Masteruppsats i kulturanalys, 30 hp Institutionen för kultur- och medievetenskaper
Vt 2020
ATT FÖRHANDLA
SANNING
En kulturanalytisk studie av
sanningsstriderna i klimatdebatten
Författare: Emelie Svanström Handledare: Helena Pettersson
Abstract
The essay To negotiate truth is a cultural analytical study of the boundary work that takes place in the comment sections, more specifically in relations to the climate change debate and Greta Thunberg’s climate activism. This paper deals with empirical material in the form of comments obtained from the Swedish newspapers Aftonbladet’s and Expressen’s comment field on Facebook. The data-gathering method used for this paper is digital ethnography. This study aims to create an understanding of how argumentation is presented in open social arenas such as Expressen and Aftonbladet's comments field. The purpose of the study has been to show how the contested claims and facts are legitimized and negotiated in the comment fields. The theoretical framework has consisted of discourse theory and Boundary objects theory. The questions to be answered in the study is: In what way is truth constructed in the debate? How are the various claims of truth legitimized? In what way are facts and science used in the legitimization of the different claims of truths?
The analysis shows that truth is constructed in many different ways, partly through what i choose to call denial and distrust discourse. The analysis also showed how climate research and the climate can be seen as a boundary object and be used to stabilize the denial discourse further. The result also showed that scientific evidence can be used in a variety of ways in the legitimization of the different claims of truth. On the one hand, there is a demand for more nuanced research to be presented in the media, this creates an image that there are two sides of climate science that are of equal importance. The analysis also showed how mistrust and doubt against established media, political processes and science in general can be used in the legitimization of various statements of truth. I also claim that Greta can be seen as a boundary object in the ongoing negotiation. The use of religious metaphors also proves to be of great importance in trying to undermine the climate issue and climate research in general.
Keywords: Post-truth, boundary objects, boundary work, Facebook, discourse, climate change, Greta Thunberg, comment section, Climate change denial
Innehållsförteckning
1. Inledning ...7
1.1 Syfte och frågeställningar ...8
1.2 En kulturanalys av gränsarbetet ...8
1.2.1 Post-truth ...9
1.3 Teoretiskt perspektiv ...11
1.3.1 Diskurs ...11
1.3.2 Gränsobjekt och gränsarbete ...12
1.4 Metod och material ...13
1.4.1 Urval och avgränsning ...13
1.4.2 Digital etnografi ...15
1.4.3 Tillämpning och tillvägagångssätt ...15
1.4.4 Etiska aspekter ...17
1.4.5 Det nya mediala landskapet ...18
1.4.6 Reflexivitet ...19
1.5 Tidigare forskning ...20
1.5.1 Mitt bidrag till forskningsfältet ...21
1.6 Disposition ...22
2. Striderna om vetenskapliga fakta ...23
2.1 Tankekollektiv och paradigmskiften ...23
2.2 Vad är vetenskap? ...25
3. ”Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna” ...28
3.1 Skeptisk eller förnekande? ...28
3.1.1 Ett brådskande ärende eller onödigt alarmistisk ...32
3.2 En nyansering ...35
3.2.1 Klimatförnekare — ett helhetspaket ...38
3.3 Sammanfattning ...40
4. Den stora bluffen ...42
4.1 En produkt av media ...42
4.2 Vem betalar Greta? ...47
4.3 Klimatsekten ...50
4.4 Sammanfattning ...54
5. Några avslutande reflektioner ...55
Sammanfattning ...58
Käll- och litteraturförteckning ...59
Tryckta källor ...59
Elektroniska källor ...61
Bilagor ...65
1. Inledning
"To say of what is that it is not, or of what is not that it is, is false, while to say
of what is that it is, and of what is not that it is not, is true”
- Aristoteles
Frågan vad som är sanning har sedan länge tillbaka varit en av de största filosofiska frågorna.
En av de tidigare definitionerna av sanning kan spåras tillbaka till Aristoteles, en av antika Greklands stora filosofer. Aristoteles citat här ovanför kan kopplas samman med korrespondensteori för sanningar, och detta antyder då att ett uttalande är sant om saker och ting i världen är som uttalandet säger att det är. Ett uttalande är alltså sant om det överrensstämmer med fakta, och falskt om det inte gör det (Schantz 2002:1). Påståendet att gräset är grönt är alltså sant, eftersom att gräset faktiskt är grönt. Det är en tillsynes grundläggande och kanske även banal definition av vad som är sant och falskt, men det överrensstämmer till stor del med hur gemene man ser på konceptet sanning - överrensstämmer påståendet med hur världen faktiskt ser ut så är det per definition sant.
Men vad händer egentligen när den här gemensamma uppfattningen av sanningar inte längre går att förlita sig på? Om sanningar är baserade på huruvida de passar in i verkligheten, hur förhåller vi då oss till sanningar när var och en har olika uppfattningar om hur verkligheten ser ut?
Sociala medier spelar idag en stor roll i att göra det möjligt för fler att ta del av olika debatter, göra sin åsikt hörd, höra andras åsikter och sätta sig in i aktuella händelser och nyheter. Under det senaste året har den debatt som kanske fått störst räckvidd varit den om klimatförändringar i allmänhet och Greta Thunberg i synnerhet, vilket även har satt igång en diskussion om klimatförändringarnas fakticitet. Den 20e augusti 2018 satte sig den svenska klimataktivisten och dåvarande högstadieeleven Greta Thunberg utanför Riksdagen i Stockholm med den nu mera ikoniska skylten med texten ”Skolstrejk för klimatet”. Där blev hon sittandes i tre veckor fram till valdagen den 9e september samma år, detta i hopp om att rikta politikernas uppmärksamhet mot den brådskande klimatkrisen. Den, till en början, blygsamma sittstrejken blev startskottet för en högljudd aktion som kom att engagera miljontals människor världen över. Men samma sittstrejk blev även en katalysator i debatten kring huruvida klimatkrisen är en kris överhuvudtaget.
Samtidigt som Gretas klimataktivism når nya framgångar i allt från att ha lyckats inspirera över 170 länder att delta i klimatstrejken för #fridaysforfuture till att bli nominerad 1 till Nobels Fredspris, så väcks även ett stort misstycke men kanske framförallt en misstro.
Inte bara bland gemene man men även hos stora världsledare så som Donald Trump och Vladimir Putin. Det är tydligt att klimatfrågan, och Greta Thunberg, väcker starka känslor från alla håll. Men det är inte huruvida klimatkrisen är ett faktum eller ej som jag vill undersöka, utan jag ämnar ta reda på hur sanning konstrueras i debatten i offentliga kommentarsfält på sociala medier samt hur denna debatt har öppnat upp för en diskussion om de olika striderna kring sanning och vad som är vetenskaplig fakta.
1.1 Syfte och frågeställningar
Den här studien ämnar att skapa en förståelse för hur argumentation anförs i öppna sociala arenor så som Expressen och Aftonbladets kommentarsfält på Facebook. Ämnet för den undersökta debatten är olika sanningsuttalanden kring klimatförändringar och Greta Thunbergs klimataktivism, specifikt de som är kritisk gentemot klimatfrågan. Syftet med studien är således att visa hur fakta och de stridande sanningsanspråken legitimeras och förhandlas i kommentarsfälten.
Följande tre frågeställningar har formulerats och ämnas besvaras i uppsatsen:
• På vilket sätt konstrueras sanning i den undersökta debatten?
• Hur legitimeras de olika sanningsanspråken?
• På vilket sätt används fakta och vetenskap i legitimeringen av sanningsanspråken?
1.2 En kulturanalys av gränsarbetet
I boken Kulturanalyser (2001) beskriver etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren kulturanalys som ett sätt att följa reflektionerna från små vardagligheter ut till stora frågor.
Genom kulturanalys kan man alltså lyckas få fram mängder av kulturell information ur alldagliga fenomen och på så vis lära sig mer om hur människor tänker och lever. Kultur kan definieras på många olika sätt, men i denna studie ansluter jag mig till Ehn och Löfgrens tanke om kultur som de koder, föreställningar och värden som människor, medvetet eller
#Fridaysforfuture är en rörelse som startades i Augusti 2018 i samband med Greta Thunberg satt utanför 1
riksdagen i tre veckor. https://www.fridaysforfuture.org/about Hämtad: 2019-11-21
omedvetet, kommunicerar och bearbetar i sitt sociala handlande. (Ehn & Löfgren 2001: 7-9).
I relation till ämnet för min studie är det språket som är bärande för de kommunicerade föreställningarna. Ehn och Löfgren beskriver det som ett aktivt kulturskapande, det vill säga hur ifrågasättande av dominerande föreställningar omformar människors tänkande och livsstil (Ehn & Löfgren 2001: 10). Det pågår en ständig kamp om vilken verklighetsbild som är mest giltig och hur verkligheten skall definieras. Denna studie är alltså en kulturanalytisk redogörelse för hur denna kamp om att definiera verkligheten kan yttra sig i kommentarsfält på Facebook, mer specifikt i debatten kring klimatet och Greta Thunberg.
Jag vill med följande avsnitt sätta kontexten för studien som komma skall genom en redogörelse för det relativt nya begreppet post-truth, och hur fenomenet post-truth kan hjälpa att skapa en förståelse för den offentliga debatten.
1.2.1 Post-truth
Som jag nämnde tidigare är det egentligen inte en objektiv sanning som är föremål för undersökningen, utan snarare konstruktionerna av så kallade sanningar. Men det är komplicerat att prata om sanningar i ett post-faktiskt samhälle, där det finns olika strider om hur verkligheten är beskaffad. Ordet ”post-truth” har använts sedan 90-talet men det var i efterdyningarna av Brexit och det amerikanska presidentvalet, som Donald Trump gick segrande ur, som ordet fick ett rejält uppsving. Begreppet post-truth valdes 2016 till årets ord av ordboken Oxford Dictionaries (svt.se 2016). Enligt Oxford Dictionaries beskriver ordet situationer där skapandet av folklig opinion allt mindre är beroende av objektiva fakta och istället allt mer anspelar på känslor och personlig övertygelse.
Bruce McComiskey, professor i engelska, beskriver också post-truth i relation till Donald Trump och hans presidentkampanj. Han menar att post-sanningsretorik är något som präglade presidentkampanjen under 2016, och att ”Trump-effekten” är ett socialt resultat av ett lyckat användande av denna typ av retorik. Post-sanningsretoriken består enligt McComiskey av att ”skitsnack” får stå som sanning och att ethos och pathos får stå som logos . (Trump) effekten av detta blir således ilska, rädsla och våld i samhället (McComiskey 2 2017: 33). Jag kommer framöver använda en svensk översättning av post-truth, det vill säga post-sanning eller post-faktiskt. Det finns vissa svårigheter i att översätta det till en början engelska begreppet till svenska. I många fall kan det post-faktiska låta absolut och odiskutabelt. Men detta är inte något jag menar att göra anspråk på, utan jag förhåller mig till en mer abstrakt användning av begreppet.
Ethos, logos och pathos är tre byggstenar inom den klassiska retoriken. Det är alltså de medel som används för
2
att övertyga. Ethos handlar om att övertyga med hjälp av sin (talarens) personlighet och trovärdighet, pathos handlar om att övertyga med hjälp av att hänvisa till publikens känslor. Logos å andra sidan handlar snarare om att övertyga med hjälp av fakta, där talaren vädjar till publikens förnuft och kritiska omdöme snarare än känslor och sin egna trovärdighet (Karlberg & Mral 1998).
För att förstå hur post-faktisk retorik kan se ut kan jag ge ett exempel där Sverige är inblandat. I början av 2017, när Trump nyligen hade blivit vald till president höll han ett tal i Florida. I talet kom han in på säkerhetspolitik (i ljuset av de tragiska terrordåden i Paris, Nice och Bryssel), och nämnde då även Sverige som ett avskräckande exempel. Han sa: ”Ni såg vad som hände i Sverige igår kväll. Sverige! Vem kunde tro det här?” (svt.se 2017). När nyheten om Trumps uttalande om Sverige nådde svenskarna uppstod ett lätt förvirrat tillstånd. För vad hände egentligen i Sverige igår kväll? Svaret var att inget särskilt hade hänt i Sverige, åtminstone inget som var relevant för Trumps brandtal om säkerhetspolitik och invandring. Problemet med såna här tvivelaktiga uttalanden är inte bara att de sägs från första början, utan att de många gånger får gå obemärkt förbi, att de förblir givna och stabila istället för att utmanas och ifrågasättas.
I boken Post-truth (2018) skriver den amerikanska filosofen Lee McIntyre om ett annat målande exempel för hur ett post-faktiskt samhälle kan se ut. I exemplet tar han upp en konversation mellan Newt Gingrich (etablerad republikan och en av Trumps tidigare toppkandidater till posten som vice president) och CNN-reportern Alisyn Camerota.
Debatten som rör samtalet är att Trump och republikanerna uttryckte att mordstatistiken i USA i början av 2017 var rekordhög, den högsta under de senaste 47 åren. Camerota påpekar att statistiken faktiskt visar motsatsen, brottsstatistiken är sjunkande och ekonomin är på väg uppåt, detta enligt FBI:s egna statistik. Gingrich godtar i sin tur inte denna fakta och menar bestämt att det amerikanska folket känner sig hotade: ”No, but what I said is equally true.
People feel more threatened”. Camerota svarar: ”Feel it, yes. They feel it, but the facts don’t support it” (McIntyre 2018: 4). Här visas ett tydligt exempel där känslor (i det här fallet folkets potentiella rädsla och hot om våld) och personlig övertygelse får stå över relevant fakta och statistik.
McIntyre försöker i sin bok redogöra för de olika anledningarna till det post-faktiska samhälle som vi enligt honom lever i idag. Däribland hittas faktaförnekelse, vilket både kan ses som en orsak men även som ett resultat av post-truth. McIntyre beskriver faktaförnekelse som något som kan uppstå av ekonomiska men även ideologiska skäl, det är helt enkelt en produkt av att någon har något att förlora på att människor ansluter sig till den fakta och forskning som presenteras. Ett exempel av detta är bland annat debatten som uppstod USA på 50-talet kring tobaken och rökningens koppling till lungcancer. Helt plötsligt ställdes de stora tobaksföretagen inför en situation där forskning kunde komma att skada deras industri ekonomiskt i och med att rökning och cigaretter kopplades samman med uppkomsten av lungcancer. I ett försök att skapa tvivel om denna vetenskapliga konsensus startades The Tobacco Industry Research Committee av de olika tobaksföretagen. Kommittén, som alltså var finansierad av tobaksföretagen, lyfte i sin tur fram annan forskning och menade att det inte fanns någon konsensus kring denna länk mellan rökning och cancer, alltså att denna länk ifrågasattes av flera andra forskare. Denna alternativa forskning fick i sin tur en stor spridning i medier, och helt plötsligt gavs skenet av att det fanns två sidor av riskerna kring
rökning och att dessa två sidor förtjänar lika stora delar av det mediala utrymmet (McIntyre 2018: 21-22). Detta leder oss vidare till ytterligare en av orsakerna till det post-faktiska samhällsklimatet, nämligen medias rädsla för att vara partiska.
Traditionell media och journalister spelar en viktig roll i att sprida expertutlåtanden till allmänheten. Men när experter har delade åsikter i olika sakfrågor och ämnen så strävar media efter att förmedla en jämn balans mellan dessa konkurrerande expertutlåtanden.
Psykologiprofessorn Derek Koehler menar att många mediakritiker har uttryckt en oro inför att denna strävan efter balans hos media har blivit som en typ av standard som till och med tillämpas på ämnen vars bevis överväldigande stöder en ”sida” av debatten. Detta fenomen har kommit att kallas falsk balans, och enligt Koehlers studie kan denna falska balans snedvrida opinionen genom att blåsa upp oenighet och osäkerhet bland experter (Koehler 2016:34). Klimatförändring är ett sådant ämne som ofta faller offer för denna falska balans i media. Den sista anledningen till det post-faktiska samhället som McIntyre nämner i sin bok är postmodernismen, vilket leder vidare till de olika striderna om vad som egentligen är vetenskapliga fakta. Detta återkommer jag till i kapitel 2.
1.3 Teoretiskt perspektiv
1.3.1 Diskurs
Diskursanalysens angreppssätt är lägligt i forskning av kommunikationsprocesser i olika sociala sammanhang. Vilket i sin tur lämpar sig väl i min egna forskning, i och med att uppsatsens empiriska material hämtas från Expressen och Aftonbladets kommentarsfält på Facebook. Diskursanalysen är omdebatterad i forskningsvärlden och det råder ingen exakt överenskommelse för vad det egentligen är. Winther Jørgensen & Phillips (2000) menar att diskursanalysen inte är en enda ansats, utan en hel rad av tvärvetenskapliga och mångdiciplinära ansatser. Diskursanalysen kan exempelvis ses som en metod, eller både en metod och ett teoretiskt perspektiv.
I och med att språket i första hand är bärande för min studie är teoretiska ramverket ett diskursanalytiskt sådant. Den diskursanalytiska utgångspunkten är att sanning och kunskap kan beskrivas som effekter av ett specifikt, och etablerat sätt, att beskriva världen (Svensson 2019: 90). Det som blir fokus för min studie är alltså inte huruvida de åsikter som lyfts i kommentarerna överensstämmer med en ”faktiskt” och ”objektiv” sanning, utan snarare handlar det om hur denna ”sanning” konstrueras genom språket. Vad är det med dessa faktapåståenden som får dem att framstå som givna och stabila?
Enligt Michel Foucault är det omöjligt att nå fram till en absolut sanning eftersom man aldrig kan tala från en position utanför diskurserna. Han ser istället ”sanning” som ett system av procedurer för hur olika utsagor produceras, regleras och sprids. I och med att det inte är
möjligt att nå någon ”sanning” ska inte heller fokus ligga på ifall något är sant eller falskt utan fokus skall vara på de processer där diskurser konstrueras. Det är i dessa processer som diskurser ser ut att ge antingen sanna eller falska bilder av verkligheten (Winther Jørgensen
& Phillips 2000:21). Foucault menar att ”sanning” är något som samhällen måste arbeta för att producera, snarare än något som bara är abstrakt. Varje samhälle har enligt Foucault en egen sanningsregim, en typ av generell sanningspolitik — det är alltså de olika diskurserna som finns i ett samhälle som får stå för sanningar (Foucault 1979: 46). För denna uppsats är mitt fokus således att undersöka hur dessa dominanta diskurser legitimeras i den undersökta kommunikationen.
1.3.2 Gränsobjekt och gränsarbete
Utöver Foucaults diskursteoretiska förhållningssätt har jag även använt mig av Susan Leigh Star och James Griesemers Boundary Object Theory, alltså teorin om gränsobjekt och gränsarbete. I artikeln ”Institutional Ecology, 'Translations' and Boundary Objects:
Amateurs and Professionals in Berkeley's Museum of Vertebrate Zoology, 1907-39” från 1989 myntar Star och Griesemer begreppet boundary object. Begreppet har introducerats för att illustrera hur deltagare inom olika forskningsområden med olikartade perspektiv ändå lyckas samarbeta med hjälp av så kallade gränsobjekt (jag kommer i fortsättningen använda den svenska översättningen av begreppet). Ett gränsobjekt kan således beskrivas som
”plastiska nog att anpassa sig till lokala behov och begränsningar hos grupper som använder dem, men ändå robusta nog att upprätthålla en gemensam identitet över och mellan olika miljöer” (Star & Griesemer 1989: 393).
Men vad kan egentligen räknas som ett gränsobjekt? Star beskriver i en senare artikel hur gränsobjekt har kommit att bli nästintill synonymt med flexibelt tolkande (Star 2010:
602). Om vi tar objektet ”vägkarta” som exempel, så kan kartan för en grupp visa vägen till en campingplats, en plats för rekreation. Men samma karta kan för en annan grupp, exempelvis forskare, visa vägen för olika platsers geologiska betydelse. En grupps campingplats kan alltså vara en annan grupps källa till datainsamling (Star 2010: 602). Det blir i det här exemplet tydligt att ett gränsobjekt kan delas av flera grupper men inneha helt olika betydelser, innebörder och användningsområden.
Ett gränsobjekt kan vara allt från ett dokument, en viss diskurs, idéer och människor till olika typer av processer. Det som krävs för att kunna kallas gränsobjekt är att det skall finnas i flera akademiska och/eller sociala världar och anpassas efter lokala behov (Hallberg 2001: 146). Vidare beskriver Star tre kriterier som definierar ett gränsobjekt: 1. Objektet finns mellan olika sociala världar där det är dåligt strukturerat. Det vill säga att gränsobjektet inte är fixerat, vilket möjliggör striden om att definiera det. 2. Vid behov förhandlas objektet av lokala grupper som upprätthåller dess vaga identitet som ett gemensamt objekt, samtidigt som de gör det mer specifikt och skräddarsytt för lokala behov inom en specifik social värld.
3. Grupper, eller sociala världar, som samarbetar utan konsensus tråcklar sig fram och tillbaka mellan objektets olika former (plastisk och robust/vag eller fixerad) (Star 2010:
604-605).
Star och Griesemer menar att det är viktigt att förstå hur individer från olika sociala världar kan samarbeta utan konsensus. Men i dessa samarbeten uppstår såklart även svårigheter, vilket blir tydligt i förhandlingen och görandet av ett gränsobjekt. Det är viktigt att förtydliga att bara för att det sker ett gränsarbete betyder det inte att ett friktionsfritt samarbete mellan de olika världarna är resultatet. Gränsarbete kan även vara antagonistiskt och splittrande (Wenger 2000: 233). I den här studien är det just gränsobjektens flexibilitet och anpassning som kommer vara av vikt. Likt diskursperspektivet som redogörs här ovanför handlar gränsarbete och gränsobjekt om ett sätt att definiera världen.
Hallberg beskriver det som en typ av strid. De olika gränsobjekten genomgår en form av dragkamp mellan de olika sociala och akademiska världarna där objektens betydelse och definition ämnas stabiliseras. Även om gränsobjekten kan delas med andra grupper får de inte försvinna eller upphöra att förknippas med det egna kunskapsområdet. Det är alltså värt att strida om gränsobjekten (Hallberg 2001: 146-147). I denna studie kommer teorin om gränsobjekt och gränsarbete användas som ett analytiskt verktyg för att åskådliggöra vilka de aktuella gränsobjekten i den undersökta debatten är samt hur dessa gränsobjekt förhandlas och skapas i det pågående gränsarbetet mellan de olika sociala världarna i kommentarsfälten.
1.4 Metod och material
I detta avsnitt kommer jag redogöra för studiens metod och tillvägagångssätt. Den valda insamlingsmetoden är digital etnografi, så kallad netnografi med fullständig observation. Jag kommer även föra en diskussion kring forskningsetik, metodkritik samt ge en redogörelse för hur det nya mediala landskapet ser ut i relation till vetenskap och expertis.
1.4.1 Urval och avgränsning
Det empiriska materialet i denna uppsats består av kommentarer från Aftonbladet och Expressens Facebooksidor, mer specifikt kommentarsfält under artiklar som berör klimataktivisten Greta Thunberg. Materialet består av nedsparade skriftliga inlägg och diskussioner. Greta Thunbergs klimatengagemang har varit ämne för debatt under det senaste året, vilket i sig ger ett stort underlag för materialhämtning. För att underlätta i urvalet har jag helt enkelt använt mig av Facebooks sökfunktion när jag har besökt Expressen och Aftonbladets Facebooksidor. De sökord jag har använt mig av är uteslutande ”Greta Thunberg”. Därigenom har jag fått jag fram alla artiklar som nämner Greta Thunberg på ett eller annat vis. Därefter har jag valt ut 12 artiklar från vardera kvälls- och nättidning som alla
är publicerade under 2019 fram till början av 2020 och som har Greta Thunberg i sin rubrik.
De kommentarer som jag sedan har använt i analysen är de som på ett eller annat vis gör anspråk på att besitta sanning eller korrekt fakta. Jag har alltså inte lagt något fokus på de kommentarer som exempelvis hejar på Gretas klimatarbete med diverse smileys eller ”Bra jobbat!”, inte heller de kommentarer som tar avstånd från Greta genom att visa sitt missnöje i form av endast glåpord eller rena förolämpningar. De kommentarer som har valts ut är de som argumenterar för en viss tes, i det här fallet ifall huruvida klimatkrisen är ett faktum eller ej. Det kan vara åsikter som uttrycks i ”jag tror”, ”jag tycker” eller ”jag vet”-form samt sanningspåståenden som ”det här är lögn” eller ”det här är falskt”.
Urvalsprocessen är inte alltid så okomplicerad, det räcker således inte att göra ordsökningar. Att välja ut kommentarer kräver en noggrann avläsning av kommentarsfälten för att hitta de sanningsuttalanden som inte är lika tydliga. Det kan handla om att vissa metaforer används för att påvisa att något är lögn eller att en kommentars undermening syftar till något som kan tolkas som ett sanningsanspråk. Jag är även medveten om att mitt urval är min subjektiva tolkning. Det är även viktigt för mig att påpeka materialet som blivit utvalt för att ingå i min studie inte ämnar visa någon jämn fördelning av för- och motargument för klimatkrisen. Istället har ett fokus lagts på förnekande och skeptiska kommentarer. Vid de tillfällen som kommentarer av annat slag har använts är syftet att visa på att de olika sanningsuttalandena inte går obestridda förbi. Syftet är då att åskådliggöra hur striderna om sanningar kan se ut.
Valet av Facebook som utgångspunkt för min materialinsamling är främst på grund av dess tillgänglighet för gemene man. Enligt Internetstiftelsens rapport från 2019 är Facebook en av de populäraste sociala plattformarna hos det svenska folket. Under 2019 var det hela 74% av alla internetanvändare som använde sig av Facebook, och 51% använder det på en daglig basis (svenskarnaochinternet.se 2019). I och med att Facebook har funktionen att dela inlägg har plattformen även blivit en stor plats för debatt och ger en möjlighet att tycka till och delge sina åsikter i aktuella händelser och nyheter. Enligt samma rapport redovisas det att 24% av Facebookanvändarna använder plattformen främst till att de dela nyheter och artiklar på sin tidslinje.
Traditionell media (det vill säga etablerade medier så som tidningar, tv och radio) och sociala medier delar många funktioner, dels genom att båda tillhandahåller nyheter till användarna. Men till skillnad från traditionell media så har sociala medier möjligheten att skapa ett visst förhållande mellan nyheterna i sig och användarna av sociala medier (Lee &
Ma 2012: 332). Det är alltså denna delningsfunktion som är nyckeln till detta unika förhållande. Det vill säga att användare själva är aktiva i producering av nyhetsinnehåll genom att kunna dela nyheter från olika källor. En annan funktion som är unikt för sociala medier i relation till nyheter och spridningen av dessa är möjligheten för användarna att interagera med varandra. Till denna interaktion hör att lämna kommentarer, delta i diskussioner eller att rösta genom att exempelvis ge ett inlägg en tumme upp (Lee & Ma
2012: 332). Detta leder i sin tur till att användarna aktivt deltar i att sätta agendan för journalistiken genom att dela och kommentera nyhetsinnehåll (Goode 2009). Facebooks kommentarsfält under Expressen och Aftonbladets artiklar blir alltså en relevant plats för materialinsamling.
1.4.2 Digital etnografi
Materialet har samlats in genom den kvalitativa, tolkande metoden netnografi, också kallad digital etnografi. Den digitala etnografin är anpassad till de typiska egenskaperna som finns i dagens nätbaserade sociala världar, dess kommunikation, interaktion och gemenskap (Kozinets 2011: 9). Metoden lämpar sig väl i studier av fenomen som språk, kommunikation, diskurser eller kommunikationens roll i att skapa och reproducera makt, status, identitet och gemenskap (Bertilsson, Eksell & Thelander 2014: 112). När det kommer till att använda sig av den digitala etnografin som insamlingsmetod gäller det för mig som forskare att först bestämma vilken position, eller grad av deltagande jag som forskare skall ha i studien och i insamlandet av materialet. Det finns två olika huvudtyper inom netnografin: fullständigt deltagande (complete participant) och fullständig observatör (complete observer) (Bertilsson, Eksell & Thelander 2014: 115-116).
Den position jag har valt i den här studien är som fullständig observatör, jag har alltså ingen ambition av att delta i den kommunikation som undersöks, enbart observera. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att det empiriska materialet kan tala för sig själv snarare än att bli ett resultat av forskarens påverkan och en mer naturlig kommunikation kan således undersökas. Huruvida netnografiska studier skall innefatta deltagande observation eller ej är något som diskuteras bland forskare. Vissa menar att utan den etnografiska deltagande observationen skapas en avsaknad av kunskap och erfarenhet av det kulturella sammanhanget, vilket i sin tur påverkar tolkningen av det insamlade materialet. Genom att inte vara delaktig i den gemenskap som undersöks finns det heller ingen möjlighet att vända sig till någon i gemenskapen för att bekräfta, motbevisa eller utveckla sin tolkning (Kozinets 2011: 108). Jag förstår att deltagande observation är en värdefull aspekt i ett etnografiskt fältarbete, men jag ser även att detta inte är en nödvändighet, beroende på vilken gemenskap som skall undersökas och i vilket syfte. I och med att jag har både tidigare erfarenhet av att använda det sociala mediet Facebook i privat syfte samt att jag har använt mig av plattformen som plats för materialinsamling förut så anser jag att jag har kunskaperna som krävs för att förstå gemenskapen utan att behöva anta rollen som deltagande observatör.
1.4.3 Tillämpning och tillvägagångssätt
I min studie har jag valt att följa Robert V. Kozinets netnografiska metodprocedur bestående av fem steg (Kozinets 2011: 91).
Dessa steg är:
1. Definiera frågeställningar, forskningsämne och studieobjekt.
2. Identifiera och välj gemenskap.
3. Välj grad av deltagande och observation i den kommunikation som studeras samt datainsamling.
4. Analys av data och tolkningar av resultaten.
5. Skriv, presentera och rapportera forskningsresultaten och studiens bidrag.
Facebook som nätgemenskap har för mig länge varit en del av vardagen. Det är över tio år sedan jag första gången blev medlem på sajten. Jag har sedan länge varit bekant med denna typ av gemenskap, jag har en kunskap om dess funktioner och hur människor ter sig i sociala medier överlag, samt haft ett intresse för hur människor använder sig av sociala medier.
Eftersom jag i min tidigare magisteruppsats använde mig av digital etnografi som insamlingsmetod samt sociala medier och kommentarsfält som plats för insamling har jag kunskap och erfarenhet av området. Enligt Kozinets modell här ovanför är det första steget att definiera frågeställningar, forskningsämne och studieobjekt. Detta gjorde jag relativt tidigt under höstterminen 2019. I och med detta blev valet av den empiriska kontexten och platsen för insamling väldigt naturlig för mig, det vill säga kommentarsfält på Facebook.
Innan jag började min insamling av material skapade jag en generell överblick av Aftonbladet och Expressens inlägg och de tillhörande kommentarsfälten. När jag väl bekantat mig med fältet påbörjade jag min materialinsamling i form av att spara länkar till de kommentarsfält jag har använt mig av. I min insamling av material använde jag mig av Facebooks egna filtreringsfunktion bland kommentarerna. Där ges möjlighet att välja vilka kommentarer som skall synas först och det blir således en typ av förvald prioriteringsordning. De alternativ som finns är ”mest relevanta”, ”senaste” eller ”alla kommentarer”. Jag valde det sistnämnda alternativet vilket innebär att alla kommentarer visas, inte bara de kommenterar som genererat flest reaktioner i form av ”likes” eller svarskommentarer. I och med att jag använder filtreringsfunktionen och alternativet ”visa alla kommentarer” får jag en helhetsbild av all kommunikation som sker i kommentarsfältet.
Jag har valt att i första hand prioritera ursprungskommentarer, det vill säga de kommentarer som är publicerade direkt under den delade artikeln, och inte de kommentarer som svarar på ursprungskommentarer. I enstaka fall har jag valt att göra en djupdykning även i svarskommentarerna, dessa fall styrs av att den debatt som pågår fyller en funktion i min analys. Exempelvis om det uppstår en debatt om någons sannings- och/eller faktauttalanden.
Mitt fältarbete har gått till på så sätt att jag öppnar de tidigare nämnda kommentarsfälten i min webbläsare. Därefter går jag noggrant igenom kommentarerna för att försöka urskilja olika teman i kommentarsfälten, finns det några gemensamma nämnare? Ser jag några tydliga diskurser? De kommentarer som anses vara intressanta för min analys kopieras sedan och klistras in i ett dokument. Dessa kommentarer behandlas enligt dataskyddsförordningen
och de forskningsetiska riktlinjerna (läs mer om detta under 1.4.4 Etiska aspekter). I dokumentet samlar jag kommentarer under de specifika teman som jag har lyckats urskilja.
Under tiden som jag genomför mitt fältarbete och insamling av material för jag även fältanteckningar. Detta för att skriva ner mina erfarenheter och tankar kring mitt deltagande på fältet. I fältanteckningar dokumenterar netnografen sina egna iakttagelser och personliga känslor som uppkommer under fältarbetets gång (Kozinets 2011: 158). Det är viktigt att föra anteckningar i och med att dessa iakttagelser och känslor lätt bleknar i minnet efter en tid.
1.4.4 Etiska aspekter
Att bedriva forskning på internet är knepigt ur ett forskningsetiskt perspektiv. Individernas identitet och personuppgifter måste såklart skyddas, men det är även besvärligt vad gäller samtycke (Codex, 2018). Även om kommentarerna hämtas från offentliga nyhetssidor (exempelvis Aftonbladets Facebooksida) så är det upp till mig som forskare att hitta ett tillvägagångssätt som tillåter anonymitet hos de som skriver kommentarerna i och med att jag saknar samtycke från deras sida att ingå i min forskning, samt föra en diskussion kring anonymiteten. Ett självklart val är såklart att låta personernas namn censureras och jag kan även välja att omskriva kommentarerna på ett vis som både behåller dess andemening men även utökar skyddet av de individer som skrivit kommentarerna. Huruvida en forskare behöver informerat samtycke i netnografiska fältstudier beror på ifall den undersökta nätgemenskapens kontext uppfattas som offentlig eller privat, och detta kan avgöras genom att följa tre kriterier. Det första kriteriet berör en sajts registrering. Ifall det krävs ett medlemsskap eller registrering kan sajten av majoriteten uppfattas som privat (Bertilsson, Eksell & Thelander 2014: 117).
Det är dock lite mer komplicerat än så när det gäller Facebook, i och med att dess medlemmar rör sig i både privata och offentliga rum. Med de privata rummen syftar jag på medlemmarnas egna flöden, interaktion med sina utvalda vänner och i slutna grupper. Den offentliga interaktionen sker i de öppna Facebookgrupperna, i detta fall Expressen och Aftonbladets Facebooksidor som båda har kring 500 000 följare. Detta för oss vidare på det andra kriteriet som berör en nätgemenskaps omfattning i antal medlemmar. Ju fler medlemmar en sajt har desto offentligare uppfattas den vara. Även i rapporten Ethical Decision-Making and Internet Research (2012) läggs det stor vikt på att skydda den undersökta nätegemenskapen. Ju större sårbarhet gemenskapen har desto större skyldighet har forskaren att skydda dess deltagare. Det sista kriteriet handlar om de ämnen som gemenskapen diskuterar samt gemenskapens syfte. Exempelvis uppfattas en gemenskap som behandlar personliga erfarenheter av diverse sjuktillstånd som mer privat än en gemenskap som diskuterar mode och skönhet (Bertilsson, Eksell & Thelander 2014: 117). I och med att den plats jag har valt för insamling av empiri är Expressen och Aftonbladets kommentarsfält, och kommentarerna där publiceras för allas beskådan, gör jag en sammanfattad bedömning
att det är en offentlig gemenskap och kommunikationen som sker där inte anses vara av privat karaktär.
Om än jag har gjort den sammanfattade bedömningen att den kommunikation som skall undersökas är av offentlig karaktär behöver jag ändå ta hänsyn till GDPR, Dataskyddsförordningen, när jag behandlar det insamlade materialet. I och med att de kommentarer som kommer stå som grund för min analys insamlas utan personernas samtycke är det av stor vikt att dessa kommentarer inte inskränker på enskildas grundläggande rättigheter och friheter, gällande deras rätt till skydd av personuppgifter. Det insamlade materialet har behandlats säkert och förvarats oåtkomligt för obehöriga.
1.4.5 Det nya mediala landskapet
”These are dangerous times. Never have so many people had access to so
much knowledge, and yet been so resistant to learning anything.”
- Tom Nichols, The Death of Expertise (2017)
Under senaste åren har expertis och expert-rollen ifrågasatts och diskuterats. Exempelvis diskuteras expert-rollens förändrade position i Tom Nichols bok The Death of Expertise (2017). Nichols menar att människor har tröttnat på att lyssna på expertutlåtanden och istället vill forma sina egna övertygelser, och att internet kan vara en av orsakerna till detta.
Varför lyssna på experter när svaren på alla dina frågor och funderingar finns bara en
”googling” bort? Han menar även att internet på ett sätt har blivit en typ av genväg till lärdom, det möjliggör för oss människor att efterlikna en intellektuell prestation genom att ta del av internets oändliga utbud av fakta, vilket i sin tur ger illusionen av expertis (Nichols 2017: 106). Innan internet fanns till vårt förfogande krävdes det en större ansträngning för att inhämta fakta och förvärva ny kunskap, man fick låna böcker på bibliotek, leta upp saker i facktidskrifter och uppslagsverk. Men nu är kunskap paketerat på ett sådant enkelt vis att vi får en känsla av att vi genom en ”googling” förstår hur saker och ting hänger ihop (Wikforss 2017: 127, Nichols 2017). Kunskap är således väldigt lättfångat och det finns inte längre en lika stor anledning att förlita sig på experter.
Det nya mediala landskapet har även en betydelse för hur vetenskapliga resultat presenteras för allmänheten. När vetenskapliga resultat skall presenteras för allmänheten så måste det genomgå en slags populariserande process, det vill säga presenteras på ett sådant vis att lekmän kan få en förståelse av innehållet utan att inneha några specifika förkunskaper inom ämnet. Men resultatet av denna popularisering påstås innebära att lekmän utvecklar en övertro på sin vetenskapliga förståelse, där populariserade artiklar riktade mot lekmän uppfattas av allmänheten som mer trovärdiga än de vetenskapliga artiklar som riktar sig mot
experter (Scharrer et al. 2017). Övertron i sig själv och ifrågasättandet av experter är dock inte alltid fallet i det nya mediala landskapet. Om vi exempelvis ser på den personkult som byggts upp kring Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell under den rådande Covid-19 pandemin så ser läget annorlunda ut. Det har snarare blivit en sorts revansch för expertisen, 3 där folket prisar och hyllar Tegnell, vissa har även gått så långt att låta hans ansikte pryda sina kroppar i form av tatueringar. Vad denna popularitet grundar sig i är svårt för mig att svara på, men kanske har han förmågan att vara lugnet i stormen, vilket kanske är precis det svenska folket behöver just nu. Undersökningar visar även att den svenska tilliten till staten och Folkhälsomyndigheten är högre än i många andra länder, och i och med pandemin har den ökat än mer (Sveriges television 2020). Kanske kan Tegnells växande populäritet vara ett tecken på just detta.
När det gäller debatten kring klimatförändringarnas existens, eller icke-existens, så är tilltron till expertis blandad. Eller så handlar det kanske snarare om att synen på vad som klassas som expertis ser olika ut beroende på vilken sida av debatten man står.
1.4.6 Reflexivitet
Enligt Billy Ehn och Barbro Klein går det inte att beskriva verkligheten utan att påverka den (Ehn & Klein 1994: 10). De menar att som forskare är du en del av det som studeras, inte bara en distanserad åskådare. I och med att min uppsats använder sig av ett diskursanalytiskt perspektiv är det viktigt för mig att även vara medveten om mitt egna språk. Ehn och Klein menar att det kulturvetenskapliga skrivandet ger utrymme åt personlig uttrycksförmåga, men att det kräver viss regellydnad för att tygla subjektiviteten (Ibid: 40). De menar således att de ord jag använder mig av har en betydelse för hur det jag undersöker skildras. Mina beskrivningar är även dem ett sätt att konstruera en viss verklighet genom språk och verkligheten betraktas genom dess beskrivningar (Ibid: 42). Detta är något jag har haft i åtanke under min skrivprocess.
I och med att jag som forskare även väljer mitt ämne så är mitt verk således en del av det meningsskapande jag undersöker. I Ehn och Kleins ord så ”begrundar man mer eller mindre sin egen existens” (Ibid: 10). Det är därför viktigt för min studie att jag redogör för mitt val av ämne. Jag har sedan länge haft ett intresse för människor och kommunikation, speciellt i relation till sociala medier och de nya sociala möjligheter dessa olika plattformar öppnar upp för. I mina tidigare uppsatser har plats för materialinsamling alltid varit sociala medier i någon form, allt från bloggar och Twitter till kommentarsfält på Facebook. Det finns något intressant i hur människor använder sig av sociala medier, både i syfte att kommunicera och hålla kontakt med nära och kära, för att hitta samhörighet i någon Facebookgrupp med andra
Covid-19 är en virussjukdom som började spridas i slutet av 2019 och som under början av 2020 klassades som
3
en pandemi (Folkhälsomyndigheten 2020).
som delar samma intresse för odling, skapa opinion eller att delta i aktuella debatter. Sociala medier är mångfacetterat, och det är det som är tjusningen med det hela.
Mitt val av ämne har dels att göra med detta, men det finns även en nyfikenhet som ligger till grund. Jag är nog kanske inte ensam med att ha snubblat förbi upprörda kommentarer i exempelvis Expressen och Aftonbladets kommentarsfält, och undrat; ”Varför kommentera människor egentligen?”. Det finns något intressant i den tanken, för det säger ju något om oss människor i tiden som är nu. Det är dock inget som denna uppsats ämnar att svara på, men jag tror att jag åtminstone kan ge en liten inblick i den kommunikation som sker i de öppna kommentarsfälten.
1.5 Tidigare forskning
Som underlag och inspiration till denna uppsats har ett antal publikationer på ämnet funnits.
Jag har i detta avsnitt valt att lyfta några utvalda exempel av den tidigare forskning som behandlar det valda forskningsområdet. Dessa områden är post-truth, klimatskepticism och faktaförnekelse i stort. Alla dessa ämnen har på ett eller annat vis visat sig relevanta för min analys.
En hel del har tidigare skrivits om sanningar och fenomenet post-truth. Ofta i relation till Brexit och Donald Trumps seger i presidentvalet 2016. I boken Post-truth (2018) ställer den amerikanska filosofen Lee McIntyre frågan ifall vi lever i ett post-faktiskt samhälle? Och isåfall, hur blev det så? Han spårar utvecklingen i fenomenet från faktaförnekelse gällande rökning, evolution, vaccin och klimatförändringar. En av anledningarna till fenomenet post- truth menar han bland annat är just faktaförnekelse, men även traditionell medias förfall och sociala mediers uppkomst. Det kanske mest provokativa argumentet McIntyre för i sin bok är att postmodernismen kan ha betydelse för det post-faktiska, nämligen i och med att den högerpopulistiska politiken kan ha lånat tanken att det inte finns något sådant som en objektiv sanning. Denna typ av argumentation används sedan i attackerna mot vetenskap och fakta för att etablera politisk makt.
Även den svenska filosofen Åsa Wikforss undersöker det post-faktiska fenomenet, men denna gång från ett svenskt och amerikanskt perspektiv. I boken Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender (2017) redogör hon för allt från fakta- och kunskapsresistens, desinformation och propaganda till de kognitiva skevheter som även kan ligga till grund för det faktapolariserade samhället. Hon gör avstamp i filosofin, där hon reder ut vad kunskap är och kritiskt granskar påståendet om att det inte finns några fakta eller en objektiv sanning.
Wikforss erbjuder även en möjlighet till ett ”gör om gör rätt” för forskare, politiker, journalister och privatpersoner i det sista kapitlet, där frågan om vad vi kan göra för att motverka faktaresistens utreds.
I artikeln Alliance of antagonism: Counterpublics and polarization in online climate change communication (2017) redogör Jonas Kaiser och Cornelius Puschmann för den polariserade onlinekommunikationen kring klimatförändringar. Genom att titta på hur den tyskspråkiga onlinekommunikationen är strukturerad visar sig en typ av allians av antagonism. De menar att skeptiska röster på nätet inte bara är begränsade till frågor om klimatförändringar, utan bildar en allians med andra extrema fraktioner så som rasister, misogynister och konspirationsteoretiker. Det vill säga andra radikala ståndpunkter som inte heller är representerade i den allmänna offentliga kommunikationen.
Rusi Jaspal med flera undersöker i artikeln Embracing and Resisting Climate Identitets in the Australien Press: Sceptics, Scientists and Politics (2016) hur den australiensiska klimatdebatten kan ha påverkats av hur pressen har använt sig av religiösa metaforer i rapporteringen kring klimatfrågan. Det visar sig att en stor mängd artiklar från den australiensiska pressen har använt dessa metaforer som ett sätt att rama in klimatforskningen och klimatforskare på ett visst sätt. Klimatvetenskapen konstrueras som spekulativ och dogmatisk snarare än förankrad i vetenskapen.
Martin Hultman, Anna Björk och Tamya Viinikka undersöker klimatdebatten utifrån ett svenskt perspektiv i artikeln Far-right and Climate Change Denial (2019), där de ser ett samband mellan högernationalism och klimatförnekelse Studien visar att klimatförnekelse i den svenska högernationalistiska politiken består av en kombination av en anti- etablissemang-retorik och användande av tvivel som marknadsföring. Karaktäristiskt för sammanslutningen mellan högernationalism och klimatförnekelse är även att de delar ideologiska likheter i och med att de ser världen utifrån ett industriellt maskulint synsätt.
1.5.1 Mitt bidrag till forskningsfältet
I relation till den tidigare forskningen jag har presenterat blir det tydligt att forskning kring post-sanning, klimatförnekelse och faktaresistens har undersökts ur ett bredare perspektiv.
Det handlar ofta om Donald Trumps presidentskap och amerikansk politik, hur klimatdebatten inom högerpopulistiska kretsar ser ut eller hur media med sin inramning konstruerar klimatfrågan. Jag ser därför att det finns en möjlighet för fördjupning och vidare analys genom att närma mig den klimatdebatt som sker bland ”det vanliga folket”. För att parafrasera etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren så kan något intressant hittas genom att följa reflektionerna från små vardagligheter ut till stora frågor (Ehn & Löfgren 2001). I och med att min studie ämnar att skapa en förståelse för hur argumentation anförs i kommentarsfält på Facebook så kan jag bidra till forskningsområdet med ett kulturanalytiskt perspektiv.
1.6 Disposition
Den här uppsatsen är disponerad i ett kapitel för historisk bakgrund och kontext, två empiriska huvudkapitel samt en avslutande diskussion följt av en kort sammanfattning. I det första kapitlet Striderna om vetenskapliga fakta redogör jag för den historiska kontext som ligger till grund för diskussionen om hur fakta och vetenskap uppnås. Jag presenterar Ludwig Flecks teorier om tankestil och tankekollektiv samt kunskapteoretikern Thomas Kuhns teori om paradigmskiften. Vidare ges ett mer aktuellt exempel på diskussionen kring fakta och vetenskap genom det så kallade ”vetenskapskriget” mellan naturvetenskapliga realister och postmodernistiska kritiker.
I kapitlet Lyssna inte på mig, lyssna på forskarna lyfts det empiriska materialet som berör användandet av evidens och bevis i legitimeringen av olika sanningsuttalanden samt hur dessa kommentarer upprätthåller en så kallad förnekelsediskurs. Jag visar även på hur klimatets mående kan ses som ett gränsobjekt och används i att stabilisera förnekelsediskursen. I kapitlet Den stora bluffen skiftar jag fokus till den misstroendediskurs som har identifierats i det insamlade materialet. Jag visar hur en misstro och tvivel gentemot bland annat etablerade medier, politiska processer och vetenskap i stort kan användas i legitimeringen av olika sanningsuttalanden. Här lyfts även en diskussion om Gretas skiftande maktposition och på vilket vis hon kan ses som ett gränsobjekt i det pågående gränsarbetet. I uppsatsens avslutande kapitel konkretiseras analysen i hur syftet och frågeställningarna har kunnat besvaras.
2. Striderna om vetenskapliga fakta
Som en inledning till mina kommande empiriska kapitel kommer jag här redogöra för olika strider om vetenskapliga fakta. I och med att denna studie ämnar analysera hur de stridande sanningsuttalandena om klimatförändringar och Greta Thunberg legitimeras i kommentarsfälten, ser jag ett värde i att visa den historiska kontext som ligger till grund för diskussionen om hur fakta och vetenskap förvärvas.
Enligt filosofen Lee McIntyre är det många som påstår att en lösning på det post-faktiska tillståndet vi lever i är att vända sig till akademiker. Detta i och med att akademiker alltid har ägnat sig åt kritiskt tänkande, skepticism och kognitiv bias. Men han menar dock att det kanske är på grund av just dessa tänkare, mer specifikt postmodernistiska tänkare, som det post-faktiska tillståndet är så pass utbrett. McIntyre menar att det postmodernistiska förhållningssättet, med dess tankar om att det inte finns något sanning utan bara narrativ, öppnar upp möjligheterna för det post-faktiska att rota sig ytterligare och vetenskapliga fakta förlorar sin position (McIntyre 2018). Om det inte finns en objektiv sanning, hur ska man då reagera när någon säger att något faktiskt är sant?
2.1 Tankekollektiv och paradigmskiften
Debatten om vad som är vetenskaplig kunskap och fakta har sedan länge diskuterats i de olika akademiska fälten. Redan på 1930-talet diskuterades vetenskapens utveckling och kunskap av den polska läkaren och biologen Ludwik Fleck. Trots sitt tidiga intresse för kunskapsteori var Fleck i stort sett okänd som vetenskapsteoretiker fram till 1980-talet. I boken Genesis and Development of a Scientific Fact (1935) analyserar Fleck exemplet syfilis och hur kunskapen kring detta (men även annan vetenskapliga fakta) är en produkt av både historien och samhället, och att de är under ständig förändring. Han menar att det finns en viss växelverkan mellan gammal och ny kunskap. Det som redan är giltig kunskap påverkar hur ny kunskap utvecklas, vilket i sin tur även expanderar och ger ny innebörd åt den gamla kunskapen (Fleck 1997: 48).
Fleck myntar i sin bok begreppen tankekollektiv och tankestil för att visa hur kunskap är kontextberoende. Han beskriver tankekollektiv som ett medel att kunna undersöka tänkandets sociala villkor, det refererar alltså inte till en bestämd grupp eller en social klass, utan är mer funktionellt snarare än substantiellt. Han beskriver tankekollektiv som en gemenskap av människor där tankar och idéer utbyts och en individ kan ingå i flera olika tankekollektiv samtidigt. Dessa tankekollektiv är alltså bärare av en viss tankestil, det vill
säga tankeområdets historiska utveckling, en viss mängd kunskap och en viss kultur (Ibid:
48, 101-103). Enligt Fleck finns det två olika typer av tankekollektiv, momentana och stabila.
Momentana tankekollektiv uppkommer alltjämt när två eller flera människor möts och utbyter tankar, och dessa tankekollektiv försvinner lika snart när det sociala utbytet upphör.
Stabila tankekollektiv å andra sidan uppstår i anslutning till organiserade sociala grupper.
Han menar även att om en större grupp existerar tillräckligt länge fixeras tankestilen inom detta tankekollektiv och får en formell struktur (Ibid: 103). Förhållandet mellan tankestil och tankekollektiv beskriver Fleck i relation till sanningsfrågan:
Sanningen är inte ”relativ” eller ens ”subjektiv” i ordets populära betydelse, utan är alltid eller nästan alltid fullständigt bestämd inom en tankestil. Man kan aldrig säga att samma tanke är sann för A och falsk för B. Om såväl A som B hör till samma tankekollektiv är tanken antingen sann eller falsk för båda. Om de tillhör olika tankekollektiv är det ändå inte samma tanke eftersom den för den ene måste vara antingen oklar eller förstås på ett annat sätt (Ibid: 101).
I och med att en individ kan tillhöra olika tankekollektiv, var av varje tankekollektiv har en egen specifik tankestil, så är det som upplagt för motsättningar och konflikter. Fleck är dock tydlig med att individen inte har särskilt stort ansvar i kunskapsbildandet utan att kunskapens bärare snarare är ett välorganiserat kollektiv, han menar att allt vetande är knutet till en tradition och ett samhälle. Redan i ord och vanor binds kollektivet samman (Ibid: 51). Med begreppet ”vandring” förklarar Fleck hur tankar och kunskap vandrar mellan individer i det egna tankekollektivet. Han beskriver en process där tankar, genom sin vandring mellan individer, hela tiden omformas allteftersom nya individer knyter nya associationer till dem. Det uppstår en typ av viskningslek där tanken förflyttar sig i det egna kollektivet och tillslut finns det praktiskt taget ingenting kvar av det ursprungliga innehållet (Ibid: 51).
Flecks idéer om tankekollektiv och tankestil har gjort ett stort avtryck i sociala studier av vetenskaplig kunskap, och en som fann inspiration i Flecks teorier var den amerikanska vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn. I boken The Structure of Scientific Revolutions (1962) skriver Kuhn om vetenskapen och hur den omstruktureras vid vad han vill kalla paradigmskifte. Kuhn menar att ett paradigm är en typ av förebild eller idealexempel inom vetenskapen, den grundläggande strukturen av ett vetenskapligt område. Paradigmet är alltså den för givet tagna modell eller det mönster som forskare arbetar efter. Ett paradigmskifte är när den grundläggande strukturen inom en vetenskap genomgått en djupgående förändring och omstrukturerats. Den kunskap som bildats i ett tidigare paradigm är alltså inte längre giltig när det sker ett paradigmskifte. Man skulle kunna säga att forskare med det nya paradigmet ser världen med ”nya ögon” (Hallberg 2001: 142). Detta möjliggör således nya vetenskapliga debatter och teoribildningar. Kuhn menar att det finns två slags
typer av vetenskaplig utveckling, normal och revolutionär. Normalvetenskapen menar han innebär den forskning som följer rådande vetenskapliga normer och tankemönster, majoriteten av all vetenskap tillhör normalvetenskapen (Kuhn 2012: 41). Inom denna normalvetenskap finns vissa anomalier (avvikelser) som det vetenskapliga kollektivet inte förmår sig att förklara (eller kanske inte vill förklara), i och med att de är ”fast” i sina specifika tankemönster (Ibid: 72ff). Anomalierna kan exempelvis vara när en ny observation inte korrelerar med paradigmets grundläggande teorier. Paradigmskiftet sker när forskningen kommer till en kris där anomalin helt enkelt måste förklaras. Genom att bryta mot det gamla tankemönstret, det vill säga genom att testa nya teorier, metoder och ingångar, förklaras anomalin som del i en större felaktig världsbild och föreställning. Det nya tankemönstret vinner gehör och vetenskapen har nått en revolutionär status, det vill säga ett paradigmskifte har skett (Ibid: 82ff).
Efter tid kommer dock en ny fas av normalvetenskap även inom det nya paradigmet, och man kan ana ett typ av vetenskapligt kretslopp där ny kunskap ständigt ersätter den gamla.
Om man skulle ansluta sig till Kuhns teori om paradigmskifte blir det tydligt att de vetenskapliga striderna inte är någon ny företeelse, utan har funnits enda sedan vetenskapens begynnelse. Vi får ständigt mer kunskap om världen ju längre tiden går.
Historiker vet exempelvis mer nu än vad de visste för 50 år sedan, och om 50 år kommer de sannolikt veta mer än vi vet nu.
2.2 Vad är vetenskap?
Det som har kommit att representera en av de största striderna om vetenskapliga fakta i modern tid är just den mellan naturvetenskapliga realister och postmodernistiska kritiker, denna debatt har kommit att kallas The Science Wars. Debatten uppstod i 1990-talets USA och utspelade sig i både den akademiska och traditionella pressen, och ämne för debatten var just dessa stridande åsikter om vad som egentligen är vetenskapliga faktan. För att göra en lång historia kort så handlar debatten i grund och botten om synen på vetenskap och kunskapsbildning, men även synen på människan och världen som sådan. I boken Etnologisk koreografi skriver vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg att sociala vetenskapsstudier är något som har vuxit fram under 1970-talet, genom en kritik mot att vetenskapsfilosofin länge har kretsat kring naturvetenskapen och placerat den naturvetenskapliga kunskapen på en piedestal.
Kritiken har alltså varit att vetenskapsfilosofin har varit normativ. Den har separerats från andra verksamheter och den vetenskapliga kunskapen har kritiserats för att vara rationell, att den saknar kontext, samhälle och människa (Hallberg 2001: 13). De sociala vetenskapsstudiernas syfte blir alltså att visa att det som antas vara kunskap, sanning och
rationellt, egentligen skapas i specifika sociala och historiska sammanhang, likt Kuhn och Flecks teorier. Detta blir alltså avgörande i, eller åtminstone påverkar vad som anses vara sanning. Vetenskap skall alltså betraktas som vilken annan institution som helst, varigenom det som där sker genererar vad som betraktas som kunskap. Hallberg menar att den naturvetenskapliga kunskapen, i och med den (social) konstruktivistiska teorin, blir ställd mot en stor utmaning.
Den naturvetenskapliga kunskapen relativiseras och på så vis även förlorar sin unika position som förebild för annan kunskapsbildning (Ibid: 14-15). Den naturvetenskapliga sidan av debatten i The Science Wars företräddes av bland annat matematikerna Alan Sokal och Norman Levitt samt biologen Paul R. Gross. I boken Higher Superstition: The Academic Left and Its Quarrels with Science från 1994 skriven av Gross och Levitt, beskriver de postmodernismen som nonsens. De menar att postmodernismen utövas av humanister som vet nästintill inget om hur vetenskap verkligen fungerar och att de missar den allra viktigaste vetenskapliga poängen, nämligen att involvera fakta snarare än värderingar (McIntyre 2018:
129-130; Gross & Levitt 1994). Man kan förstå att denna konflikt gällande kunskap och sanningar uppstår, när biologer, fysiker och kemister som länge sökt efter sanningar om verkligheten genom att testa sina teorier mot empiriska bevis, plötsligt ställs inför socialkonstruktivister som hävdar att vår verklighet är socialt konstruerad och att en objektiv sanning således inte finns.
Socialkonstruktivismen har dock inte bara kritiserats av personer inom naturvetenskapen, utan även av en av dess förespråkare och grundare, nämligen den franska filosofen Bruno Latour. I artikeln Why Has Critique Run out of Steam? från 2004 ifrågasätter Latour de grundläggande förutsättningarna, som han har baserat majoriteten av hans karriär på, genom att ställa sig själv frågan: ”Was I wrong to participate in the invention of this field known as science studies?” (Latour 2004: 227). Han fortsätter:
Entire Ph.D. programs are still running to make sure that good American kids are learning the hard way that facts are made up, that there is no such thing as natural, unmediated, unbiased access to truth, that we are always prisoners of language, that we always speak from a particular standpoint, and so on, while dangerous extremists are using the very same argument of social construction to destroy hard-won evidence that could save our lives (Ibid: 227).
I sin artikel uppmärksammar Latour det faktum att konservativa grupper hade börjat använda metoder som liknar de i kritisk teori för att kasta tvivel på debatter som exempelvis rör klimatförändringar. Detta genom att peka på bristen av vetenskaplig säkerhet. Han var alltså orolig för att hans kritiska ”vapen” hade ”smugglats” över till andra sidan (Ibid: 230).
Att peka på bristen av vetenskaplig säkerhet har sannerligen präglat klimatdebatten som pågår runt om i världen just nu. Det är nog kanske ett av de vanligaste motargumenten mot
den vetenskapliga konsensus gällande en antropogen klimatförändring - men som Latour uttrycker det: ”The question was never to get away from facts but closer to them, not fighting empiricism but, on the contrary, renewing empiricism” (Ibid: 231).
3. ”Lyssna inte på mig, lyssna på
forskarna”
Enligt den klassiska kunskapsanalysen uppnås kunskap ifall tre kriterier, eller villkor, är uppfyllda. Det första villkoret innebär att en person har en övertygelse. En övertygelse beskrivs som ett psykologiskt tillstånd med ett specifikt tankeinnehåll. Jag är exempelvis övertygad om att asfalten utanför min lägenhet är synlig, det har nämligen varit soligt i några dagar och snön som tidigare låg där har smält bort. Det nästa villkoret är att denna övertygelsen faktiskt är sann, det vill säga att asfalten utanför lägenheten faktiskt är synlig.
Jag har dock inte varit utanför min lägenhet idag, så min övertygelse om att asfalten är synlig är egentligen bara en (om än kvalificerad) gissning. Det visar sig dock, när jag faktiskt öppnar dörren och tittar ut, att asfalten som var synlig igår idag är dold av ett tunt snötäcke igen. Det är ju faktiskt april-väder, och då kan det snabbt förändras från dag till dag. Detta leder oss vidare till det sista villkoret, nämligen att övertygelsen måste vara baserad på någon form av goda skäl eller evidens (Wikforss 2017: 23). Jag kan alltså aldrig med säkerhet säga att asfalten är bar förrän jag har bevis för det. Kunskap är alltså inte detsamma som övertygelser. Hur starka mina personliga övertygelser än är så är det inte kunskap förrän jag har belägg för dem.
I det post-faktiska samhället är evidens och bevis nödvändigtvis inte något som är av särskilt stor betydelse, och inte heller i de undersökta kommentarsfälten. Som tidigare nämnt bygger den post-faktiska retoriken snarare på känslor och personlig övertygelse än objektiva fakta och bevisföring. I detta kapitel kommer jag ta en närmare titt på hur kommentarerna i de undersökta kommentarsfälten förhåller sig till just evidens och bevis i relation till klimatkrisen och Greta Thunberg. Det kan handla om alternativa fakta och forskning, sanningsuttalanden utan vetenskaplig anknytning, fakta- och kunskapsresistens och åsikter om vinklad och missvisande forskning. Gemensamt för kommentarerna är att de faller in under vad jag har valt att kalla en förnekelsediskurs. Syftet med det här kapitlet är att visa hur de olika sanningsuttalandena legitimeras med hjälp av evidens och bevis.
3.1 Skeptisk eller förnekande?
Idag pratas det ofta om att vi har blivit faktaresistenta, kanske främst i diskussioner om källkritik och internet och 2015 kom ordet med på Språkrådets och Språktidningens
nyordslista (Språktidningen 2015). Faktaresistens innebär en ovilja att ta till sig fakta, eller åtminstone fakta som går emot ens egna uppfattning. Åsa Wikforss beskriver vidare att det handlar om att tvivla på evidens och expertutlåtanden, om politisk polarisering och att beskriva etablerade medier som politiskt styrda. Ja, kort och gott handlar det om att tro det man vill tro (Wikforss 2017: 8). Hon menar dock att det kanske snarare handlar om en typ av kunskapsresistens, snarare än faktaresistens. För fakta tar vi till oss, vare sig vi vill eller inte.
Det är en del av vår vardag och överlevnad. Dock finns det fakta vi saknar kunskap kring. Och när vi får kunskap presenterat för oss, av experter, kring ett visst fakta (exempelvis klimatet, vaccin, invandring och arbetslöshet), så är vi oförmögna att ta till oss denna kunskap eller att vi av olika anledningar helt enkelt slår ifrån oss den (Ibid: 14).
Filosofen Lee McIntyre skriver också om fakta- och kunskapsresistens, men denna gång i relation till faktaförnekelse (science denial) och post-sanning. Som jag tidigare har nämnt menar han att faktaförnekelse är både en effekt av och en anledning till det post-faktiska samhället. Enligt McIntyre har vad som har hänt med vetenskapen under de senaste decennierna lett till vad som idag kan kallas det post-faktiska. De vetenskapliga resultaten som länge har varit auktoritära och respekterade blir idag öppet ifrågasatta av lekmän som av olika anledningar helt enkelt inte håller med (McIntyre 2018: 17).
I kommentarerna under de artiklar som berör klimatet och Greta Thunberg finns en stor mängd övertygelser. Det handlar om övertygelser om att det i allra största grad pågår en klimatkris, övertygelser om att klimatkrisen är ett påhitt och även de som är skeptiska. Man skulle kunna dela upp kommentarerna i tre olika kategorier - skeptiker, förnekare och troende. I min analys kommer majoriteten av kommentarerna vara av skeptisk eller förnekande karaktär och de gånger jag lyfter fram kommentarer som går under kategorin
”troende” så är detta för att visa på det aktiva gränsarbetet som pågår i den undersökta debatten.
Trots att majoriteten av alla världens klimatforskare är rörande överens om att de rådande klimatförändringarna beror på hur vi människor lever (Carlton et al 2015), så finns det alltså fortfarande de som är skeptiska och förnekande. I ett av kommentarsfälten hittar jag denna kommentar: ”Det mest pinsamma är väl att Greta kämpar för en ”ickefråga”. Det finns inget ”klimatproblem”. Klimatet har alltid förändrats. En del forskare menar att vi går mot en kallare period”. Kommentaren menar att klimatfrågan är en ickefråga, det finns alltså inget klimatproblem överhuvudtaget. För att styrka argumentet i sin kommentar påpekar personen att det till och med finns forskare som anser att vi istället går mot en kallare period, snarare än en global uppvärmning. Kommentarer som dessa är inte alls ovanliga, det vill säga hur de använder forskning som del av sitt argument utan att egentligen använda källor.
Vidare kommenterar någon: ”Så komiskt att läsa Klimat"jesus"alarmistens alla lärjungar i kommentarsfältet. Ett hett tips, läs den genuina forskningen istället för att lyssna på en 16-årig bortklemad överklass-snorunge”. I denna kommentar benämns Greta
