Den praktikbaserade metodologin och tanken om visioner för framtiden för samman de deltagande praktikernas dagliga verksamhet och analytisk praktik med hjälp av forskningsredskap, och bildar enligt Ritva Engeström (2014, 129) ”en meningsfull blandning av praktikers och akademiska forskares olika kontexter med ett klart syfte”. Det som är särskilt viktigt och intressant i forskningen är utbytet av infallsvinklar och kunskap. Den kunskap som förhandlingarna resulterar i kommer att ifrågasätta traditioner och synsätt, både inom praktiken och inom forskningen, och den kommer att innebära en utmaning för samarbetsförmågan eftersom båda parterna inte enbart kommer att möta de vanliga parterna, utan också andra par- ter − med andra intressen. Parterna analyserar sina intersubjektiva synsätt samtidigt som de förblir unika individer som upprätthåller och försvarar sin oberoende ställning i en relation av ömsesidigt beroende (Bakhtin 1991; Engeström 2014).
Utgående från fronetisk vetenskap (Flyvbjerg 2001) och kontext- baserad kunskap (Nowotny et al 2001) placerar sig praktikforskningen mellan den akademiska världen och professionell praktik. Bent Flyvbjerg diskuterar i sin omdebatterade bok Making Social Science Matter (2001) vad ”vetenskapen om det konkreta” egentligen består av och han finner följande element: att komma nära verkligheten (forskningen bedrivs nära de människor och det fenomen som studeras), att betona det minutiösa (forsk- ningen undersöker det stora i det lilla), att undersöka praktisk verksamhet och kunskap i vardagssituationer, att studera konkreta fall och kontexter (forskningen bygger metodiskt sett på fallstudier), att föra samman agent och struktur (fokus är på såväl aktören som sociala strukturer) och att föra en flerstämmig dialog (forskningen är dialogisk, där ingen gör anspråk på att vara den dominerande auktoriteten).
it focuses on values, the authors get close to the people and phenomena they study, they focus on the minutiae and practices that make up the basic concerns of life, they make extensive use of case studies in context, they use narrative as expository technique, and finally, their work is dialogical, that is, it allows for other voices than those of the authors, both in relation to the people they study and in relation to society at large. The whole point is to enter into a dialogue with individuals and
society and to assist them − after they have assisted the researchers – in reflecting on their values. The aim is to make moral debate of public life. This is the claim for social change. (Flyvbjerg 2001, 63)
Flyvbjerg hänvisar här till boken Habits of the Heart (Robert Bellah et al 2007) och ser den som ett utmärkt exempel på fronetisk vetenskap. Flyvbjerg har själv utvecklat och testat fronetisk vetenskap i stadsplanering (2001). Till stor del inom samma fält har Boelens (2010) introducerat ARA-modellen (Actor-Relational-Approach) som ett proaktivt, relationsbetonande sätt att involvera aktörer i forskning. Gemensamt i deras synsätt är fokusering på det konkreta utvecklingsarbetet i lokala miljöer samt betoning av fallstudier. ARA-modellen har testats under drygt tio års tid i olika planerings- projekt i Nederländerna, Belgien och Tyskland (Boelens & de Roo 2016). Även grundantaganden i modellen har utvecklats vidare. Luuk Boelens och Gert de Roo förespråkar ”Mind-frames on undefined becoming” (ibid. 44 – 52). De menar att det behövs en spatial ontologi av poststruk- turalism, som bland annat innebär en öppen syn på samhället. Episte- mologiskt menar de att planering borde utgå från en syn som tar hänsyn till komplexiteten i samhället och som inte styrs av en traditionell, ännu förhärskande positivistisk/modernistisk vetenskapssyn. Vidare menar de att det bland planerare finns ett ökat intresse för att förflytta sig från att tämja komplexiteten till att själva engagera sig i den (ibid, 46 - 47): ”There is growing interest among planners to address complexity and its ongoing fluid, open, non-linear and unpredictable development, considering this to be more in line with reality. ... - - …Practically speaking, this epistemology implies a shift from planning content and process to planning conditions, in which the intended developments might or might not occur, or could take a different course.”
Vetenskapen om det konkreta inkluderar en dialog med dem som studeras, med andra forskare och med beslutsfattare liksom med andra centrala aktörer på området, och ingår därmed i begreppet samevolutiv vetenskap, som introducerats av Nowotny (t.ex. 2003). Nowotny ställer sig frågan hur vetenskapen förändras med ett föränderligt samhälle. Utgångs- punkten är att kunskap produceras genom interaktion mellan människor och fenomen och i situationer där dessa påverkar varandra. Nowotny tar upp frågan om hur man ska organisera utrymmen för överföring, och hävdar att validiteten bör testas gång på gång, inte enbart i praktiken utan också utanför själva forskningsgemenskapen i olika nätverk. Det
krävs interaktion som äger rum i offentliga sfärer och inbegriper många aktörer, som alla representerar olika intressen och bidrar med en mångfald av kompetenser och ståndpunkter.
Boelens och de Roo (2016) har utvecklat dessa tankar vidare i plane- ringsstudier och menar att planeringsforskning utvecklas i samarbete med praktiken, och de påpekar starkt behovet av att planering blir en väsentlig del av samarbetsnätverk. ”Planners need to become an integral part of these specific, ongoing actor-networks, and co-evolve with them in order to bend them to more sustainable futures.” (Boelens & de Roo 2016, 48) De anser att som tvillingsyster till samevolutiv planering behövs adaptiv planering som implicerar samevolution med en kontext som är under förändring.