Interkulturellt perspektiv på det specialpedagogiska uppdraget

De ord som av respondenterna beskrev den specialpedagogiska insatsen var, utredande, undervisande, handledande och samordnande. Enligt högskoleförordningen (SFS 2006:1053) ska specialpedagogen bygga sin verksamhet på kartläggning, handledning och undervisning där man ska sträva efter ett salutogent förhållningssätt. Av resultatet framgår att specialpedagogerna på de två skolorna utgick från ett kompensatoriskt synsätt där problemen förlades till individen, det vill

säga i samband med tester, undervisning av elever och handledning i enskilda elevärenden utgick specialpedagogernas arbete från ett bristtänkande i samband med enskilda individer. (Nilholm, 2003, Tideman m.fl. 2004, Lahdenperä, 1997, Persson, 2001). Vi anser det värt att notera att specialpedagogerna även i samband med diskussioner på grupp respektive organisationsnivå behöll det kompensatoriska synsättet. Det vill säga, även i dessa sammanhang lades fokus på individuella brister hos eleven. Lahdenperä (2004) påpekar att inte ens elevhälsans personal har legitimitet att diskutera lärares förhållningssätt, attityder och värdegrund. I samband med att svårigheter ska analyseras och åtgärdas är diskussioner om dessa frågor av stor vikt, inte minst i processen av att bygga ett interkulturellt samarbete. Vi upplever även i våra egna verksamheter svårigheter med att ta klivet från att fokusera individen till att fokusera gruppen, arbetsklimatet och organisationen. Detta skifte av fokus ser vi som en av specialpedagogens viktigare uppgifter bland annat eftersom det specialpedagogiska uppdraget i hög grad handlar om att förebygga att svårigheter uppstår. (Persson 2002). Enligt Tideman med flera (2004) bör den specialpedagogiska verksamheten utgöra en flexibel resurs i arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i lärandemiljöer. Det är behoven inom en verksamhet som avgör hur denna resurs ska användas. På en mångkulturell skola behöver det finnas en analys av vilka krav den nya situationen ställer. (Fredriksson & Wahlström, 1997). Vi menar att utgångspunkterna för det specialpedagogiska arbetet på en mångkulturell skola behöver genomgå en förändring av det som Ahrenfelt (2001) kallar en förändring av andra ordningen. Det vill säga att vi i samband med invandrarelever förändrar vårt tanke- och handlingsmönster från ett kompensatoriskt individfokuserat synsätt till ett sätt som omfattar elevers hela lärandemiljöer med utgångspunkt i interkulturella möten och lärandeprocesser (Lahdenperä, 2004). Detta ger enligt vårt förmenande konsekvenser för det specialpedagogiska uppdraget på alla nivåer. I samband med den individuella nivån anser vi att en kartläggning av elever med invandrarbakgrund behöver ha en annan karaktär än den som traditionellt görs. Kartläggningen behöver omfatta det kulturella mötet och svårigheter som kan uppstå i samband med detta. Lahdenperä (2004) påpekar att synsätt, attityder, värderingar och olika kulturbundna föreställningar på skolan behöver analyseras då svårigheter och problem ska åtgärdas. En kartläggning av svårigheter med ovan nämnda utgångspunkter är, enligt vårt förmenande, endast möjlig om den sker i samarbete med två eller flerkulturella personer, så som exempelvis modersmålslärare, och/eller med föräldrar. Sett ur det perspektivet vill vi lyfta fram att dessa två grupper enligt resultatet av studie II inte har haft någon påtaglig inverkan på det åtgärdande arbetet, inte heller i samband med IUP och ÅP. Naturligtvis förekommer även bland elever med invandrarbakgrund svårigheter av specifik art. Men först efter att de i grundskoleförordningen inskrivna möjligheterna har erbjudits, studiehandledning och modersmålsundervisning, samt efter det att den interkulturella dialogen och ömsesidiga förståelsen präglat arbetet har vi, enligt vårt förmenande, eventuellt möjlighet att upptäcka dessa. Här föreligger en risk att eleverna, innan samarbetet och organisationen setts över och fungerar adekvat, får stöd något senare än inhemska elever. Enligt en respondent är detta redan fallet. Vi tror att ett interkulturellt samarbete kan minska tiden innan svårigheter av specifik karaktär kan upptäckas och åtgärdas. Dessutom behöver det, i ett interkulturellt samarbete, utvecklas redskap för att med större säkerhet kunna upptäcka svårigheter på individ, grupp och organisationsnivå. Lahdenperä (2004) föreslår att begreppet kultur utvecklas till ett pedagogiskt analysinstrument. På individnivå ser vi utifrån resultatet av studie I såväl som studie II att man använder test i utrednings och kartläggningssyfte trots att medvetenheten om testens låga tillförlitlighet delas av samtliga skolaktörer. Vi anser att det i samband med det specialpedagogiska uppdraget är av yttersta vikt att föra en diskussion om alternativ till dessa test. Sådana alternativ finns redan

tillgängliga då det gäller flerspråkiga elevers språkutveckling men ett användande av dem ger konsekvenser för skolornas arbete på grupp respektive organisationsnivå. Detta eftersom de utgår från ett samarbete som, i samband med de i studien deltagande skolorna, inte är möjligt i nuvarande organisation. Dessa kartläggningsredskap förutsätter att modersmålslärare såväl som andra skolaktörer i dialog med varandra samarbetar runt kartläggningen. Vi menar att specialpedagogens ansvar i detta sammanhang är att se över rutiner i samband med kartläggningar, ifrågasätta traditionella testers relevans för kartläggningen, sätta sig in i vilka tillgängliga alternativ som finns, diskutera och introducera dessa samt lyfta de frågor som kan vara aktuella för invandrarelever i skolsvårigheter. I samband med detta tillkommer uppgiften att verka för att ett interkulturellt möte kommer till stånd där eleven, elevens föräldrar och flerspråkig personal involveras.

Det ligger även inom det specialpedagogiska uppdragets ram att tillse att de insatser som vidtas svarar mot elevens behov på individ, grupp och organisationsnivå. Det betyder bland annat att samordna insatser så att eleven inte förlorar den röda tråden i undervisningen. Av båda studierna lyfts detta som ett problem av respondenterna. Problemet påtalas även av Ekelund (2003). Eftersom specialpedagogen genom sin utbildning inte har någon specifik kunskap rörande interkulturella möten är ett nära samarbete med modersmålslärare och svenska som andraspråkslärare nödvändigt. Attityder och förhållningssätt utgör enligt Asmervik med flera (2001) den ideologiska basen för ämnesområdet specialpedagogik. Därmed bör frågor om attityder, förhållningssätt och värdegrund vara centrala för specialpedagogen att lyfta i dialogen kring invandrarelever i skolsvårigheter. Med bakgrund i de teoretiska ramarna för studie II vill vi här lyfta fram specialpedagogens roll i samband med handledning. Enligt vår mening bör denna, på en mångkulturell skola, ta en utgångspunkt i kulturmötena och de konflikter och svårigheter, likväl som i de möjligheter, som finns i dessa möten. Diskussioner om värdegrund, förhållningssätt och attityder skulle kunna föras i detta sammanhang. Specialpedagogers handledande uppdrag är ett led i skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Tidigare ingick i det specialpedagogiska uppdraget även att tillsammans med skolans ledning ta ett särskilt ansvar för skolutvecklingen. Dessa formuleringar är sedan juni 2006 ändrade i högskoleförordningen till att gälla skolans pedagogiska utveckling. I samband med arbetet på mångkulturella skolor anser vi att arbetet med att utveckla hela skolans verksamhet är centralt för att eleverna ska kunna få tillgång till de kompetenser, lärandemiljöer och meningssystem (Lahdenperä 2004) som är till gagn för individen såväl som det mångkulturella samhället.

5.4.1 Sammanfattande kommentar

I studie II framgår specialpedagogens arbete som undervisande utredande samordnande och handledande. Av resultatet framgår att specialpedagogerna i detta arbete utgick från ett kompensatoriskt synsätt där problemen förlades till individen. Vi anser att en av de viktigaste uppgifterna i det specialpedagogiska uppdraget är att skifta fokus i samband med att svårigheter analyseras och åtgärdas. Eftersom uppdraget i hög grad handlar om att förebygga svårigheter behöver vi utveckla ett synsätt som, med utgångspunkt i enskilda individer, fokuserar grupper och organisationsmodeller. Kartläggningen behöver omfatta det kulturella mötet och svårigheter som kan uppstå i samband med detta. Lahdenperä (2004) påpekar att synsätt, attityder,

värderingar och olika kulturbundna föreställningar på skolan behöver analyseras då svårigheter och problem ska åtgärdas. En kartläggning av svårigheter med ovan nämnda utgångspunkter är, enligt vårt förmenande, endast möjlig om den sker i samarbete med två eller flerkulturella personer, så som exempelvis modersmålslärare, och/eller med föräldrar. Sett ur det perspektivet vill vi lyfta fram att dessa två grupper enligt resultatet av studie II inte har haft någon påtaglig inverkan på det åtgärdande arbetet, inte heller i samband med IUP och ÅP. Vi anser att det i samband med det specialpedagogiska uppdraget är av yttersta vikt att föra en diskussion om de alternativa kartläggningsmodeller som finns att tillgå i samband med flerspråkiga elevers språkutveckling. Samtidigt är det viktigt att verka för att hittar vägar runt de organisatoriska hinder som finns i samband med tillämpningen av dem. Alternativen utgår från ett samarbete som, för de i studien deltagande skolorna, inte är möjligt i nuvarande organisation. I samband med detta tillkommer uppgiften att verka för att ett interkulturellt möte kommer till stånd där eleven, elevens föräldrar och flerspråkig personal involveras. Specialpedagogers handledande uppdrag är ett led i skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Enligt vår mening bör handledningen, på en mångkulturell skola, ta en utgångspunkt i kulturmötena och de konflikter och svårigheter, likväl som i de möjligheter, som finns i dessa möten. Den samordnande rollen behöver även omfatta en översyn av att rätt åtgärder sätts in utan att den röda tråden försvinner ur undervisningen.