När vi i detta kapitel diskuterar relationer i praktikbaserad forskning har vi utgått från att hållbarhet måste förstås i en komplex mening. Hållbarhet hänför sig till hållbara spatiala lösningar, som är väl underbyggda ur ett samevolutionperspektiv, och till hållbara sociala lösningar, som bygger på en bred förankring. Hållbarhet ingår som ett av fyra centrala element i det aktörs-relationsbetonade angreppssättet (Actor-Relational-Approach, ARA). De fyra karaktäristika i ARA är: en fokusering på det konkreta utvecklingsarbetet, hållbarhet i en komplex förståelse, ledande aktörer med subjektiva intressen och frågor som sträcker sig längre än ett styrande perspektiv. En central utgångspunkt är att forma effektiva aktörsnätverk kring meningsfulla ärenden. Det är ur dessa perspektiv vi nu vill granska forskningsprocesserna i praktikforskning.
En diskussion har förts om hållbara sociala lösningar, i vilken man framför allt har utgått från forskningens användbarhet. I sin bedömning av spridningen och användningen av praktikforskning betonade t.ex. Dal Santo et al (2002) vikten av organisatoriska faktorer och samhällsfaktorer när det gäller att främja forskningens användbarhet. För att forskning ska kunna användas måste den kunskap som produceras genom forskning var relevant för de problem som praktikerna och beslutsfattarna står inför. Samtidigt måste formen av kommunikationskanaler mellan forskare och praktiker tas i beaktande när man bedömer sannolikheten för att forsk- ningen ska utnyttjas. De kom till den slutsatsen att de viktigaste faktorerna
när det gäller att främja utnyttjandet av forskning är att skapa klarhet i ett tidigt skede när man definierar befintliga problem och att förbättra kommunikationen i partnerskapet mellan aktörer och forskare under hela processen. Särskilt viktigt är att identifiera potentiella konflikter mellan de olika involverade aktörerna.
Dal Santo et al tacklar faktiskt i sin genomgång indirekt frågan om spatial hållbarhet, dvs. det att spridning av forskning är sammanbundet med relationerna i forskningsprocessen i linje med Nowotnys samevolutiva forskning. Med tanke på denna komplexitet bidrar Latour (2005) med att idéer sprids av dem som är intresserade av idén, varför vi kritiskt bör bedöma och beakta på vilket sätt aktörerna involveras och är involverade i dessa forsknings- och utvecklingskontexter. Enligt Latour skapas medve- tenhet om och spridning av fakta genom att ett växande antal aktörer blir intresserade och involveras genom hållbara och flexibla allianser. Utgående från Latours tänkande och inom ramen för ANT har man i socialt arbete analyserat nätverk för implementering av evalueringsmetoder (Yliruka & Hänninen 2014). Retrospektivt har man identifierat förhandlingar, ”omvändningar”, som beskriver kritiska faser vid implementeringen och hjälper oss att förstå slutresultatet (ibid. 287 - 288).
Inom ANT kan man konstatera att det finns utrymme att se på både aktörskapet och strukturer, men betoningen ligger på upptäckten av aktörer utifrån de spår som de lämnar (Latour, 2005, 53). Betoningen i ARA är mer proaktiv och ligger på ledande aktörer med subjektivt intresse. Ut- gående från begreppen ledande aktörer eller fokala aktörer, som myntats inom utvecklingsekonomin och urbansociologin, hävdar Boelens att det är möjligt att få aktörernas intressen att sammanfalla i viktiga frågor. Ju mer de sammanfaller desto hållbarare blir de. I stället för att förespråka en objektiv och representativ demokrati lyfter Boelens därför fram makt och subjektivitet som centrala teman i det aktörsrelaterade angreppssättet. Aktörsnätverksallianserna är i grunden öppna och stäcker sig över olika universum. Med det avser Boelens att aktörerna kan vara lokalt eller mera globalt förankrade. Han påpekar att det enda kriteriet är att aktörerna har möjlighet och vilja att agera som ledande aktörer. Det är denna subjektivitet och vilja Boelens betonar då han definierar ledande aktörer som ”those actors who have the capacity and incentive to invest in their local environment, and doing so, moreover for reasons of more or less self-interest.” (Boelens 2010, 41).
I sin strävan att forska i aktörsrelationer bygger Boelens vidare på Michel Callons (1986) translationella angreppssätt, eller involverande
ramverk. Callon utvecklade detta välkända ramverk när han studerade bevarandet av kammusslor i Medelhavsområdet. Han ville hitta svar på hur man skulle kunna öka tillväxten av kammusslor i området, och han visste att han behövde hjälp av de lokala nyckelaktörerna, nämligen forskarna, yrkesfiskarna och kammusslorna. Genom att inkludera kammusslorna banade Callon väg för att inkludera såväl mänskliga som icke-mänskliga element i praktiken. I början var dessa tre universum åtskilda och hade inga medel för att kommunicera med varandra. Till slut förenades de kring en diskurs av säkerhet, eller man kan snarare säga att diskursen skapade en begriplig relation mellan dem. Denna integration skulle inte ha varit möjlig utan olika former av omflyttningar, överföringar och förhandlingar och de justeringar som dessa gav upphov till. Det var också möjligt eftersom det inte a priori ingick i någon självklar kategori eller relation. Det som gör Callons studie intressant, även för socialt arbete, är hans reflektiva beskrivning av både forskningsprocessen och relationerna. Callon var själv förvånad över resultaten och frågade sig: Vem kunde från början ha förutsagt att bevarandet av kammusslor skulle få konsekvenser för yrkes- fiskarna? Vem skulle ha kunnat gissa via vilka kanaler dessa konsekvenser skulle passera? Dessa relationer blev synliga och rimliga först efter det att händelserna ägt rum.
Detta exempel visade först och främst att fördelningen av roller (muss- lorna som själva skapade tillväxt, yrkesfiskarna som övertygades om att insamlarna skulle kunna skapa tillväxt i Bay, forskarkollegerna som trodde på tillväxten) var resultatet av multilaterala förhandlingar under vilka aktörernas identitet definierades och testades.
Callon fann att fyra nyckelfrågor behövde ställas för att kunna analysera denna komplexa process: 1) Den första handlar om problematisering. Det är viktigt att fråga sig vilket problem som behöver lösas och hur det identifieras av olika aktörer 2) Den andra frågan rör intressen och hur engagerade de relevanta aktörerna är i lösningen på problemet. Vilka intressen finns det, och hur uppfattar de sin egen roll och sitt ansvar? 3) Den tredje frågan angår rollfördelningen i ett framtidsperspektiv. Vilka är visionerna, hur ser aktörerna på sin roll i en ny kontext och hur kan dessa gemensamma intressen omvandlas till potentiella (kunskaps)allianser? 4) Den fjärde frågan rör mobiliseringen och förankringen. Här är det viktigt att fråga sig om det finns ett brett stöd för de förväntade resultaten. Representerar företrädarna verkligen sina respektive grupper på ett effektivt sätt och på vilket sätt kan kunskapsalliansen mobiliseras?
Dessa frågor är av avgörande betydelse när det gäller att förstå, orga- nisera och analysera forskningsrelationer. Även om detta ramverk förefaller att ha en specifik struktur är en förutsättning för ett aktör-relationsbe- tonat angreppssätt en öppenhet och flexibilitet vid identifieringen av aktörer. Callon (1986, 219–220) har redan i sin originalstudie angett att de förhandlingar mellan forskarna, fiskarna och kammusslorna som gav resultat i början inte gav resultat på senare år. Hans studie har kritiserats bland annat för att ändå representera ett traditionellt vetenskapligt sätt att producera kunskap (Collins & Yearley 1992, 312–317). Det hävdades att komplexiteten vad gäller kammusslorna inte har tagits i beaktande symmetriskt på samma sätt som komplexiteten hos forskarna och fiskarna. Medvetenheten om detta har dock (enligt Collins & Yearley 1992, 314) funnits med redan i Callons studie (1986, 222) där han beskriver det på följande sätt: ”To establish … that larvae anchor, the complicity of the scallops is needed as much as that of the fishermen.” Det att modellen med förhandlingar inte fungerade senare antyder att forskningsprocesserna i hög grad är adaptiva och bör förhandlas varje gång på nytt.
Dessa kritiska kommentarer är elementära även för studier i socialt arbete. Det skulle vara lätt att bli handlingsförlamad av iakttagelser av kontinuerlig förändring hos både aktörer och relationer mellan dem. Är det överhuvudtaget möjligt att tala om hållbarhet under dessa omständig- heter? Boelens och de Roo (2016, 49) framhåller emellertid att ARA, eller mera generellt modeller med aktör-relationell syn, representerar en specifik teknik för det blivande. ”Adaptability […] tries to attune itself to changing circumstances and, if possible, to bend these circumstances to its own advantage, like a judoka. Therefore, instead of being a responsive strategy, adaptability can evolve into a proactive strategy of undefined becoming.” Detta stämmer överens med uppfattningen att aktörsnätverksallianserna i grunden är öppna och vidsträckta.
Engeström (2014) har, intressant nog, fogat en ny dimension till samspelet mellan forskning och praktik genom att fokusera på processen för betydelsetolkning. Med betoning på dialog är hennes utgångspunkt att målet för mänskligt beteende är reflexivt, och att det samtidigt är både internt och externt. Människor väljer olika aspekter beroende på vad som är relevant för dem ur ett emotionellt och kognitivt perspektiv, men bety- delsetolkningen kan inte antas på förhand, utan fokus bör snarare ligga på aktörernas medvetenhet om de gränser som ska överskridas. Hon hävdar att vi måste fästa större uppmärksamhet vid de subjektiva mekanismer som
ger aktörer tillträde till ett vidsträckt utrymme där det finns potential att utveckla nya insikter och ny kunskap.
Från ett aktör-relationsperspektiv betyder det en medvetenhet om både aktörers ingående och utgående relationer samtidigt som de subjektiva mekanismerna i dessa bör uppmärksammas.