Alltsedan efterfrågan på arbetskraft minskade inom industrin på 1970-talet har personer med utländsk bakgrund haft lägre arbetskraftsdeltagande än svenskar. Särskilt stor var skillnaden mellan svenskfödda och personer som hade utländskt medborgarskap under 1990-talets lågkonjunktur. Konjunkturen spelar alltså en roll för skillnaderna i arbetskraftsdeltagande mellan svenskfödda och speciellt utländska medborgare, d.v.s. speciellt de som har bott i Sverige under en kortare tid. Resultaten från en studie av Björn Gustafsson & Jinghai Zheng (2006), vilka studerat hur medelinkomsten inom olika grupperingar av invandrare förändrats mellan 1978 och 1999, visar att samtliga invandrargrupper bortsett från unga vuxna som kommit från Nordeuropa, USA, Australien och Nya Zeeland försämrade sin relativa medelinkomst i förhållande till svenskföddas medelinkomst under perioden som studerades. De icke europeiska invandrarna som kom till Sverige under 1980-talet hade vid mitten av 1990-talet inkomster som var extremt låga enligt studiens resultat. Denna studie kompletterar de tidigare resultaten från Ekberg & Gustafsson (1995) som visar på en ojämlik tillgång på arbete mellan olika etniska grupper, där utomeuropeiska invandrare har sämst tillgång till arbetsmarknaden. Bortsett från personer som kommer från USA, Australien och Nya Zeeland, har de utomeuropeiska invandrarna när de väl kommit in på arbetsmarknaden de lägsta inkomsterna (Gustafsson & Zheng, 2006).
Faktorer som bidrar till inkludering och exkludering på
arbets-marknaden
Pieter Bevelander (2000) visar i en longitudinell studie att invandrare vars språk inte ligger nära det svenska språket och som kommer från en kultur som i större utsträckning skiljer sig från den svenska, inte fick del av den konjunkturuppgång som inträffade under 1980-talet. Detta förklaras med att det under 1980-talet skedde en strukturell förändring inom företagen i form av bl.a. datorisering. Denna utveckling ledde till att efterfrågestrukturen förändrades och att språk och informella Sverigespecifika kunskaper blev viktigare för att kunna få ett arbete. Denna utveckling missgynnade de invandrare som saknade sådana kunskaper. Bevelander visar därmed att det inte endast är konjunkturen som har betydelse för invandrares position på arbetsmarknaden. Typen av arbeten och efterfrågan på svenskspecifika
kunskaper som språk är också avgörande för om man får ett arbete. I en tvärsnittsstudie visar Bevelander att utbildning och speciellt svensk utbildning underlättade för att både invandrade män och kvinnor skulle få ett arbete år 1990. Detta resultat skiljer sig från år 1970, då utbildning och svensk utbildning inte hade någon betydelse för att de invandrade männen skulle få arbete. För de invandrade kvinnorna hade detta dock betydelse även år 1970.
Eva Franzén (2003) har i sin avhandling visat att det tog längre tid för de personer som invandrat till Sverige år 1995 än för de som invandrat år 1983 att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Särskilt lång tid tog det för de utomeuropeiska flyktingarna. Detta medförde att de som kom år 1995 tvingades leva längre tid med försörjningsstöd än den tidigare gruppen av invandrare.
I Välfärdspolitiska rådets rapport ”Arbete? Var god dröj! – Invandrare i välfärdssamhället” sammanfattar Christer Lundh m.fl. (2002) forskning som rör invandrares position på arbetsmarknaden. Rapporten visar att det under 1990-talet och fram till 1995 skedde en dramatisk minskning i sysselsättningsgraden för utrikes födda. Sysselsättningen ökar efter 1995, men inte i samma utsträckning som den tidigare sjunkit. Sysselsättningen har dock ökat mer och arbetslösheten har sjunkit i större utsträckning för utrikes födda än för svenskfödda under andra delen av 1990-talet. Nykomna flyktingar från den så kallade tredje världen har enligt rapporten sämst arbetsmarknadsanknytning. Utbildningsnivå förklarar inte skillnader mellan svenskföddas och utrikes föddas arbetsmarknadsanknytning. Rapporten visar likt ovan refererade studier att tid i Sverige samt svensk utbildning underlättar för utrikes födda att få arbete (Lundh m.fl., 2002)
Faktorer som också kan påverka flyktingar och invandrares inkludering alternativt exkludering på arbetsmarknaden är bemötandet från svenska myndigheter, vilka har till uppgift att introducera nykomna i samhällslivet och arbetslivet. Elsie Franzén (1997) har genom att följa ett antal flyktingar från det att de fick uppehållstillstånd och bodde på en flyktingförläggning och under de första åren i en svensk kommun undersökt hur dessa personer upplevt bemötandet från svenska myndighetspersoner och hur detta bemötande påverkat hur de hanterade sin livssituation. Av hennes resultat framgår att ett konstruktivt bemötande, vilket leder till aktivering och självstyrning, består av att bli bemött som en individ, medan ett destruktivt bemötande som istället leder till passivering och patientifiering präglas av att bli behandlad som en del av ett kollektiv.
Oavsett vilka faktorer som är orsaken till exkludering från arbetsmarknaden, medverkar en sådan utestängning till sämre självupplevd hälsa. Maria Roselius (2000) visar i en artikel som bygger på resultaten från Socialstyrelsens två levnadsnivåundersökningar bland fyra invandrargrupper utförda år 1998 och år 1999, att det finns ett samband mellan den självuppskattade hälsan och en kombination av en förankring på arbetsmarknaden, en förankring i ett socialt nätverk av släkt och vänner samt en förankring i det svenska välfärdssystemet. De fyra grupper som ingick i studien kom till Sverige under 1980-talet och har sitt ursprung i Chile, Iran, Turkiet och Polen. Resultaten visar att samtliga grupper hade sämre förankring på arbetsmarknaden, i ett socialt nätverk av släkt och vänner och i det svenska välfärdssystemet, i jämförelse med svenskfödda. Samtliga hade också en större ohälsa än svenskfödda. De som var sämst förankrade inom ovan nämnda områden var personer som kom från Turkiet och Iran och de som var mest förankrade var de som kom från Polen. Studien visade att sämre förankring inom minst två av dessa tre uppräknade områden hängde ihop med en sämre självupplevd hälsa, högre grad av upplevelser av våld och diskriminering samt färre politiska resurser. En kommentar som ges till skillnaderna mellan grupperna är att Polen är mer kulturellt likt Sverige och att Iran är det land som i störst utsträckning skiljer sig från Sverige kulturellt. Vad författaren menar med kultur framgår dock inte av artikeln. Invandrarna från Polen och Iran var mest lika den svenska befolkningen utbildningsmässigt och hade flest personer med gymnasial- och eftergymnasial utbildning (Roselius, 2000).
Svensksomaliers arbetsmarknadsanknytning och
arbetsmarknadsvillkor
Flera studier som rör livssituationen för somaliska flyktingar i Europa, hänvisar till statistik som visar att somalier har en väldigt låg arbets-marknadsanknytning i jämförelse med den infödda befolkningen. Bland dessa studier finns en dansk rapport (Björn m.fl., 2003), en finsk studie (Tillikainen, 2003), norska studier (Fangen, 2006; Engebrigsten, 2004) och studier från Storbritannien (Griffiths, 2002; Census and LFS, 2005).
Maria Selvi (2006) har i en komparativ studie mellan Sverige och Nederländerna jämfört hur många personer mellan 25-60 år som är i arbete, är arbetssökande och helt står utanför arbetsmarknaden, av somalier och före detta jugoslaver i Sverige år 2001 och i Nederländerna år 2003. Hennes statistiska studie visar att före detta jugoslaver (63 %) och speciellt män (69,7 %) i större utsträckning befinner sig i arbete i Nederländerna i jämförelse med somalier i båda länderna och i jämförelse med före detta jugoslaver
i Sverige (56,5 %). Somalier i Sverige är i något större utsträckning (30,5 %) än somalier i Nederländerna (28,6 %) i arbete. Männen är i större utsträckning än kvinnor i yrkesarbete i båda grupperna och i båda länderna. Särskilt stor skillnad är det mellan somaliska män och kvinnor, där 20,9 procent av kvinnorna är yrkesarbetande i Sverige. Jämförande siffra för männen är 38,2 procent. Skillnaden mellan män och kvinnors anknytning till arbetsmarknaden över huvudtaget, alltså hur många som är mellan 25-60 år och som är anmälda som arbetssökande, är väldigt stor. För de somaliska kvinnorna mellan 25-60 år i Sverige står 71,3 procent inte till arbetsmarknadens förfogande. Jämförande siffra för de somaliska männen är 37,3 procent. Möjliga orsaker till att kvinnor i denna åldersgrupp inte står till arbetsmarknadens förfogande i samma utsträckning som männen kan enligt mina spekulationer vara att de i större utsträckning än männen är föräldralediga och hemma för att ta hand om sina barn, eller befinner sig under utbildning. Till viss del kan skillnaden mellan somaliers och före detta jugoslavers arbetsmarknadsanknytning enligt Selvi förklaras med utbildningsnivå, tid i landet och att det för nykomna flyktingar från f.d. Jugoslavien vid ankomsten fanns ett tidigare socialt nätverk av landsmän. Orsaker som diskriminering på grund av utseende och kulturella skillnader kan ha betydelse, men kan inte säkerställas statistiskt enligt studien (Selvi, 2006).
I en intervjustudie med en mindre fokusgrupp bestående av en högutbildad man och en högutbildad kvinna från Somalia presenterad av Kitimbwa Sabuni och Lena Sawyer undersöktes möjliga förklaringar till den låga sysselsättningen bland somalier i Sverige. Förklaringar som framkom till svårigheterna på arbetsmarknaden är att somalier kommer från traumatiska förhållanden orsakade av krig, och många mår dåligt. En annan förklaring som presenterades var att somalierna är en nykommen grupp och det tar tid att bli informerad om Sverige. Det har tagit tid att vänta på förläggningar, samt att ta sig igenom SFI (Svenska för invandrare) och andra åtgärder. Ytterligare förklaringar som angavs i studien var avsaknaden av personliga nätverk på arbetsmarknaden, att man ser ner på betyg från ”icke utvecklade länder”, samt att somalier blir diskriminerade på arbetsmarknaden (Sabuni & Sawyer, 2001).
I rapporten ”Delaktighet för integration – att stimulera integrations-processen för somalisktalande i Sverige”, som bygger på ett stort antal kontakter med somalier i olika kommuner i Sverige samt med myndighetspersoner som kommit i kontakt med somalier, ges flera möjliga förklaringar till somaliers låga deltagande på arbetsmarknaden. De flesta
somalierna kom under 1990-talets lågkonjunktur och det finns en skillnad mellan Sveriges och Somalias samhälls- och industristruktur. Otillräckliga språkkunskaper och brist på gångbar yrkesutbildning, liksom strukturella faktorer som regleringar på arbetsmarknaden och svårigheter att starta eget, anges som förklaringar. Andra hinder som tas upp är att avsaknaden av informella kontakter utanför den somaliska gruppen minskar möjligheter till kontakter som kan förmedla jobb och kontakter med arbetsgivare. Ytterligare förklaringar är att färre somaliska ungdomar studerar på gymnasiet och ännu färre på universitetsnivå, i jämförelse med andra svenska ungdomar (Berglund & Integrationsverket, 1999).
En studie som förändrar bilden av ett lågt arbetskraftsdeltagande bland somalier i exil är en studie av Benny Carlson (2006), som visar att sysselsättningen för somalier i Minneapolis i staten Minnesota i USA är ungefär dubbelt så hög som för somalier i Sverige i början av 2000-talet. Då sysselsättningen i åldersgruppen 16-64 år var betydligt högre för somalier i Minnesota (47 % år 2000) än den var i Sverige (23 % år 2003), söker Benny Carlson olika möjliga förklaringar till detta. En förklaring är att det var högkonjunktur i Minnesota under 1999-2001 då de flesta somalier kom dit, medan den största flyktinggruppen som kom från Somalia till Sverige under 1990-talets början och mitt sammanföll med den dittills värsta lågkonjunkturen i Sverige under efterkrigstiden. Andra möjliga förklaringar är att det i Minnesota förs en politik som underlättar eget företagande, vilket innebär att många somalier i Minnesota driver egna företag, om än i liten skala och till stor del riktad till en somalisk enklav. Förutom detta beskriver Carlson att det finns en accepterande miljö i Minnesota och en god social service och ett nätverk som tack vare en lång tradition av flyktinginvandring på ett bra sätt kan ta emot nyanlända somalier och introducera dem i samhället. Ytterligare förklaringar är att de somalier som kommit till Minnesota är kunniga i engelska, tillhör en selekterad grupp av företagsamma och att gruppen som helhet är så pass stor att det finns möjlighet att bedriva företag som främst riktar sig till andra somalier (Carlson, 2006).
I en senare rapport visar Benny Carlsson (2008) med hjälp av statistik från SCB, att både sysselsättningen och det egna företagandet har ökat bland somalier i Sverige under 2000-talet. I Göteborg har sysselsättningen ökat som mest från att år 2000 vara 16,7 procent till att år 2005 vara 22,4 procent bland de personer som är födda i Somalia och som befann sig i åldersgruppen 20-64 år. Störst var antalet sysselsatta somalier i Stockholm, där 31,9 procent var sysselsatta. Utslaget på hela Sverige är 26,8 procent av de personer som är födda i Somalia i denna åldersgrupp sysselsatta. Mellan
2000 och 2005 steg antalet egna företag bland somalier från 13 till 97 företag, varav 12 drivs av kvinnor. Störst antal företag drivs i Stockholmsområdet (Carlson, 2008).