intervjuat berättade att de somalier som de mött upplevde sig mer förödmjukade av
att befinna sig i en beroendeställning till en myndighet än andra grupper. Andra situationer som upplevdes som förödmjukande av de somalier som intervjuades i studien var att befinna sig i en undervisningssituation där de gjordes till inkompetenta och underlägsna eller att de förnekades möjligheten att be under utbildningstiden. Ytterligare situationer av förödmjukelse var upplevelsen av stängda dörrar för somalier på arbetsmarknaden och att inte kunna få ett arbete som låg i linje med sin utbildningsbakgrund. Upplevelser av att bli diskriminerad på bostadsmarknaden var ytterligare en källa till upplevelse av förödmjukelse. En annan situation var föräldrar som upplevde det förödmjukande att ta emot extra hjälp till sina barn i skolan. De föredrog hellre att söka stöd hos äldre somalier från samma klan än hos tjänstemän i skolan. Att inte kunna bestämma över hur man vill leva sitt familjeliv var en annan källa till förödmjukelse. Exempel gavs på en man som hellre ville att modern i familjen var hemma och tog hand om barnen än att tvingas ut på arbetsmarknaden och lämna barnen på dagis. Upplevelser av att bli bemötta och beskrivna i media på ett stigmatiserande och exotiserande sätt istället för att bli bemötta och sedda som individer upplevdes också förödmjukande.
Fangen poängterar att förödmjukelser också förekom mellan olika klaner och grupper i Somalia och även bland somalier i Norge som är från olika klaner. En typ av förödmjukelse som förekommer bland somalier är att bli betraktad som mindre värd om man exempelvis inte följer de klädkoder som förespråkas för en muslimsk kvinna eller att som somalisk kvinna ha en norsk pojkvän.
Reaktioner som blir följden av upplevelser av förödmjukelse är enligt Fangen psykiska sjukdomar, avvikande beteenden som mord eller självmord, överanvändning av drogen kat, att använda religionen som ett skydd vid känslomässig stress, ett ökat utövande av våld och förtryck från mannen inom familjen, ett återerövrande av somaliska traditioner eller att flytta till ett annat land där livet kan vara enklare att leva. De rekommendationer som Fangen för fram för att minska somaliers och andra flyktingars upplevelser av att bli förödmjukade är att öka deras egenmakt i form av självhjälpsgrupper och att i sådana grupper lära ut vad de har rätt till och vad de är skyldiga att göra i det norska systemet. Att använda brobryggare, somalier som levt länge i Norge i möten med tjänstemän är ett annat sätt att motverka ett förödmjukande bemötande. Att få tjänstemän att inte inta rollen av att vara den som vet bäst utan låta somalier bestämma över sina egna liv är ett råd som framkommit från somalier. Enligt Fangens observationer är goda och bekräftande nätverk av både somalier och norrmän viktiga för att minska upplevelsen av att känna sig förödmjukad. Att ha ett arbete och ett hem ger
positiv feedback både från det norska samhället och från andra somalier (Fangen, 2006) .