Ett brådskande ärende eller onödigt alarmistisk

En stor del av de kommentarer som på ett eller annat vis motsäger sig allvaret med klimatkrisen, eller klimatkrisen befintlighet överhuvudtaget, menar ofta att den debatt som förs är alldeles för alarmistisk. Detta kan hittas i exempelvis denna kommentar: ”Lars

Lindström borde lyssna till vår mest meriterade forskare inom klimatområdet, Lennart Bengtsson, för att få en något mer nyanserad uppfattning och inte bara gå alarmisternas ärenden”. Personen hänvisar till Lennart Bengtsson, professor i meteorologi, som är uttalat

kritisk mot hur den svenska klimatdebatten tenderar att anspela på jordens eventuella undergång (Svenska Dagbladet 2019). Personen bakom kommentaren menar att Bengtssons forskning bidrar till en mer nyanserad bild av klimatdebatten istället för att agera alarmerande. Greta och de som sympatiserar med henne benämns ofta som alarmister i kommentarsfälten. Att benämna någon som alarmistisk stärker den redan befintliga förnekelsediskursen ytterligare. Detta i och med att ordet alarmist syftar till någon som uttrycker sig på ett sätt som väcker oro, och i det här fallet är den oron obefogad och på så vis skapar den onödig rädsla inför något som inte är ett problem.

Angående den, enligt många, alarmerande debatten om klimatet lyfts ofta argument om att klimatet alltid har förändrats, oavsett människans påverkan:

Varifrån kommer det fullständigt vansinniga ordet "klimatförnekare"? Det finns väl för tusan ingen vettig människa som förnekar att vi har klimat på jorden? Det åtskilliga av oss inte sväljer med hull och hår är att den temperaturhöjning som just nu sker inte till någon större del orsakas av mänsklig aktivitet. Jordens klimat står under ständig förändring. […] Det vi dårar, som i folkmun kallas klimatförnekare, ifrågasätter är människans möjligheter att påverka jordens temperatur. Vi tror att det är andra faktorer som styr klimatet. Exempelvis små förändringar i solens intensitet, kosmisk strålning eller kanske t.o.m. små förändringar i jordaxelns lutning eller

mindre förändringar i jordens rotationshastighet. o.s.v. Varifrån kommer den vansinniga uppfattningen att just vi i just vår tid lever i precis det klimat som för all framtid kommer att bestå? Klimatet och livsbetingelserna på jorden är i ständig förändring. Kalla oss därför inte "klimatförnekare" utan i så fall hellre ”klimatrealister”.

Att använda dessa argument fungerar som en slags lugnande effekt i och med att människans ansvar i klimatförändringarna suddas ut: — ”det är inte klimatfrågan som är alarmerande, det är ni som är onödigt alarmistiska”. Istället ges intrycket att de förändringar som har skett och fortsätter att ske helt enkelt är naturens gilla gång. Här sker även ett ifrågasättande och avståndstagande av begreppet klimatförnekare. Personen menar att klimatförnekelse är ett vansinnigt ord i och med att det inte finns någon vettig människa som förnekar jordens klimat. Hen menar istället att det rätta ordet att använda sig av är klimatrealist. Klimatrealism används ofta som en typ av motpol i debatten kring klimathotet, där klimatalarmisterna representerar den andra sidan. Klimatrealisterna blir i debatten de som står för sunt förnuft och sans, de som kan ta reda på fakta medan klimatalarmisterna står för det motsatta. Vidare indikerar även valet av att benämna sin egna grupp som ”realister” att de som inte tillhör gruppen är orealistiska.

Vidare kommenterar någon: ”500 av världens främsta klimatforskare har skickat en

skrivelse till FN där de hävdar att det inte finns något klimathot. Jag tror mer på dem än på Greta som bara ha skapat en masshysteri”. I kommentaren hänvisas det till den skrivelse

som i september 2019 skickades in till FN och EU. Brevet är en del av en kampanj för att stoppa förslaget om att nollvisionen av koldioxidutsläpp skall bli lag. Brevet som tituleras ”There is no Climate Emergency” har signerats av hundratals klimatförnekare, akademiker, politiker och lobbyister som anser att den antropogena klimatförändringen är en myt (Weston 2019). Gruppen bakom brevet påstår, likt den tidigare kommentaren, att de klimatförändringar som sker är vad som förväntas av klimatsystemets cykliska beteende och att det inte finns något bevis för att det är människans koldioxidutsläpp som är orsak för detta.

Som en liten parantes så är det i det här fallet även intressant hur information färdas mellan ursprunglig källa och personen som skrev kommentaren. Enligt kommentaren är det 500 av världens främsta klimatforskare som skickat in skrivelsen, när det i själva verket är en salig blandning av allt från forskare, klimatskeptiska politiker till lobbygrupper och tankesmedjor (Weston 2019). Alla med samma intentioner, nämligen att underminera den vetenskapliga konsensus som finns angående en antropogen klimatförändring. Denna typ av underminering är å andra sidan ingenting nytt när det gäller klimatdebatten. Redan 2007 startades kampanjen ”The Oregon Global Warming Petition Project”. Kampanjen var kritisk

mot Kyotoprotokollet och syftet var att sprida information om att över 30 000 forskare har 4 skrivit på en skrivelse om att det inte finns något bevis för att koldioxidutsläppen orsakade av människan leder till den globala uppvärmningen. Kampanjen blev dock snabbt avfärdad som en bluff, kanske främst på grund av att färre än 0.1 % av underskrifterna på skrivelsen var av personer med en bakgrund i klimatforskning. Det visade sig även att bland underskrifterna fanns den sedan länge avlidne Charles Darwin, Geri Halliwell från den brittiska popgruppen Spice Girls samt ett flertal Star Wars karaktärer. Skrivelsens legitimitet kunde således avfärdas av flera olika anledningar (Grandia 2009).

I diskussionerna om huruvida klimatkrisen är en kris eller ej pågår även där ett visst gränsarbete. Denna gång är det klimatet själv som får stå som gränsobjekt, eller snarare diskursen kring klimatets mående. Vissa menar att det finns en klimatkris och att den är på grund av hur vi människor lever, andra bekräftar att det pågår klimatförändringar men att dessa är på grund av klimatsystemets cykliska (och naturliga) beteende medan vissa helt och hållet förnekar att klimatet har förändrats. Star och Griesemer menar att varje social värld har delad befogenhet att tolka de resurser som gränsobjektet representerar och att dessa stridande tolkningar skapar förhandlingsproblem när de överlappas (Star & Griesemer 1989: 412). Det blir alltså i det här fallet en krock i förhandlingen kring klimatet och dess mående.

Star och Griesemer gör en metaforisk jämförelse mellan gränsobjekt och marginaliserade personer för att visa hur ett gränsobjekt fungerar i och med sin tillhörighet i flera olika 5 sociala världar. De menar att marginaliserade personer som ”tillhör” flera olika världar, exempelvis en person vars mamma är från Sverige och pappa är från Iran, reflexivt kan stöta på problem med identitet och medlemsskap. Människor löser problem med marginalisering genom att exempelvis ”passera” på en sida eller en annan, förneka en sida, hoppa mellan olika världar eller bilda en ny social värld sammansatt av andra som sig själva. Men gränsobjekt som tillhör flera sociala världar behöver å andra sidan inte ändra sig själva eller hantera problem med medlemsskap. Istället är det medlemmarna i de olika sociala världarna som hanterar och konstruerar gränsobjekten. Objekten kommer således bilda en gemensam gräns mellan världarna genom att bebo dem båda samtidigt (Ibid: 411ff).

Om vi exempelvis ser diskursen kring klimatets mående som ett gränsobjekt, så är klimatets betydelse definierat olika av de olika världarna. Vissa ser klimatet som något att värna om medan andra har en relativt likgiltig syn på klimatet. För att de olika grupperna Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse som trädde i kraft den 16e februari 2005. 4

Överenskommelsen hade som mål att årligen minska de globala utsläppen av växthusgaser. https:// sv.wikipedia.org/wiki/Kyotoprotokollet Hämtad: 2020-05-15

Notera att marginalisering, inom den äldre sociologin, refererar till de människor som tillhör två eller fler 5

sociala grupper (denna definition används i Star och Griesemers artikel från 1989). Idag syftar marginalisering snarare på marginal/periferi och en idé om att det finns ett socialt centrum varifrån vissa människor utesluts. Marginaliserade människor är alltså individer eller grupper som exkluderas från makt och status. (se Star 2010: 603)

skall kunna fixera diskursen kring klimatets mående (och därmed även avgöra vilka åtgärder som krävs i klimatfrågan) används därför forskning och bevis som en del i gränsarbetet. Det blir en slags förhandling om gränsobjektets definition. Olika kunskaper har i det här fallet en stark koppling till makt, inte bara i att de olika kunskaperna framstår som sanningar utan även i och med att kunskap har makten att göra sig själv sann. Michel Foucault skriver i boken Discipline and Punish (1977) att all kunskap, när den appliceras i den verkliga världen, har riktiga effekter och i det avseendet ”blir sanning” (Foucault 1977: 27). Det vi tror att vi har kunskap om i en specifik tidsperiod har enligt Foucault en påverkan på hur vi sedan agerar utifrån dessa sanningar. Det är alltså de diskursiva formationerna som upprätthåller en viss sanningsregim.

I Discipline and Punish använder Foucault kunskapen kring brottslighet som exempel. Kunskapen om brottslighet påverkar hur vi reglerar, kontrollerar och straffar brottslingar. Likaså har kunskapen kring klimatet en påverkan på hur vi agerar i klimatfrågan. Om exempelvis diskursen kring att klimatkrisen är en ickefråga eller bluff stabiliseras och blir till vedertagen sanning så blir konsekvenserna av detta möjligtvis att ingenting görs åt klimatsituationen, vilket enligt klimatforskningen skulle ha förödande effekter i framtiden. Men om diskursen om att klimatkrisen är ett faktum istället går ”segrande” ur striden så blir effekten av det snarare ett agerande. Politiker och personer med makt kan då gemensamt enas och ta beslut kring en åtgärdsplan.