Jag kommer nedan att börja med att presentera de informella sociala kontrakten och det sociala stödutbyte som sker mellan mina intervjupersoner och deras släktingar, vänner och grannar i Sverige.
Släktkontraktet
Mina resultat visar att de av mina intervjupersoner som har nära släktingar som föräldrar, syskon och svägerskor boende i Göteborg, beskriver ett kontinuerligt vardagligt utbyte av olika former av praktiskt familjestöd, som barnpassning, hjälp med städning och inköp vid sjukdom, eller exempelvis hjälp med att flytta möbler mellan sig och dessa nära relationer. Även ett ekonomiskt och känslomässigt stödutbyte sker i dessa nära släktrelationer. I de flesta fall bor nära släktingar som lever i Sverige i samma bostadsområde och stadsdel eller i en närliggande stadsdel i Göteborg. Det finns dock undantag där syskon och vuxna barn bor på en annan ort för att studera och där ett syskons familj bor i en annan stad. Nära släktingar som inte är bosatta i Göteborg är i övriga fall utspridda i det tidigare hemlandet Somalia eller i andra asylländer.
Nära släktingars betydelse för utbyte av olika former av socialt stöd är inte unikt för mina intervjupersoner. Flera svenska studier har visat att det sker ett betydande socialt stödutbyte mellan nära släktingar i Sverige. En
studie som visat att nära släktingar och särskilt mor- och farföräldrar spelar en viktig roll för stöd till småbarnsföräldrar är en intervjustudie med 200 småbarnsföräldrar boende i Sverige, vilken ingick i det så kallade FAST-projektet (Gunnarsson, 1990b:135). Föreställningen om att den svenska välfärdsstaten skulle konkurrera ut det informella familjestödet kunde förkastas enligt denna studie. Även senare studier visar att det sker både ett praktiskt socialt stödutbyte (Jeppson Grassman, 2001) och ett omfattande ekonomiskt stödutbyte mellan olika generationer i Sverige, framförallt mellan föräldrar som befinner sig nära pensionsåldern och deras vuxna barn (Björnberg & Latta, 2007; Espvall & Dellgran 2006).
De av mina intervjupersoner vars föräldrar bor i Sverige, uppger att de kan vända sig till sina föräldrar vid behov av ekonomiskt stöd. Alla har dock inte denna möjlighet, då deras föräldrar inte finns i livet eller då föräldrarna bor kvar i Somalia och snarare är beroende av att barnen försörjer dem än tvärtom. Detta visar på att det råder en ekonomisk ojämlikhet mellan flera av mina intervjupersoner och unga vuxna som i ovan nämnda svenska studier har tillgång till ekonomiskt stöd från den äldre generationen, delvis tack vare välfärdsstatens generella pensionssystem.
Som Mitchell (1969:29) skriver är ett nära släktskap i många samhällen förknippat med moraliska skyldigheter och att vara nära släkt innebär därmed i sig en hög intensitet. En sådan intensitet byggd på släktskapsförpliktelser finner jag i samtliga av mina intervjupersoners beskrivningar av de nära släktrelationer som de har ett stödutbyte med i Sverige. Flera beskriver graden av intensitet i sina relationer med vilken tillit de har till relationen och tilliten till att de får det stöd de efterfrågar. Tilliten är också kopplad till en känslomässig närhet. Detta gäller både i släkt- och vänskapsrelationer. Det är därmed svårt att beskriva ett stödutbyte och intensiteten i ett specifikt socialt kontrakt, utan att också beskriva tilliten och den känslomässiga närhet som finns i relationen.
En kvalitativ intervjustudie av Margareta Mona Franzén och Bäck-Wiklund (2008) visar att unga föräldrars förväntningar på sina föräldrars stöd skiljer sig åt beroende på vilket samhälle och land deras familj kommer ifrån. Studien bygger på intervjuer med sammanlagt 28 föräldrar boende i Sverige, vilka antingen har en svensk eller turkisk familjebakgrund, d.v.s. själva är uppvuxna i eller har föräldrar som är uppvuxna i Sverige respektive Turkiet. De unga föräldrarna med en turkisk familjebakgrund hade enligt studiens resultat större förväntningar på att deras föräldrar skulle bidra med både ekonomiskt och praktiskt stöd när de bildat familj än de unga
föräldrar vars familj hade en svensk bakgrund. Förväntningar på stöd och det stödutbyte som sker i praktiken behöver dock inte överensstämma. Studien visade också att de unga föräldrar som hade turkisk familjebakgrund litade mer till sina egna föräldrars finansiella stöd än till det stöd de fick från välfärdsstaten. Huruvida detta var fallet även för småbarnsföräldrarna med svensk bakgrund framkom inte av artikeln. Vad som framkom var att föräldrarna med svensk bakgrund försökte skaffa sig en utbildning och ett arbete innan de beslutade sig för att skaffa barn, vilket inte var fallet för föräldrar med turkisk familjebakgrund. Dessa resultat antyder att människor vars familj har ett ursprung i en annan typ av välfärdsregim än den svenska välfärdsstaten, har andra förväntningar på och en annan tillit till det informella familjenätverkets både ekonomiska och praktiska stöd. Det ursprungliga samhälleliga sociala kontraktet byggt på samhälleliga villkor i Turkiet kan därmed antas ha påverkat det informella sociala kontrakten mellan generationer även i Sverige.
Vad jag funnit utmärkande för det sociala stödutbyte som sker mellan mina intervjupersoner och deras nära släktingar i Sverige är att det både innefattar en generell och balanserad reciprocitet. Återkommande för flera av mina intervjupersoner, som har sina nära släktingar i Sverige är att stödutbytet består av ett flöde av flera olika former av socialt stöd.
Andra faktorer som jag funnit påverka vem i släkten man ger och får stöd av, förutom generation och livsfas, är vilken könstillhörighet en släkting har och vilken kunskap personen har om det svenska samhället. I följande citatutdrag kommer jag att illustrera på vilket sätt släktrelationernas intensitet kan komma till uttryck både i form av en generell och balanserade reciprocitet samt hur kön och kunskap påverkar vem i släkten mina intervjupersoner vänder sig till. Dessa personer har alla nära släktingar som bor i Sverige och i samma eller i ett närliggande bostadsområde.
Shukri, en av kvinnorna, beskriver intensiteten i relationen till sina bröder i Sverige genom att både ta upp ansvaret som är förknippat med släktskapet och den tillit och kärlek som finns i förhållandet till bröderna:
Så jag litar [på] att mitt i natten kan jag ringa mina bröder och säga att den här personen är sjuk. Istället [för] att ringa ambulansen jag vet att jag kan ringa min bror och väcka dem och säga att. Men den här kärleken, vi har varandra, oavsett om vi gnäller, kommer inte överens [om] saker och ting, jag litar på dem, jag vet att jag har tryggheten och kan ringa dem.
intensiteten i form av Shukris förväntan på och tillit till att syskonen ställer upp när hon behöver dem och den kärlek som finns i relationen framstår som stark nog för att överbrygga meningsskiljaktigheterna mellan syskonen. Shukri beskriver också hur syskonskapet innefattar ett delat ansvar för varandras barn:
De litar på mig, det är inte bara deras barn, det är mina barn. Vi har ju den respekten att mina barn är inte bara mina, och de kan inte bara begränsa och säga jag är förälder lägg dig inte i eller så, … så barnen också känner så att [om] moster har sagt det, så moster vill att vi ska göra så.
Ett delat ansvar för varandras barn innefattar enligt citatet ovan också en ömsesidig skyldighet och rätt att tillrättavisa syskonens barn. Det sociala släktskapskontraktet mellan syskonen i ovanstående citat innebär därmed både rätt att få stöd, men samtidigt ett accepterande av att syskonen lägger sig i hur de egna barnen uppfostras. Ett socialt kontrakt kan därmed medföra att man måste gå med på att kompromissa mellan sin egen och andra släktingars syn på exempelvis barnuppfostran, för att få del av det omsorgsstöd som man är i behov av. Denna form av kompromisstänkande återfinns också i en studie av socialt stödmottagande hos en grupp vita amerikanska ensamstående småbarnsmammor (Cochran & Henderson, 1990).
Intensiteten, i form av förväntningar på ömsesidiga släktskapsförpliktelser och en ömsesidig kärlek, är tack vare en geografisk närhet också möjlig att uttrycka i ömsesidiga praktiska stödhandlingar. Shukri och hennes bröder och svägerskor och far är alla grannar och har en daglig kontakt genom att de träffas eller ringer varandra. För Shukri, hennes far, bröder och svägerskor medför denna geografiska närhet flera olika typer av stödutbyten. Detta skiljer sig från de stödutbyten som Shukri har möjlighet att ha med viktiga personer inom släkten, som bor utanför Sverige. Med sina systrar som bor i närliggande länder till Somalia och med mostern i USA består stödutbytet mest av känslomässigt stöd och råd via telefon, men också av att Shukri exempelvis skickar pengar till sin systers barns skolkostnader och själv i sin tur får gåvor i form av kläder och tyg från sina systrar och svärmor.
Den generaliserade reciprociteten är mest framträdande i förhållande till fadern, som genom att tillhöra den äldre generationen är den som tar emot praktiskt socialt stöd. Shukri beskriver hur både hon och bröderna hjälper fadern med hushållsarbetet. Fadern bidrar i sin tur med känslomässigt stöd genom att visa att han älskar Shukri och tror på hennes förmåga att klara av saker och ting:
Shukri: Pappa [hos] honom hämtar jag styrka. Han, min pappa älskar döttrarna mer än han älskar pojkarna och det är [en] rätt bra styrka för mig att min pappa visar mig alltid att jag duger, att jag är bra. Jag kan göra allt vad en människa kan göra, och tro aldrig brukar han säga att en människa är bättre än dig.
Charlotte: Nähä, det säger han.
Shukri: Pappa är så[dan]. Han sa att: ”Din mamma var min vän, min kära. Hon var allt för mig och jag erkänner att hon var klokare än mig”. Så min pappa är en sådan person, […] hans manliga sida erkänner att en kvinna kan vara bättre än honom, så pappa har balansen som jag egentligen behövde som liten. Så det var ändå bra när jag förlorade min mamma att jag hade en sådan pappa. Var det en mansdominerad pappa så skulle jag tycka att jag var ingenting kanske, men han är sådan. Han brukar säga: ”Du klarar av, titta min dotter lär sig, hon går i skolan, var duktig du är, […], jag är så stolt över dig.” Så han [fadern] brukar alltid påminna mig: ”jag är stolt över dig, även om du har tre barn, du går varje morgon”. Han brukar titta på mig [från] sin balkong […], det var rätt kämpigt, men jag brydde mig inte för han [är en] sådan person, han brukade hälsa på mig [från sin balkong] klockan sex och trettio. [Shukri]: ”Hej pappa! God morgon, god morgon, vad jag älskar dig pappa. [Fadern:] ”Kämpa på nu.” Så han var den här
Charlotte: Ger dig styrka.
Shukri: Verkligen. Och så säger han till alla då att jag har en sådan dotter som är bättre än tio karlar. Och så brukar han säga också till mina bröder: ”Ni kan inte göra vad hon gör, hon är yngre än er, hon har mer ansvar än ni har, hon är kvinna, hon har barn [och] allt, men ni är inte ett dugg bättre än henne.”
Citatet illustrerar också hur fadern bryter mot en patriarkal föreställning om mannen som den som är överlägsen kvinnan i sitt sätt att uppmuntra och beskriva hur duktig hans dotter är. Hon har enligt fadern en förmåga att uträtta vad som förväntas av både en man och en kvinna samtidigt. Det framstår som om det känslomässiga stödet, i form av faderns tro på Shukris förmåga att klara av både sitt ansvar för hem och barn och sin utbildning, spelade en avgörande roll för hur hon orkade med vardagsslitet som studerande ensamstående mor. Man skulle också kunna anta att det praktiska stöd som fadern får, utifrån att han är orkeslös och tillhör den äldre generationen, kvalitetsmässigt förstärks om Shukri också upplever att hon får någonting tillbaka parallellt med sitt praktiska stödgivande.
Förutom att olika former av familjestöd förmedlas mellan syskonen och fadern, förmedlas också krav på hur man skall agera som far och mor gentemot sina barn. Shukris far, och bröderna i Sverige, ställer krav på att Shukri skall vara en ansvarstagande mor och prioritera att vara hemma med sina barn framför andra engagemang utanför hemmet. Släktskapskontraktet
innefattar därmed både förväntningar om ett ömsesidigt stödutbyte och krav på hur man inom det aktuella släktskapskontraktet skall ta hand om sina barn:
Charlotte: […] Ställer de här personerna några krav på hur du ska leva liksom?
Shukri: Arbetsgivaren?
Charlotte: Nej jag tänker på alla de här personerna som du har nämnt för mig nu som är viktiga personer.
Shukri: Ja, mina bröder ställer krav på hur jag lever, pappa gör det. Charlotte: Pappa och dina bröder, ja.
Shukri: Pappa gör det och min bror kan ju prata till mig. Han bestämmer inte, men han rådgör med mig. Han säger att: ”Jag tycker att du jobbar för mycket” eller ”Jag tycker att du gör så här och du får [inte] tid med barnen” och bla bla bla.
Charlotte: Så det är mest, det är när det gäller tid med barnen eller? Shukri: Min stora syrra också, kan rådgöra med mig och säger till mig: ”Uppfostra barnen på det här sättet, tänk [på] att själen är [viktigare] bättre alltid, man kan ge alltid barnen mat och [få dem att] växa … kroppsligt” brukar hon säga. [Systern:] ”Men själen och intelligensen betyder väldigt mycket. Se till att de har rätt utbildning, se till att du tar hand om dem intelligensmässigt. Glöm inte det, att uppfostra dem rätt och”. Så hon är som [en] mamma till mig och alltid lägger sig i och pratar med [mig].
Nedan framgår det hur information och förhandlingar kring hur olika familjemedlemmar bör bete sig inom den närmaste släkten, inte endast sker mellan två individer utan också via en tredje part:
Shukri; Men när han (Shukris bror) pratar med mina systrar så säger han: ”Jag gillar henne, jag gillar hennes sätt [som] hon tar hand om barnen [på] och hon alltid tar ansvar”. Så jag vet att han tycker om mig ändå.
Charlotte: Genom systrarna?
Shukri: Genom systrarna, men med mig kan han säga: ”Skärp till [dig] nu. Hur många kvällar har du möte? Du har massa möten med föreningar hitan och ditan. Jobbar du så jobbar du, du är ju borta hela dagen, de [barnen] är borta, nämen – kom igen”. Så han kan sitta [och säga till mig], sedan skrattar han [och säger]: ”Du är ju inte klok”. Och bla bla bla.
Shukri: Egentligen inte att, han begränsar inte mig, men pappa kan tjata […], [för honom] jag är fortfarande som [en] liten flicka, för att när han ringer hem så vill han att jag ska vara hemma. Så han frågar mig som [om] jag fortfarande är en liten flicka, säger han: ”Var har du varit i går kväll?” Och jag är ju van vid den här frågan. [Shukri säger:] ”Ja pappa jag hade tid med det och det. [Fadern:] ”Snälla du i går kväll var du också [borta]. [Shukri:] ”Jo, men resten av veckan så går jag ingen stans”. [Fadern:] ”Är du säker?” [Shukri:] ”Ja, ja” (skratt).
Charlotte: Okej, men det påverkar dig lite eller?
Shukri: Det påverkar lite, att jag alltid måste förbereda mig för [att] jag ska inte såra honom, men ändå säga att jag nog har bestämt mig och göra det här. [… ]
Det framstår som om att brödernas ansvarstagande gentemot Shukris barn inte endast handlar om att själva utföra praktiska stödhandlingar utan också om att kontrollera att Shukri tar sitt föräldraansvar på ett sätt som det förväntas att en mor ska ta sitt ansvar inom den sociala värld som familjen tillhör. Citaten visar också på brödernas ambivalens inför Shukris engagemang utanför hemmet. De är stolta över sin systers prestationer och engagemang, samtidigt som de tillsammans med fadern verkar ha förväntningar på sig själva att vara de som skall ställa krav på att hon beter sig som en riktig mor bör göra, genom att först och främst vara hemma med sina barn. Kraven framstår snarare som förhandlingar än som absoluta gränssättningar, där både humor och skratt verkar finnas med som ingredienser. Vad som också framkommer i citatutdraget är att kraven och förväntningarna på vad en man och en kvinna skall utföra för sysslor är förhandlingsbara och påverkas av både den aktuella situationen som familjemedlemmarna befinner sig i och av en historia, där särskilt fadern i Shukris berättelse framstår som en person som, både i sitt äktenskap och i sitt förhållande till sina söner och döttrar, har haft en inställning som går emot en patriarkal föreställning om mannen som överlägsen kvinnan. Kanske öppnar denna inställning hos fadern upp en möjlighet för Shukri att kritisera sina bröders inställning till att det främst är kvinnor som skall ansvara för hushållsarbete och barnomsorg.
Bekräftelsen på att man tar det ansvar som krävs av en inom det aktuella släktkontraktet sker inte endast från den person som uttalat ett visst krav utan också från en tredje part. Detta framgår genom att Shukri får reda på att hennes bror tycker att hon är en god och ansvarsfull mor via sin syster, som bor i ett närliggande land till Somalia, istället för från brodern själv. Exemplet visar också på att syskonen för en moralisk diskussion om vad släktskapskontraktet skall innebära över nationsgränser, vilket innebär att släktkontraktet kan definieras som ett transnationellt släktskapskontrakt.
Detta kontrakt förhandlas därmed fram i vad Thomas Faist (2004) benämnt ett transnationellt socialt rum.
Intensiteten i släktskapskontraktet innefattar förväntningar och normer om ett ömsesidigt givande och tagande av olika former av familjestöd, men också förväntningar och normer om vad som är mäns och kvinnors ansvar. Förväntningarna på att vara hemma och ta hand om både sina egna och andras släktingars barn framstår, enligt mina intervjuer, som större för kvinnorna än för männen. Vad som är återkommande är att det praktiska sociala stödet i form av barnpassning som inte utförs av föräldrarna främst sker av kvinnor som är nära släktingar och vänner. Om det är möjligt ges stöd i form av barnpassning av mormödrar eller farmödrar till barnen. Finns inte de, eller har de för lite ork för att ge detta stöd, är det mina intervjupersoners systrar eller svägerskor som tillfrågas. Finns inte dessa kan kusiner och andra mer avlägsna släktingar också anlitas. Det finns dock undantag, där yngre bröder hjälper till med barnpassning, och några av mina manliga intervjupersoner beskriver hur deras fäder och farbröder haft det som Gunnarsson (2000:71) benämner för modellfunktion, då deras sätt att uppfostra dem och deras yngre syskon har påverkat dem i sin egen uppfostran av sina barn. Bröder, fäder och manliga vänner är mer behjälpliga med praktiskt stöd i form av flyttning av möbler, bilskjuts och inköp och de ger råd kring andra frågor än barnuppfostran och omsorg. När det gäller utbyte av vardagsbekymmer och stöd till barnpassning är det enligt följande citat svägerskorna och inte bröderna Shukri vänder sig till och har ett ömsesidigt utbyte med:
Charlotte: […] Men jag tänker med barnpassning är det främst Shukri: Mina barn, det är kvinnorna
Charlotte: Deras fruar?
Shukri: För att de passar inte sina barn heller så mycket, för det är mest fruarna som är hemma och så där, men det är mest om jag behöver någonting utanför …
Charlotte: Som de hjälper till. Shukri: Som de hjälper till.
Charlotte: Och fruarna hjälper till med barnpassning. Shukri: Ja och jag också hjälper till med deras barn och Charlotte: Så det är ömsesidigt ja
Shukri: Tar med mig mina bröders döttrar till olika aktiviteter om jag går till dem med mina flickor.
Stödutbytet mellan syskonen framstår som ömsesidigt, men huvuddelen av det praktiska stödutbytet som rör barnen sker mellan Shukri och hennes