2 Utredningens arbete och uppdrag
3.2 Gällande rätt
3.2.7 EU-rätt
Allmänt
EU-rätten är en självständig rättsordning. Samtidigt utgör unions- rätten en del av varje medlemsstats rättsordning och medlemssta- terna är skyldiga att tillämpa och ge effekt åt EU-rättens regler och principer. Förhållandet mellan EU-rätten och de nationella rätts- ordningarna behandlas inte uttryckligen i de två grundfördragen, dvs. fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), som utgör EU:s rättsliga grund. I fördragen regleras unionens principer, befogen- heter och funktioner. Genom rättspraxis har EU-rätten emellertid utvecklats till ett överordnat rättssystem som utgör en integrerad del av medlemsstaternas nationella rättssystem och som skapar rättig- heter och skyldigheter för enskilda. Medlemsstaterna ska säkerställa att de skyldigheter som följer av grundfördragen och av unionens institutioners akter fullgörs.
En betydande del av EU-rätten är direkt tillämplig i medlems- staterna genom s.k. direkt effekt. Detta gäller inte minst EU- och EUF-fördragen. Denna direkta effekt, i kombination med den all- männa samarbets- och lojalitetsförpliktelsen, innebär att bestäm- melser i grundfördragen och bestämmelser med direkt effekt i andra av unionens institutioners akter kan åberopas direkt i en nationell domstol samt att nationell rätt som strider mot bestämmelserna måste sättas åt sidan och inte tillämpas av medlemsstaterna. Med- lemsstaterna har också en skyldighet att inte behålla eller införa natio- nell rätt som är oförenlig med unionsrätten.
49 19 § första stycket 3 lagen om förfarandet vid skattereduktioner för hushållsarbete.
Skatterättens område
Skatterätten är ett rättsområde som i stor utsträckning påverkas av EU-rätten. Detta gäller särskilt den indirekta beskattningen. Det området styrs nästan uteslutande av direktiv på unionsnivå. Såväl mervärdesskatten som de mest centrala punktskatterna ligger inom det harmoniserade området. Annorlunda förhåller det sig med den direkta beskattningen. Den långtgående harmonisering som ägt rum på den indirekta beskattningens område saknar motsvarighet inom den direkta beskattningen. Detta innebär emellertid inte att EU-rätten saknar betydelse på den direkta beskattningens område. Exempelvis har de grundläggande fördragsbestämmelserna om fri rörlighet och icke-diskriminering fått stor betydelse på den direkta beskatt- ningens område, framför allt sedan EU-domstolen i ett flertal fall funnit att olika inslag i medlemsstaternas nationella inkomstskatte- lagstiftningar varit oförenliga med de s.k. fördragsfriheterna.50
I EUF-fördraget fastslås unionens grundläggande målsättning att upprätta en harmoniserad inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer (inklusive fri etableringsrätt) och kapital inom unionen, fri från diskriminering och olikbehandling, där hindren för den fria rörligheten avskaffas. Även om det inte annat än för fri rörlighet för varor särskilt föreskrivs att det även omfattar fiskala hinder följer det av EU-domstolens rättspraxis att det gäller samtliga fördragsfriheter.
På skatterättens område kan en skatteregel som negativt särbe- handlar gränsöverskridande förhållanden jämfört med motsvarande rent inhemska förhållanden, om det inte endast är ett resultat av att medlemsstaterna parallellt utövar sin beskattningsrätt, strida mot fördragsfriheterna. Några undantag från förbudet mot direkt diskri- minering medges inte.
I vissa fall kan skatteregler som innebär indirekt missgynnande och i princip utgör hinder för fördragsfriheterna dock rättfärdigas. Då ska regeln kunna motiveras på de grunder som anges i fördraget eller som utvecklats i EU-domstolens rättspraxis.51 Utrymmet för 50 Ståhl, Kristina m.fl., EU-skatterätt, s. 21 ff. och 70 ff., med där angivna hänvisningar, samt Derlén, Mattias m.fl., Grundläggande EU-rätt, s. 56 ff. med där angivna hänvisningar. 51 Rättfärdigandegrunder som har godtagits är önskemålet att hindra skatteflykt, upprätt- hållande av en effektiv skattekontroll och skatteuppbörd, skattesystemets inre sammanhang, territorialitetsprincipen, att bevara fördelningen av beskattningsrätten samt risken att för- luster beaktas två gånger. Se Ståhl, Kristina m.fl., EU-skatterätt, s. 70 ff., med där angivna hän- visningar.
att godta skatteregler som hindrar fördragsfriheterna är emellertid begränsat.
EUF-fördragets regler säkerställer primärt den fria rörligheten inom EU-området men genom att motsvarande regler om fri rör- lighet finns även i EES-avtalet gäller den fria rörligheten även inom EES. Utgångspunkten är att bestämmelserna om fri rörlighet i EES- avtalet tolkas på samma sätt som motsvarande bestämmelser i EUF- fördraget.52
Fri rörlighet för personer
Den fria rörligheten för personer omfattar fri rörlighet för arbets- tagare (artiklarna 45 EUF-fördraget) och etableringsfriheten (arti- kel 49 EUF-fördraget). För fysiska personer gäller både etablerings- friheten och den fria rörligheten för arbetstagare, medan endast etableringsfriheten kan aktualiseras för juridiska personer.
I artikel 45 punkterna 1 och 2 EUF-fördraget anges att fri rör- lighet för arbetstagare ska säkerställas inom unionen och att denna fria rörlighet ska innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller an- ställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Vilka akti- viteter som omfattas av den fria rörligheten för arbetstagare utveck- las i punkten 3. Där anges att den fria rörligheten för arbetstagare innefattar en rätt att anta erbjudanden om anställning, att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för detta ändamål och att uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning.
Numera skyddas inte endast arbetstagare av fördraget utan även den som endast flyttar sin bosättning. I artikel 21 punkt 1 EUF-för- draget om unionsmedborgarskap anges att varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.
När det gäller etableringsfriheten anges i artikel 49 i EUF-för- draget att inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium ska förbjudas. För- 52 Se t.ex. mål C-452/01 Ospelt, punkt 29 och mål C-286/02 Bellio, punkt 34.
budet ska även omfatta inskränkningar för medborgare i en medlems- stat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Etableringsfriheten ska innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestämmelserna i kapit- let om kapital.
När det gäller skatteregler som utgör hinder för den fria rörlig- heten kan sådana förekomma både i verksamhetsstaten och i hem- staten. Med verksamhetsstaten avses den stat dit personen som utnyttjar rätten till fri rörlighet har sökt sig för att t.ex. ta en an- ställning eller genomföra en etablering och med hemstaten avses helt enkelt personens ursprungliga hemstat. Om det finns ett hinder för den fria rörligheten i verksamhetsstaten medför detta att utländska personer utestängs från denna stat eftersom de inte tillåts att verka där på samma villkor som inhemska personer. Ett hinder i hemstaten leder däremot till att inhemska subjekt tvingas stanna i det egna landet och hindras från att ta anställning eller etablera sig i andra medlems- stater.53
Fördragsbestämmelserna tar i första hand sikte på att förbjuda öppen diskriminering av medborgare från andra medlemsstater. EU- domstolen har emellertid i flertalet mål slagit fast att bestämmel- serna även förbjuder indirekt diskriminering.
Fri rörlighet för tjänster
Den fria rörligheten för tjänster regleras i artikel 56 EUF-fördraget. Där anges att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen ska förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten.
För att artikeln ska vara tillämplig krävs att den som tillhanda- håller tjänsten dels är medborgare i ett EU-land, dels är etablerad
53 Ståhl, Kristina m.fl., EU-skatterätt, s. 103.
inom unionen.54 Artikel 56 gäller inte endast för den som tillhanda- håller tjänsten utan även mottagaren av en tjänst har rätt att göra gällande de rättigheter som följer av artikeln.55
Som ”tjänster” i fördragens mening ska enligt artikel 57 i EUF- fördraget anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlig- het för varor, kapital och personer.
Enligt EU-domstolens rättspraxis innebär artikel 56 att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av natio- nalitet av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlems- stat. Artikeln innebär även att det är nödvändigt att avskaffa varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleve- rantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åt- skillnad – som innebär att den verksamhet som bedrivs av en tjänste- leverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiv.
Statligt stöd
EUF-fördraget innehåller, förutom regler om fri rörlighet, regler som ska säkerställa en väl fungerande konkurrens på den inre marknaden. Bland dessa finns bestämmelser om statligt stöd. Bestämmelserna återfinns i artiklarna 107–109 i fördraget och har till syfte att för- hindra att konkurrensförhållandena inom unionen snedvrids genom att medlemsstaterna gynnar vissa företag eller viss produktion eko- nomiskt.
Statligt stöd är enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget som ut- gångspunkt förbjudet. Ett stöd kan emellertid efter prövning av Europeiska kommissionen bedömas vara förenligt med den gemen- samma marknaden. Medlemsstaterna ska anmäla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder till kommissionen för granskning och får 54 Se t.ex. mål C-290/04 Scorpio som visar att den fria rörligheten för tjänster inte omfattar en tjänstesäljare som är medborgare i tredje land trots att denne är hemmahörande, och att tjänsten tillhandahålls, inom unionen. Med EU-medborgare likställs enligt artikel 62 i EUF- fördraget jämförd med artikel 54 i EUF-fördraget juridiska personer som bildats i överens- stämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen.
inte genomföra åtgärderna förrän kommissionen gett sitt godkän- nande (genomförandeförbudet). Genomförandeförbudet följer av artikel 108.3 i fördraget och har direkt effekt, vilket innebär att det ger upphov till rättigheter för enskilda som kan åberopas även inför nationella domstolar. Kommissionen är den enda instans som får god- känna statligt stöd inom EU. För att underlätta och förenkla hante- ringen av statligt stöd inom EU har kommissionen dock beslutat om vissa undantag från genomförandeförbudet.
För stöd som uppfyller förutsättningarna i kommissionens för- ordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget (gruppundantagsförordningen) eller kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse, finns undantag från anmälningsförfarandet. Det finns dock regel- verk och rapporteringsskyldigheter som måste följas för att dessa undantag ska vara tillämpliga.
Konsekvenserna av att inte följa bestämmelserna avseende genom- förandeförbudet hanteras i lag (2013:388) om tillämpningen av Euro- peiska unionens statsstödsregler. Statligt stöd som lämnas i strid med genomförandeförbudet ska medlemsstaten återkräva från stödmot- tagaren med ränta så att konkurrensförhållandet återställs.