Jag kommer nu att återgå till de förändrade förutsättningarna på arbetsmarknaden som jag kunnat uttyda i mina intervjupersoners berättelser, där de under 1980-talet genom ett eget aktivt agerande kunde skaffa arbete och försörjning, men under 1990-talet och framåt istället riskerade bli beroende av samhällets ekonomiska stöd. Vad som trätt fram i berättelserna är ett antal strategier som använts för att slippa bli någon som är beroende av försörjningsstöd från det svenska samhället. Strategierna utgörs främst av ett målinriktat handlande, där samtliga mina intervjupersoner har som mål att bli självförsörjande. De sex försörjningsstrategier som jag har identifierat är (1) att söka sig till en etnisk arbetsmarknad där man inte konkurrerar med etniska svenskar, (2) att vidareutbilda sig och försörja sig på studielån, (3) att hellre leva fattig än att bli beroende av socialtjänsten, (4) att starta eget för att ta makten över sitt eget liv, (5) att vara passiv och följa den väg som anvisas av myndigheter och (6) att undersöka möjligheterna att etablera sig utanför Sverige. Nedan utvecklas var och en av dessa strategier.
Att söka sig till en etnisk arbetsmarknad
Vad jag syftar på med en etnisk arbetsmarknad är en marknad där mina intervjupersoner inte konkurrerar med infödda etniska svenskar och där deras somaliska etnicitet utgör en resurs. Denna del av den svenska arbetsmarknaden finns primärt inom den del av den offentliga sektorn som hjälper andra svensksomalier som ännu inte inkluderats på
arbetsmarknaden och därför är beroende av samhällets försörjningsstöd. Exempel på yrkeskategorier inom detta fält är tolkar, hemspråkslärare, kulturtolkar och somalisktalande resurspersoner inom socialtjänsten. De av mina intervjupersoner som haft möjlighet att få dessa typer av tjänster har lärt sig det svenska språket och har minst uppnått en utbildningsnivå som kan jämföras med svenskt gymnasium. Att söka sig till denna etniska offentliga arbetsmarknad är inte bara en strategi, utan framstår för några av de intervjuade som det enda handlingsutrymmet på arbetsmarknaden.
Fadumo berättar hur hon efter att ha sökt arbete på ett växlingsföretag känt sig diskriminerad när hon inte erbjöds anställning. Hon sökte sig senare till ett arbete som tolk, i samband med att den stora flyktingströmmen från Somalia kom under 1990-talet. Trots att Fadumo inte hade någon tolkutbildning kunde hennes dubbla språkkompetens här komma till användning. Hon fick därefter flera olika typer av arbeten som språkresurs inom den offentliga sektorns arbete med flyktingfamiljer från Somalia. Fadumo gjorde också ett strategiskt val när hon sökte in till en högskoleutbildning med mångkulturell inriktning. Den mångkulturella inriktningen som strategi gav utdelning och Fadumo fick sitt första arbete på en flyktingenhet. I dag befinner hon sig utanför denna etniska arbetsmarknad, men arbetar fortfarande inom ett välfärdsyrke.
För Abdirizak, en av männen som jag intervjuat, ger arbetet som tolk och hemspråkslärare en möjlighet till försörjning, men uppfyller inte hans önskan att få använda sin validerade somaliska universitetsutbildning som jurist. Han är väl medveten om att det är svårt för honom att få ett arbete som jurist i Sverige:
[…] Men ändå jag har sökt ibland, vissa små, inte små det var viktiga yrken som de behövde att man hade juridisk utbildning, motsvarande utbildning. Jag har sökt det var t.ex. vid migrationsverket, […] de ville [ha en] handläggare vid den här mottagningsenheten som hade ingenting med asyl och beslut att göra utan det var vanliga handläggare som [de sökte]. Det var flera gånger jag har sökt. [I] annonsen [stod det att] – de behövde folk och meriten var också […] någon som har annan bakgrund än svensk, så var de intresserade. Så jag har sökt, men jag fick inte [tjänsten]. Så det var lite svårt att hitta ett jobb som passar mitt yrke.
Abdirizak har enligt ovan medvetet sökt arbeten som jurist, där en annan etnisk bakgrund än svensk ses som en merit och därför skulle kunna göra honom konkurrenskraftig i förhållande till någon med svensk bakgrund och svensk juristexamen. Den etniska arbetsmarknad där han än så länge haft framgång riktar sig mer specifikt till personer som behärskar både somaliska
och svenska. På denna smalare somalisketniska marknad är Abdirizak konkurrenskraftig i förhållande till andra med somalisk bakgrund.
Brist på somaliska förebilder i kombination med föreställningar om att arbetsmarknaden är stängd för somalier, påverkar enligt Abdirizak den yngre generationens hopp om att lyckas i Sverige:
Abdirizak: Den nya generationen, de nya som kommer, de har ingen förebild. Vi säger: ”hur många somalier som sitter i topposter?”. Det är inte [där de befinner sig]. De säljer, jobbar i livsmedelsaffärer och så och så. Bara jämför med andra invandrargrupper – gå till arbetsförmedlingen, gå till försäkringskassan eller gå till kronofogdemyndigheterna, sådana statliga myndigheter och du hittar folk från annan bakgrund, men inte somalier. […] Det finns ingen förebild. Så de här som har misslyckats, hela tiden de säger till de nya flyktingarna: ”om ni kämpar hårt eller inte – redan svenskarna har stängt sina dörrar – det finns ingen plats för oss”.
Charlotte: Det blir som en ond cirkel.
Abdirizak: Ja, ond cirkel. [De somalier som har misslyckats säger]: ”Okej, gå, spring [och] läs SFI, vi väntar [tills] den dagen som du tröttnar och du kommer [att säga] det är som du sa till mig tidigare. […] Det är sant, jag har misslyckats.” […]
Charlotte: Så man lyssnar.
Abdirizak: Ja, lyssnar till dem, säger: ”okej de bodde [i Sverige i] 20 år. Om de säger så här det är någonting som stämmer.”
Charlotte: Du lyssnar inte på det.
Abdirizak: Jag har inte lyssnat. Om jag hade lyssnat skulle jag inte lyckats. […] Jag har inte lyckats [till] hundra procent, men i alla fall jag har [det] bättre […] i jämförelse med andra. […] För att t.ex. jag har [träffat] personer som, vi kom tillsammans här i landet så vi träffade [varandra] t.ex. vid tolkningar, [personer] som jag har tolkat för och vi var tillsammans vid flyktingförläggningen. Så de kunde inte tro: ”Du gick så snabbt och vi var tillsammans, kommer du ihåg? Jag är fortfarande inte så bra med svenskan medan du försöker att …” Så när jag tittar på mig själv jag känner inte att jag har kommit så långt eller lyckats, men när de andra säger: ”oj du har gått så långt och du lyckades med livet”. Då ”okej” säger jag, ”enligt er, men inte enligt [mig]”.
Abdirizak har haft som strategi att inte låta sig påverkas av andra landsmän som kommit tidigare än honom och som helt har gett upp hoppet om att få ett arbete i Sverige. Hade han tagit till sig deras beskrivning av att den svenska arbetsmarknaden är helt stängd för somalier, så hade han inte lyckats enligt honom själv. Abdirizak refererar till en del av den svensksomaliska gruppen, som till skillnad från Abdirizak och mina övriga intervjupersoner inte funnit
något handlingsutrymme på den svenska arbetsmarknaden. Det tillstånd som Abdirizak beskriver att dessa svensksomalier hamnat i utmärks enligt min tolkning av en form av patiens snarare än av agens. Patiens utgör, i motsats till agens, ett patientliknande tillstånd i form av handlingsförlamning, där upplevelsen av att själv aktivt kunna påverka sin livssituation är minimal (Lange & Westin, 1985). Att lyssna på och ta till sig talet om somaliers svårigheter att få ett arbete i Sverige skulle, enligt citatet ovan, i sig kunna bidra till ett tillstånd av patiens.
Utbildning och studielån som försörjningsstrategi
Flera av mina intervjupersoner ser utbildning som en väg ut från att riskera att bli eller vara beroende av försörjningsstöd från det svenska samhället. Utbildning är också något som mina intervjupersoner ser som viktigt för sina barns framtida försörjning, vilket framgår i mitt kapitel ”En förändrad familjestruktur”. Mina intervjupersoners utbildningar i Sverige är på samma sätt som flera av mina intervjupersoners yrkesliv inriktade mot en etnisk arbetsmarknad, där deras specifika språkliga och etniska kompetens kan användas som en resurs. Abokor, som kom till Sverige i slutet av 1980-talet. kom aldrig in på den ordinarie svenska arbetsmarknaden. Efter råd och påtryckningar från en farbror i Somalia och för att förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden, beslutade han sig för att studera och har gjort detta under en tioårsperiod. Vid andra intervjutillfället vid mitten av 2000-talet har Abokor avslutat en universitetsexamen inom bland annat internationella relationer. Planen med denna utbildningsinriktning är en internationell yrkesbana, med fokus på biståndsarbete riktat mot Somalia. Ytterligare en man, Farah, har satsat på studier för att inte behöva vara beroende av svenska myndigheter. Olika högskoleutbildningar inom vård, samhällsvetenskap och dataområdet har avlöst varandra. Förutom i Sverige genomfördes en av utbildningarna i USA, med hjälp av ekonomiskt stöd från en bror som är bosatt där. Vid mina första intervjutillfällen med Farah i slutet av år 2004 planerade han för en karriär inom folkhälsosektorn, i eller utanför Sverige. Vid ett tredje intervjutillfälle år 2006 befann sig Farah i London, där han bl.a. försörjde sig som översättare. Då, i början av år 2006, hade Farah åter planer på att flytta vidare. Denna gång var hans plan att flytta till Somalia för att arbeta med återuppbyggnaden av samhället där. För dessa två män var utbildning ett sätt att öka möjligheterna att få arbete både inom och utanför Sverige. Hellre fattig än beroende av socialtjänsten
Motståndet mot att söka försörjningsstöd hos socialtjänsten beskrivs främst av två kvinnor. Amina tvingades söka försörjningsstöd i samband med att hennes man blev arbetslös och hon själv förlorade sin sjukpenning, då
försäkringskassan inte längre bedömde att hon var sjuk. Shukri beskriver nedan hur hon under en period levde under socialbidragsnormen, men hellre valde att leva fattig under några månader än att hamna i ett nytt socialbidragsberoende:
Charlotte: Men du behöver inte ha komplettering med försörjningsstöd Shukri: Nej, nej.
Charlotte: eller så utan det är tillräckligt det som du har?
Shukri: Nej, jag gjorde aldrig det. Förra året faktiskt behövde jag när jag var tjänstledig, då hade jag ingenting heller, men jag gjorde inte det, tre månader levde jag fattig. Jag hatar och gå till socialtjänsten.
Charlotte: Så även att du skulle få, bli berättigad så …
Shukri: Det är jättejobbigt. Det är himla jobbigt faktiskt. Det är jobbigt för du ska redovisa sex månader tillbaka.
Charlotte: Sex månader, så lång tid?
Shukri: Minst fem månader tillbaka du skall redovisa det minsta. Du skall lämna din inkomst till, kontoutdrag, du skall lämna hitan och ditan och efter c:a en och en halv månad närmaste tid får du ersättning, komplettering om det är så att du har rätt. Visar det sig att tre månader tillbaka du hade hög inkomst, så får du ingenting heller. Vad hjälper det för mig? I dag har jag mindre, vad har jag [för] nytta av [hur] det [var för] tre månader sedan. […] Charlotte: Så hellre så går man inte dit?
Shukri: Hellre lever jag fattigt. Jag tror många gånger i månaden förra året så även när jag fick arbete, så hade jag deltid. Jag hade lite pengar, jag hade bara sjutusen kronor. […] Så enligt [de] familjeförhållande som vi hade, hade vi mindre […] än normen, men jag sökte inte.
Charlotte: Du gjorde inte det?
Shukri: Medicin och allt jag betalade själv, jag sökte inte [till] det. Jag tänkte det, nej jag för mig var det [ett] avslutat kapitel, har jag klarat av […] en gång att komma ut därifrån, jag vill inte gå tillbaka. På något sätt så känner jag - hamnar du en gång till där, det blir beroende grej, det är inte bra.
Charlotte: Det blir? Shukri: Beroendegrej. Charlotte: Okej.
Shukri: Det är inte bra, du blir beroende [av] att någon annan hjälper till och någon annan ska fylla på och någon annan och det är alltid socialen och socialen. Vadå vi är ju, jag är ju en del av samhället, inte socialfall brukar
vi skoja. Vi skojar ju ah glöm det jag vill inte vara socialfall, betyder det att jag vill inte vara de här fallen som ligger på bordet. Jag är individ, inte fyra nummer.
Shukri visar hur hon genom att inte söka hjälp hos socialtjänsten undviker att hamna i det som Leila Billqvist (1999) i sin avhandling ”Rummet, mötet och ritualerna” beskriver som en klientiseringsprocess. I denna process övergår man från att vara individ till att bli just ett av fallen på socialsekreterarens bord, vilket Shukri tydligt beskriver att hon vill undvika. Shukri avhåller sig från att söka försörjningsstöd, då hon enligt tidigare erfarenhet upplevt att det kan vara svårt att ta sig ur klientrollen när man en gång har hamnat i denna beroendeställning. Detta tillstånd liknar det som Lange & Westin (1985) benämner patiens, där man likt en patient tvingas överlämna kontrollen och sitt agentskap till myndighetspersoner.
Starta eget företag
Halimo, en av mina kvinnliga intervjupersoner, hade vid andra intervjutillfället startat ett eget företag. Halimo såg strategin att starta eget företag som ett sätt att ta makten över sin egen arbetssituation och försörjning och komma ifrån risken att återigen bli utnyttjad och illa behandlad under osäkra anställningsförhållanden i olika projekt. Nedan beskriver hon sin upplevelse av att vara anställd i tillfälliga projekt inom den offentliga sektorn:
Halimo: Och jag kände [mig] som någon trasa som du vet (visar hur man skrubbar med en trasa) att man använder och sedan man kastar bort. Så man behövs då …
Charlotte: och inte sen. Halimo: Nej.
Att vilja ta makten över sitt eget liv och slippa underkasta sig samhällets stöd eller osäkra arbetsförhållanden är återkommande i mina intervjupersoners berättelser. Mohamed, en av mina manliga intervjupersoner gjorde också ett försök att starta eget, men lyckades inte med denna aktiva försörjningsstrategi. Skälen till varför det finns få egna företagare bland personer födda i Somalia boende i Sverige diskuteras av Benny Carlson (2006) i hans jämförelse mellan företagandet bland somalier bosatta i Sverige och i Minneapolis i USA. År 2003 fanns det 28 egna företagare bland dem som var födda i Somalia och boende i Sverige, vilket utgör c:a 0,3 procent av de personer som var födda i Somalia och befann sig i åldersgruppen 16-64 år . Denna siffra kan jämföras med antalet företag som drevs av personer födda i Somalia bosatta
i Minnesota, där c:a 6-7 procent år 2005 beräknades driva sammanlagt 800 företag.
Ett skäl till varför företagandet bland personer födda i Somalia i Minnesota är så mycket högre än i Sverige är att den totala gruppen somalier i Minnesota med c:a 25 000 personer är tillräckligt stort för att utgöra en etnisk enklav. Denna enklav är tillräckligt stor för att företagarna skall kunna rikta sig till den egna etniska gruppens specifika behov av olika tjänster. T.ex. finns det speciella köpcenter i Minneapolis som är specialinriktade mot somalier. Att starta företag som endast riktar sig till de drygt 2 500 personerna som är födda i Somalia och bosatta i Göteborg är inte lika enkelt. Ytterligare förklaringar till det gynnsamma företagandet är att Minnesota generellt sätt har ett bättre företagsklimat än resten av USA, de mest företagsamma har sökt sig dit och det är lätt att starta företag. Många av de somalier som kommit till Minnesota är kunniga i engelska. En viktig skillnad mellan förhållandena i Sverige och i USA är också att det rådde högkonjunktur när de flesta somaliska flyktingarna kom till Minnesota mellan 1999-2001, medan det var lågkonjunktur när den största gruppen flyktingar kom till Sverige under början och mitten av 1990-talet. Dessutom har Minnesota lång erfarenhet av flyktingmottagande och erbjuder bra service till nykomna flyktingar (Carlson, 2006). Min övertygelse är att det finns andra sätt att underlätta för personer födda i Somalia att starta egna företag än att upprätta etniska enklaver, exempelvis genom kunskap och konkret vägledning kring vad som krävs för att driva företag i Sverige.
Att vara passiv och följa den väg som anvisas
Mohamed beskriver hur hans tidigare aktiva strategier med att söka jobb, försöka starta eget företag och gå utbildningar övergått till en medvetet passiv strategi, där han istället följer den väg som anvisas honom. Mohamed arbetade vid intervjutillfället halvtid i ett tillfälligt projekt via den så kallade storstadssatsningen och var samtidigt föräldraledig på halvtid med sitt yngsta barn. Mohamed flyttade, på grund av hans frus önskan om att komma närmare släktingar, under 1990-talet från en mindre sydsvensk stad till Göteborg. Under tiden han bodde i den mindre staden hade han både ett arbete som han fått via flyktingmottagningen i denna stad och ett extraarbete på en restaurang. Samtidigt som han arbetade tog han också kvällskurser på universitetsnivå. Under denna period fick Mohamed sitt första barn, vilket han också hjälpte till med att ta hand om. Efter att familjen flyttade till Göteborg veckopendlade han till en början till sitt arbete i den mindre sydsvenska staden. Pendlingen blev efter en tid alltför slitsam och han försökte istället att söka arbete i Göteborg. Efter det att Mohamed flyttade
till Göteborg beskriver han sitt handlingsutrymme på arbetsmarknaden som minimalt. Man kan tolka hans passiva strategi som att han hans tillstånd övergått från agens till patiens och att han gett upp hoppet om att han själv skulle kunna påverka sin situation. Jag skulle dock snarare tolka det som en aktiv motmaktsstrategi, då han själv beslutade att det inte fanns någon mening i att slösa sin energi på något som ändå inte gav utdelning.
När jag försökte nå Mohamed för en andra intervju meddelade hans fru att han befann sig i England. Efter c:a ett år fick jag tag på Mohamed via telefon och han berättade då att han återvänt till Sverige efter ett års arbete i London. Han hade genom att ta ett arbete i London brutit sin tidigare passiva strategi i Sverige. Under intervjutillfället berättade han om sina funderingar på att flytta till England, men att han inte ville göra det just då, eftersom hans barn fortfarande var små och behövde honom. Skälet till varför han återvände från sitt arbete i England var enligt Mohamed att han ville tillbaka till sina barn i Sverige. Trots sitt uttalade motstånd mot att lämna sina barn i Sverige för att söka arbete i England, var denna tillfälliga strategi möjlig för Mohamed, vilket troligen skiljer sig från vad som skulle vara möjligt för de flesta av mina kvinnliga intervjupersoner som har huvudansvaret för den dagliga praktiska omvårdnaden om sina barn.
Etablera sig i andra länder
Vid mina kontakter med mina manliga intervjupersoner Farah och Mohamed drygt ett år efter de första intervjutillfällena, hade båda två rest till London för att försöka etablera sig på den brittiska arbetsmarknaden. Mohamed återkom som sagt till Sverige. Vid min kortare fältstudie i London våren år 2006 träffade jag Farah, som då försörjde sig genom att arbeta som översättare från engelska till somaliska. Farah hade som tidigare nämnts planer på att flytta vidare till Somalia, för att bygga upp en verksamhet och arbeta med återuppbyggnaden av det somaliska samhället. Flera av mina intervjupersoner berättar om hur släktingar och vänner har lyckats på arbetsmarknaden i framförallt England och USA. De berättar om hur andra svensksomalier som migrerat vidare till England informerar dem om fördelarna med att leva i England, i jämförelse med det svenska samhället, vilket jag mer ingående tar upp i kapitlet ”Transnationella släktnätverk”. Berättelserna om möjligheternas England har, som jag ser det, framförallt som funktion att stärka svensksomalierna i Sverige genom att öka deras medvetenhet om att det inte är ett personligt problem eller grupproblem att inte komma in på den svenska arbetsmarknaden, utan att det handlar om ett strukturellt problem och om diskriminering. Tankarna om att migrera vidare till England kan ses som en vilande möjlig försörjningsstrategi hos
mina intervjupersoner och som en sista utväg när deras handlingsutrymme i Sverige upplevs som minimalt.