Det sociala försäkringssystem som bygger på släktskap fortsätter enligt mina intervjupersoners berättelser att existera, trots att släkten är utspridd i olika länder. Relationerna hålls främst vid liv genom de ovan nämnda kommunikationsprogrammen, via Internet och via telefon. Migrationen har dock bidragit till en förändrad struktur i form av en ökad obalans inom släktnätverket, då de ekonomiska villkoren och tillgången till välfärd ser mycket olika ut mellan de olika länder där släktingarna bor. De största skillnaderna existerar mellan de släktingar som finns kvar i Somalia och dess närliggande länder och de som lyckats ta sig till en välfärdsstat som den svenska. Hjälpbehovet hos släktingar i hemlandet är oändligt enligt Fadumo, en av de kvinnor som jag intervjuat, och det innebär att ständiga prioriteringar måste göras mellan släktingarnas behov i hemlandet och den mindre familjeenhetens behov i Sverige. Dessa enheter har alltmer kommit att likna sammansättningen i många svenska familjer och hushåll, bestående av en eller två föräldrar och deras minderåriga barn, utifrån ett svenskt kärnfamiljsideal. Hushållet har alltså krympt i förhållande till de flesta hushåll i Somalia. En möjlig förklaring till denna förändring kan vara att det i Sverige i dag är ekonomiskt möjligt för vuxna barn och deras föräldrar att leva i skilda hushåll. En annan förklaring kan vara att en bristande tillgång på stora lägenheter medför att äldre föräldrar bor i eget hushåll. Ytterligare en förklaring kan vara att möjligheten att förenas med medlemmar i den mer utvidgade familjen begränsas av svenska regler kring familjeanknytning. Dessa innefattar endast äkta makar eller registrerade partners och minderåriga barn (Migrationsverket, 2007). Det somaliska begreppet för familj är enligt Maryan, en av mina kvinnliga intervjupersoner, mer vidsträckt. I citatet nedan illustrerar Maryan också det sociala försäkringssystem som framförallt bygger på släktskap:
Familjen är stor, den är mycket stor. Det är inte bara mamma och pappa, det är ett kollektivt försäkringsbolag, ett jättestort försäkringsbolag och det består inte av mamma och pappa. Det består av moster, faster, morbror, farbror, morbrors dotter, farbrors dotter, kusinens barn, det är en hel klan. Med den man är närmast, den är mest skyldig för att hjälpa dig; finns den inte så går du till nästa gren. Så det är ett stort träd med olika grenar, så brukar
jag uttrycka mig, så håller man den som är närmast då. Det är mamma och pappa och syskon och om inte de finns, då är det den nästa, moster och faster och morbror, den andra på mammas sida och pappas sida och morbröder och farbröder och deras barn och barnbarn. Ibland kan det vara farbrors fru som du står närmare än din egen mamma. Så det är en stor gård, det är familjen. Det är det jag kallar familjen, kärnfamiljen.
Det normsystem som verkar vara gällande inom familjesystemet som beskrivs i citatet ovan, är för det första att man som släkting har en klar skyldighet att hjälpa en annan släktmedlem och för det andra att det först och främst är den länk som står en närmast i släktledet som man har skyldighet att hjälpa eller har rätt att söka hjälp ifrån. I det här fallet är det föräldrar, syskon och barn som utgör de närmaste släktingarna. Detta stämmer också med mina andra intervjupersoners utsagor. I de fall, då de har sina föräldrar eller svärföräldrar i livet i Somalia och då dessa inte uppbär pension från Sverige, är mina intervjupersoner helt eller delvis ansvariga för föräldrarnas försörjning. Förutom att skicka pengar varje månad kan denna försörjning också handla om att i perioder ha sin förälder boende hos sig, eller att ekonomiskt bidra till att bygga ett hus eller betala någon som hjälper den äldre föräldern i hemlandet.
Citatet ovan visar också att man i verkligheten är mer pragmatisk och vänder sig till båda sidorna av släkten och inte endast till faderns sida, i enlighet med det patrilinjära idealet. Att stå någon nära kan förutom närhet i släktledet också innebära en känslomässig närhet, vilket exempelvis kan baseras på att man vuxit upp tillsammans. I citatet ovan säger Maryan att man kan stå närmare sin farbrors fru än sin egen mamma. I de fall då mina intervjupersoner känner stark lojalitet gentemot och har kontakter med släktingar utöver föräldrar, barn och syskon, tycker jag mig se att det finns en sådan känslomässig närhet. Denna närhet är då baserad på att man träffats ofta eller levt tillsammans med dessa släktingar som barn. Daud, en av mina manliga intervjupersoner, berättade exempelvis om sitt ständiga försörjningsansvar gentemot sin farbrors barn i Somalia. Under uppväxten i Somalia delade Daud tillsammans med sina föräldrar och syskon hushåll med farbroderns familj. Då farbrodern gick bort under inbördeskriget i Somalia var Daud den som stod närmast i släktledet, både ideologiskt och känslomässigt och som hade de bästa ekonomiska förutsättningarna att försörja barnen.
Normsystemet som antyds av Maryan i citatet ovan gör det förståeligt att Maryan, tillsammans med sina bröder, har ett ständigt ansvar att försörja
sin mamma i Somalia. Förutom att Maryan har ansvar för sin mor, som står henne nära, är hon också del av ett vidare familjestödsystem:
Maryan: Det är många släktingar därnere som vi försörjer och skickar lite femhundra eller trehundra, eller fyrahundra. Det är kusiner och det är kusinbarn och det är mostrar som ringer ibland, som inte har mat, pengar till maten. […] Vi är ett helt system som funkar därnere för dem. Somalierna skickar flera miljoner varje månad till [andra] länder, [till] Somalia. Charlotte: Men hur? Gör ni det tillsammans med era släktingar? Gör du det eller går man ihop i?
Maryan: Vi går ihop som familjer. Om en moster ringer så frågar mina bröder: ”kan vi lägga ihop trehundra”? Så skickar vi.
Charlotte: Så det är ett familjestödsystem? Maryan: Ja.
Utifrån mina intervjupersoners berättelser kan jag urskilja två huvudformer av ekonomiskt stödutbyte inom deras släktnätverk. Det ena är ett mer eller mindre ständigt försörjningsansvar gentemot närstående släktingar i framförallt hemlandet och närliggande länder. Detta stöd omfattar i första hand föräldrar och vuxna syskon, men också andra släktingar som syskonbarn, kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Dessa utgifter är regelbundna och ingår som en del i den löpande hushållsekonomiska planeringen månad efter månad. Den andra formen av ekonomiskt stöd handlar om akut hjälp i olika nödsituationer. Ofta handlar nödsituationerna om att en släkting behöver hjälp med att finansiera vård på sjukhus. När det handlar om mer tillfälligt stöd i akuta situationer kan de hjälpbehövande vara både nära och mer avlägsna släktingar. Till skillnad från det ständigt återkommande försörjningsansvaret som ges i form av mer överkomliga summor pengar, ofta månadsvis, kan akuta sjukvårdskostnader vara stora utgifter som är svårare att klara av inom den mindre familjeenhetens hushållsbudget. För att klara dessa akuta hjälpbehov mobiliseras ett hjälpnätverk inom släktskapssystemet. Dessa hjälpnätverk kan antingen bestå av några få inom det allra närmaste släktledet, eller också innefatta fler personer i ett vidare släktnätverk inom klansystemet. Det gemensamma är att det sker en mobilisering av flera släktingars resurser i syfte att hjälpa en gemensam släkting i en akut nödsituation. Dessa hjälpnätverk inom ett större släktnätverk liknar det som den sociala nätverksforskaren Clyde Mitchell, med Adrian Mayers begrepp från 1966, beskriver som action set (Mitchell 1969). Detta är en del av en individs sociala nätverk som mobiliseras i ett visst syfte och för en begränsad period. De potentiella nätverkspersonerna är i detta fall de som, enligt gällande normer och värderingar inom nätverket,
förväntas ställa upp för personen i nöd och vilka denne i sin tur förväntas hjälpa vid behov (Mitchell 1969). Citaten nedan beskriver några olika sätt på vilka mobiliseringen av sådana action sets kan gå till. Fadumo, en av de kvinnor jag intervjuat, beskrev dessutom asymmetrin inom släktnätverket och hur ständiga prioriteringar och moraliska överväganden måste göras mellan släktingar i nöd och de egna jämförelsevis lyxartade behoven:
Jag har det ändå lyxigt, jag har det ändå ja mat och tak över huvudet. Det finns alltid någon som har det sämre. Så det är en prioriteringsfråga liksom, en moralisk fråga, vad är viktigt liksom – att jag får det jag har planerat och tar min semester eller att skicka till någon som verkligen behöver. Så det är på gott och ont det där. Det är jätteroligt att hjälpa släktingar, men ibland kan det vara för krävande också faktiskt. Särskilt nu när min pappa är där nere. Då ser han nöden på ett annat sätt. Han är ju närvarande, så han ringer väldigt ofta och [säger att] de här behöver någonting och de här behöver någonting, oändligt. Det är oändligt faktiskt. Man skulle nästan avsätta en del pengar, vilket vi faktiskt har gjort i vår familj. Vi lägger ihop liksom några hundra kronor per månad i ett gemensamt konto och om det är en gemensam släkting som vi har som är i nöd och behöver någonting, så tar vi därifrån.
Istället för att mobilisera resurser vid varje tillfälle, när en släkting är i behov av hjälp, sparar alltså Fadumos närmaste familjemedlemmar varje månad ihop pengar till en gemensam stödbuffert. Amina, ytterligare en kvinna, beskrev mobiliseringen av resurser i form av ett slags kedjebrev. Detta når henne genom att en släkting eller vän från hemlandet ringer och ber om hjälp till att exempelvis bekosta vård på sjukhus. Amina kan då bidra genom att skänka en summa pengar.
Daud, en av mina manliga intervjupersoner, beskrev hur hjälpnätverket sträcker sig över flera länder och hur det mobiliseras när en släkting t.ex. behöver pengar till en njurtransplantation:
Daud: Ibland händer det att någon är väldigt sjuk i Danmark, han behöver byta, […] Kidney [njure] […]. Så man samlar härifrån, London, Australia – all släkt som finns där, de måste samla och ge honom för att han ska … Charlotte: Byta njure?
Daud: Byta den här. Det har hänt och nu finns det en kvinna som finns också i Danmark som vi samlar [till] för att hon ska få en Kidney. Båda fungerar inte.
Dauds citat visar att mobiliseringen av resurser inte enbart riktar sig till släktingar i ekonomisk nöd i Somalia, utan också till en släkting i en välfärdsstat som Danmark.