Ett kritiskt interkulturellt perspektiv på skolans styrdokument

Portalparagrafen 1 kap 2 § i skollagen lyder:

Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom (SFS 1985:1100. www.riksdagen.se).

Skolan ska främja förståelse för andra människors förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. _ _ _ Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser (LPO 94, s. 3).

All skolverksamhet i Sverige styrs av skollagen, läroplaner och kursplaner – skolans styrdokument. Inom ramen för dessa styrdokument lämnas beslut om skolverksamheter över till kommuner och enskilda skolor. Detta ger upphov till olika tolkningar av styrdokumenten, därmed kan enligt Wennås (1994) likvärdighetsprincipen äventyras. Även Fredriksson och Wahlström (1997) lyfter fram att förutom det som står i läroplanen ska de enskilda enheterna utarbeta lokala arbetsplaner. Då detta görs kan enligt författarna en utgångspunkt exempelvis tas i hur skolaktörerna metodiskt väljer att lyfta fram den interkulturella undervisningen. Arbetsplanen bör påverka resursfördelning och kompetensutveckling (a.a.). En förutsättning för att arbetet med verksamhetsplaner och lokala arbetsplaner ska bli interkulturellt är, menar Lahdenperä (2004), att modersmålslärare och föräldrar från olika språk- och minoritetsgrupper involveras i arbetet. Särskilt viktigt anser författaren att detta är med tanke på att de värden som uttrycks i läroplanen ligger till grund för skolans uppfostrande roll och samarbete med föräldrarna. I arbetet med verksamhetsplaner och arbetsplaner är det, enligt Lahdenperä, viktigt att vara medveten om att skolan är en nationell verksamhet som tar sina utgångspunkter i ett svenskt monokulturellt och nationalistiskt perspektiv. Detta ger konsekvenser för normer, ideal och målformuleringar i skolan.

Ekelund (2003) behandlar motsättningar i sin analys av det interkulturella synsättet i läroplanen, LPO 94. Som exempel på ett interkulturellt perspektiv lyfter författaren fram det demokratiska förhållningssätt som i läroplanen utrycks genom formuleringar som, ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och

förmedla” (LPO 94, s. 3). Skolans uppdrag att fostra elever till ansvarstagande individer med rättskänsla, tolerans och generositet i samstämmighet med "... den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism..." (LPO 94, s. 3) utgör en kontrast till det interkulturella perspektivet som framkommer i formuleringar om det demokratiska förhållningssättet. Det finns i den sistnämnda formuleringen ett underförstått budskap att en del individer eller grupper av individer från andra kulturer inte delar de grundläggande värdena in vårt samhälle. Även Runfors (2003) pekar på att LPO 94 slår fast vilka värden som ska gälla för alla elever i grundskolan samtidigt som den framhåller värdet av kulturell mångfald. I Runfors forskning framkommer en mängd olika dilemman som visar sig i skolans vardag och som går att relatera till tolkningen och omsättningen av detta. Ett resultat av dessa dilemman är, enligt Runfors, att ”invandrarkultur” i skolpraktiken är något som främst framstår som begränsande, något att påverka, motverka och frigöra barnen från. På de skolor som omfattades av Runfors forskning kom inte invandrarelevernas egna identifikationer och preferenser fram. Uppmärksamheten riktades mot det som skilde dem från inhemska elever. Invandrareleverna kategoriserades härigenom som en avvikande grupp, kulturell bara i jämförelse med och som kontrast till det ”svenska”. Ekelund (2003) pekar på att det i LPO 94 framkommer att skolan i högre utsträckning än tidigare måste acceptera och handskas med mångfalden på ett konstruktivt sätt, men även att detta inte är helt oproblematiskt.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om den egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där (LPO 94, s. 4).

Det ligger en fara i att betona det ”egna kulturarvet” eftersom det kan komma att exkludera de individer som har ett annat kulturarv än det svenska (Ekelund 2003). Alternativt menar författaren att formuleringen kan ”… ses som ett krav på anpassning till det nationella, ’svenska’, kulturarvet så som det formuleras av majoritetskulturen” (s. 233). Det är enligt Ekelund otydligt vilka som anses ingå i vårt kulturarv, tolkningsmöjligheterna är många och författaren varnar för tolkningar som att det finns ett ”vi”, som ingår, och det finns ”andra” som står utanför.

Sammanfattning: Inom ramen för skolans styrdokument ska kommuner och enskilda skolenheter utarbeta lokala planer. I samband med detta kan det interkulturella perspektivet lyftas fram. Den lokala arbetsplanen bör påverka exempelvis resursfördelning och kompetensutveckling. Om arbetet med verksamhetsplaner och lokala arbetsplaner ska bli interkulturellt behöver modersmålslärare och föräldrar från olika språk- och minoritetsgrupper involveras i arbetet. Detta är särskilt viktigt eftersom de värden som uttrycks i läroplanen ligger till grund för skolans uppfostrande roll och samarbetet med föräldrarna. Ett exempel på interkulturella perspektiv återfinns i läroplanens formulering om det demokratiska förhållningssättet. Men dessa formuleringar motsäges av den fortsatta texten som behandlar skolans uppdrag att fostra elever i samstämmighet med västerländsk humanism och kristen tradition. Läroplanen slår sålunda fast vilka värden som ska gälla för alla barn samtidigt som den poängterar vikten av kulturell mångfald. Motsättningar i, och olika tolkningsmöjligheter av, skolans styrdokument ger konsekvenser för betraktelsen och undervisningen av barn från etniska minoriteter i samhället.