Dilemman i praktiken – bemötande och konfrontation Lag 2 Grupp 1 Vagstad
Här består arbetslaget av två undersköterskor, Gerd och Johanna. De har tidigare arbetat som outbildade vikarier och för ett tiotal år sedan har de utbildat sig till undersköteskor. De har båda arbetat under lång tid åt kommunen, båda har dessutom också arbetat åt landstinget. Både Gerd och Johanna är engagerade i sitt arbete. De arbetar mycket på rutin men de sker också hela tiden oväntade saker som kräver att de tänker om, och att de är flexibla. När de pratar ofta om vårdtagarna görs det ibland på ett varmt och omtänksamt sätt, och ibland på ett mer skämtsamt sätt.
…. I bilen på väg till en vårdtagare, Magnus, berättade Gerd om honom och hans dotter. Hon berättade att Magnus var en ”go” gubbe de gått till i flera år. Hon tyckte det var bäst att hon varnade mig om att dottern kunde vara där. Hon sa att det var ett problem eftersom dottern alltid bråkade om allt de gjorde. Johanna sa att de ibland varit tvungna att springa ut för att dottern hade blivit hotfull.
Gerd såg bekymrad ut, hon fortsatte och berätta om tanten vi var till igår hon berättade att hon ofta var så aggressiv. Gerd sa att det inte var nog med att man skall konfronteras fysiskt med henne, man skall också bekymra sig över hur hon bor. Jag kom ihåg besöket, hur spartanskt den kvinnan bodde, i en liten enrumslägenhet med en säng som hon oftast låg i när vi kom. Lägenheten var gammal och inga reparationer hade gjorts på många år. När vårdpersonalen tilltalade vårdtagarna för, ”tant” och ”gubbe” fanns en värme i rösten, det kändes som om de talade om någon närstående. Vid frågan om någon tar illa vid sig när de kallas tant eller gubbe svarade Johanna att det känner man av, om man kan ge dem ett smeknamn eller ej.
Johanna tittade på Gerd och skrattade. Hon skrattade och sa, att sådana
”nitar”, har man minsann gått på.
…Vi kom till Magnus som är 84 år. De skulle hjälpa honom att lägga sig, med toabesök, och att skriva en matlista. Framme hos vårdtagaren gick de in med nyckel. De ropade till vårdtagaren, god kväll, gubben, hur är det?
Magnus satt vid köksbordet. Gerd tyckte att de skulle göra i ordning sängen och lägga honom, hon frågade Magnus om han var trött? Han nickade till svar. Johanna satte sig bredvid honom och lade armen om hans axel, hon sa:
/Det skall väl bli skönt att få krypa i säng? hon viskade till Gerd, hoppas inte dottern är här, hon svarade:/ nä gud bevare mig väl då blir
det tjorvigt. Är hon det, då blir det bara bråk som vanligt, hon har alltid något att klaga på, allt ifrån hur damsugsslangen ligger i skåpet till vad vi har gjort och inte gjort/
Gerd såg sig om i lägenheten. Gerd gjorde i ordning sängen medan Johanna satt kvar hos Magnus. Hon frågar honom vad han vill ha till kvällsmat. Just då kom dottern på besök. Hon rusade in, och sa med hög röst att hon hade en del klagomål att lägga fram.
Johanna sa åt Gerd att hon skulle sluta upp och diskutera med henne och tänka på den gamla pappan, för han orkade inte höra på. Gerd gick därifrån.
Hon gick in i sovrummet och började bädda, hon såg arg ut. Dottern for runt i lägenheten och var tämligen högljudd, klagomålen haglade över vårdpersonalen. Gerd kom till mig där jag satt, hon viskade till mig att hon hade svårt och behärska sig.
Gerd: /Det är tur att man är två ibland så man kan säga åt varandra, ibland är man så utsatt av anhöriga eller vårdtagare och är man då lite stressad så är det lätt att man går över gränsen/. ….
Johanna satte sig och skrev en lista på det som Magnus brukade handla.
Hon läste upp matlistan för honom och frågade om det var något hon hade glömt. Hon sa att egentligen skulle de inte handla när dottern var där men de gjorde det ändå, det var bäst så, annars skulle Magnus ha ett tomt kylskåp. Dottern tog på sig ytterkläderna och rusade ut. Johanna suckade och skakade på huvudet. Hon gick in till Magnus som satt i köket, hon tog hans hand och satt med honom på kökssoffan. När personalen var klara och var på väg därifrån mötte de en kollega ute på gårdsplanen. Hon hade varit hos samma vårdtagare tidigare idag. Hon berättade att hon fick ta emot samma typ av klagomål och på samma sätt. Innan de skiljdes åt enades de om att en av dem ringer ledaren och återger detta. De pratade med varandra och gav varandra stöd i samtal och genom utväxlande av blickar. Ute på gården träffar de Ruth som varit hos Magnus tidigare idag de småpratade med varandra:
Ruth: / Jag blir så less, vi skall inte vårda dottern utan hennes pappa, nu får det vara slut på detta, jag tänker vägra att fara dit när dottern är där/…...Johanna och Gerd nickade båda instämmande, Johanna sa:
/Nu får våran chef se till att dottern inte är där i fortsättningen när vi skall vara där. Vi har ju tagit upp detta så många gånger? Det är ju så synd om gubben, man ser ju hur trött han är och hur han skäms över sin dotter/…./vi tar upp det på mötet nästa fredag, sa Gerd/.
Ruth är en yngre medarbetare som jobbat i hemtjänsten i några år. Hon visar direkt att hon vill inta ett annat förhållningssätt till dilemmat med en anhörig.
I bilen efter ett besök i hemmet reflekterar de tillsammans över det inträffade vad avser problem med anhörig. De samtalar om hur de varje gång de är här känner sig misslyckade och om de är tvungna att gå dit när dottern är där.
Ur forskarens dagboksanteckningar:
Vårdpersonalen ställs inför många oväntade situationer, de kan inte bara göra det jobb som föreskrivs i vårdplanen och absolut inte när det är tänkt att det skulle ske. Anhöriga gör sig ofta hörda, och vårdpersonalen måste hela tiden ha en beredskap för hur de skall hantera dem. De har ett tålamodskrävande arbete, ibland är det nära en bristningsgräns. Yngre och äldre hanterar anhörigproblem olika i den här arbetsgruppen.
Reflektioner:
Långt ifrån alla de arbetsuppgifter som vårdpersonalen faktiskt utför står i den utfärdade vårdplanen. De måste ständigt vara beredda att ta det oväntade. Att möta en anhörig som gör sig hörd, och ändå ha en omtanke om vårdtagaren som i detta exempel. Tack vare ett öppet och nära samspel mellan vårdpersonalen får situationen en bra upplösning. Vårdpersonalen stöttade varandra i den oväntade situation i avvägningen hur skall bemöta de anhöriga. När yngre medarbetare träffar äldre som arbetat längre, visar exemplet att den yngre medarbetaren på ett tydligare sätt säger ifrån när anhöriga skapar problem i arbetet. Jag har också kunnat se detta i fältanteckningar att de i viss mån skiljer sig åt hur de yngre förhåller sig till vårdtagare och anhöriga.
I samtalet med mig funderar de över vårdtagarens situation men också sin egen arbetssituation. De beskrev hur de kände sig maktlösa över att inget hände trots att de tagit upp detta vid ett flertal tillfällen. De pratade om att deras omdömesförmåga i sådana situationer sattes på prov. De berättade om hur de tog sig friheten att göra det som de trodde var bäst för vårdtagaren.
Omdömesförmåga i handling
Gustav, 68 år, har haft en stroke och har nu en pacemaker inopererad. Han behöver hjälp med städ, mat, medicin, och personlig hygien. Han bor i ett stort eget hus med stora ägor. Han har en gång haft ett eget jordbruk men är
nu sjukpensionär. Dottern bor i närheten och kommer ofta och hälsar på.
Han har behov av hjälp med både service och vård- och omsorg för att klara av att bo hemma. Gustav har vid ett flertal tillfällen sagt att den stora höjdpunkten på dagen är när tjejerna kommer till honom. Han kallar dem för sina tjejer, det finns en ton av närhet och värme i hans sätt att tala om vårdpersonalen. Han är också positiv till att jag är med.
…När de kom in till vårdtagaren gick båda fram till honom och sa god morgon. Moa satte sig vid sängen och frågade Gustav hur han sovit, de skrattar tillsammans, och Moa säger, tänk hur vi tokas, men vi trivs ju och det är huvudsaken, eller hur Gustav? Han ler och säger så är det lilla vän.
Moa bad honom att försöka stiga upp själv trots att han har lyft. Gustav tyckte det var varmt och gott i sängen, han ville inte stiga upp. Moa:
/Vi fick lära oss på undersköterskeutbildningen att det är viktigt att vårdtagarna får göra så mycket som möjligt själva annars blir de passiva/…..
Hon fick medhåll av Vera .
Moa sa till honom, med bestämd röst, ”upp med dig nu”. Gustav sa att han ville ha hjälp, men Moa bad honom försöka, hon lovade att hon skulle ge honom hjälp om han inte klarar av det. Efter några försök lyckades han stiga upp. Både Moa och Vera berömde honom, och sa att han var duktig som tog sig upp alldeles själv. Moa tog honom under armen, gick in på toaletten. Under tiden gjorde Vera i ordning frukosten och förberedde för lunchen, hon kokade en soppa. Medan soppan kokade, skurade hon golvet.
Moa ropade ifrån toaletten och undrade om Vera hunnit sätta på en tvättmaskin. Vera läste på en lapp som låg på bänken vid kylskåpet, där stod att läsa med stora bokstäver:
GLÖM INTE TVÄTTEN!!! Ni hade slarvat igår med tvätten, pappa hade legat med långkalsonger hela natten, som ni glömt att ta av honom !!!
Marie. Vera berättade att dottern ofta gick ned för att kolla vad de gjorde, men mest vad de inte gjorde. Hon sa att dottern inte förstod hur de lade upp sitt arbete, och att tiden ibland inte räckte till, men att innan veckan var slut så hade de ändå gjort vad de skulle, och tillade hon, lite till. Hon sa försiktigt, med mjuk röst att hon skulle önska att dottern pratade med dem istället för att hon skrev lappar. Vera menade att många anhöriga bara läste vårdplanen och utgick ifrån den, utan att prata med personalen, och då skapas det onödiga missförstånd dem emellan. Personalen menade att de hela tiden måste göra omplaneringar, för att arbetet skulle fungera och för att de skulle få tid över till vårdtagarna, något som anhöriga inte alltid kände till. Att göra en omplanering, kan innebära, att de väljer att sitta och
När Gustav var klar med morgontoaletten fick han sätta sig till ett dukat frukostbord. Medan han åt plockade Moa och Vera undan disk sedan igår, de bäddade och förberedde för lunchen. När Gustav suttit och ätit en stund, gick Vera fram till honom, hon lade handen på hans axel och frågade honom om det smakade gott. Han log och sa att det var mycket gott. Sedan innan vi gick därifrån drack vi kaffe tillsammans med Gustav. Både Vera och Moa har sagt att de stannar och fikar så ofta det hinner, Gustav har sagt att hans så gärna vill det. När vi gick kramade de om honom, han blev rörd och verkade glad. Det kändes som om han skildes från sina döttrar eller andra nära anhöriga. De är ett av några få vårdpersonal som jag sett krama vårdtagarna, eller som stannar och fikar med vårdtagarna.
I bilen efteråt kommenterade de besöket. Moa berättade för mig, att de under utbildningen fått lära sig att ställa krav på vårdtagarna. Hon hade lärt sig att de skulle må mycket bättre om de fick göra något själva, istället för att vårdpersonalen gjorde allting åt dem. Hon sa också, att de skulle behöva mer kunskaper om anhörigvård, eftersom det var svårt, På frågan om hur de vet vilka krav som är rimliga att ställa på en vårdtagare? svarade Moa:
/Man lär sig att se och vissa måste man ha ett särskilt tålamod med, speciellt hos vissa vårdtagare som hela tiden skall testa det man säger och gör, och Gustav är ett bra exempel på det/
Vera sa: /Ja det var bra att man lärde sig detta på rehabutbildningen som vi gick på. Men det är också viktigt att man är enig med den man arbetar med om hur man skall göra. Den här utbildningen bad vi själva att vi skulle få gå och våran chef lyssnade på oss, det är bra. Det är bättre om man får gå de ut bildningar man behöver och inte sådant man inte har någon nytta av. Hon är bra våran chef på att se vad vi behöver/…..ja verkligen svarade Moa/.
I bilen när de färdas mellan de olika vårdtagarna, skapas idag tid för eftertanke och prat vårdpersonalen emellan, om det som rör vårdtagare och anhöriga. Men också det som rör dem själva, och vilka kunskaper de behöver i sitt arbete.
Ur forskarens dagboksanteckningar:
Personalen är bestämd i sina krav på att mannen ska försöka själv.
Samtidigt använder de en ton med värme i. De har ett kärleksfullt bemötande gentemot honom, kramar honom och berömmer honom, när han till slut stiger upp själv. Så här skulle jag vilja ha det när jag blir gammal, tänker jag just nu.
Reflektioner:
Här kan vi se att undersköterskan använder sig av den formella kunskap som utbildningen har givit henne. Trots mannens protester och att det skulle vara enklare för dem själva vidhåller personalen att han ska försöka själv.
Hennes bedömning är att han kan klara det. Detta har jag också ofta sett i olika bandinspelningar och fältanteckningar i andra grupper.
En annan intressant iakttagelse är samtalet om klagomål från en anhörig. Vårdpersonalen har inte kunnat förklara för dottern om de omplaneringa som ibland sker i arbetet, vilket de menar är en brist. Att de frångår vårdplanen och gör omplaneringar kan skapa en del missförstånd mellan anhöriga och vårdpersonal. Vårdpersonalen menar att en tydligare kommunikation skulle bidra till att komma ifrån dessa missförstånd.
Kunnandet i detta arbetslag består dels av sådan kunskap som vårdpersonalen erhållit i sin utbildning. Där säger de sig ha fått lära sig betydelsen av hjälp till självhjälp. Men de har också kunskaper de utvecklat vid de återkommande mötena med samma vårdtagare, eller liknande problematik hos annan vårdtagare. De har i det här exemplet lärt sig att det lönar sig att vänta ut vårdtagaren. Som svar på min fråga uppgav de, att de under de år, som de arbetat, erhållit kunskaper, om hur viktigt det är att man inom arbetslaget är eniga om vilket förhållningssätt man skall ha hos den enskilde vårdtagaren.
Nattarbete - ett arbete i ensamhet Att arbeta natt i lag 2 grupp 1 i Vagstad
Denna natt följde jag Anna som är undersköterska och Barbro som är vårdbiträde. De har båda arbetat under lång tid åt kommunen. Detta arbetslag har arbetat i samma arbetsgrupp under flera år.
Vi träffades i lokalen klockan halv tio på kvällen för en kort information av kvällspersonalen. Kvälls och dagpersonal satt tillsammans och läste i dagboken. Både Anna och Barbro är engagerade i sitt arbete. De är båda lågmälda och vänliga i sin natur. Samtalen i bilen kring vårdtagare är mindre under natten än under dagen.
… När kvällspersonalen hade gått hem för kvällen, drack vi te. Jag frågade om personalen ville berätta om sitt arbete, eftersom jag tidigare bara följt dag och kvällspersonal, och då inte träffat detta arbetslag. Anna berättade
Båda sa att de trivdes bra med sitt arbete och att de inte skulle kunna tänka sig att ha något annat. Anna sa att det fanns en nackdel med att arbeta natt, och det var, att de så sällan träffade annan personal. Barbro sa att det var lättare för henne som arbetade olika skift för då fick hon möjlighet att träffa kollegor. På frågan hur ofta de träffar dag- och kvällspersonalen, svarade Anna: ”
/Kvällspersonalen träffar vi en kort stund ibland, ibland läser vi bara i dagboken eller får muntlig information. Dagpersonalen träffar vi nästan aldrig. Förr hade vi träffar, hon tittade på sin kollega. Men nu vet jag inte, det blir bara inte av. När de som jobbar dag har möte, då ligger ju vi och sover.
Eller så kan jag vara i en annan arbetsgrupp och jobba, så är det man får ta de jobb som finns/.
Medan de satt och berättade ringde telefonen ett par gånger. Ett samtal var från en vårdtagare som undrade var de var. Det andra samtalet var från en dagpersonal som glömt att skriva in en avbokning i dagboken. Utifrån vårdpersonalens berättelser visar det sig att vi skall besöka mer än 20 vårdtagare i natt. På frågan hur de skulle hinna med det, svarade Barbro att många av vårdtagarna bara skulle ha tillsyn, det vill säga de tittade bara in till dem. Hon sa, att om de sov så väckte de oftast inte upp dem, om de inte skulle ha någon medicin.
…Ungefär klockan 22.30 lämnade vi lokalen. Under bilresan pratade personalen om de olika vårdtagarna. De körde bil i ca tio-femton mil under en natt. Det var oftast Anna som körde. Hon sa att hon hellre körde än åkte med.
Vid besöken hos vårdtagarna gick de försiktigt in med nyckel och tittade ifall vårdtagarna sov eller inte. När vårdtagarna låg och sov, smög vi oss in Jag fick under en av de första nätterna en obehaglig känsla då jag tänkte på hur utelämnade vårdtagare var, särskilt nattetid. Detta skedde ofta omärkbart för vårdtagarna, om de inte behövde hjälp med ett blöjbyte, eller medicin- och vätsketillförsel, mm. Någon av vårdtagarna låg vaken och ville prata en stund när vi kom. Jag frågade personalen om de någon gång hade denna obehagskänsla och då sa Anna att det kan man nog känna någon gång då och då. Barbro sa att detta förstärktes när man fick läsa i tidningen om människor som burit sig illa åt hos våra vårdtagare. Hon pratade en lång stund om ett par gamlingar som hade haft besök av tjuvar nattetid, det tyckte de båda var olustigt. Anna sa att sådana händelser gör ju våra vårdtagare misstänksamma och rädda.
I bilen, efter ett besök hos Ester, samtalade Barbro och Anna om vårdtagaren. De var bekymrade för hon hade tacklat av den senaste tiden.
De sa att det kändes hemskt att se, för då visste man vad som väntar.
Plötsligt en natt när man kommer då är hon död. De pratade om hur lite tid
de hade för att bearbeta och komma över en vårdtagares död. Barbro sa att det var något lättare när de gamla dog, men att det var svårt när unga människor dog. Anna berättade om den kille som de skulle till nu, han var bara 27 år och hade skadats i en motorcykelolycka. Anna lyssnade och sa att det är sådana gånger vi skulle behöva handledning, Barbro instämde. Här
de hade för att bearbeta och komma över en vårdtagares död. Barbro sa att det var något lättare när de gamla dog, men att det var svårt när unga människor dog. Anna berättade om den kille som de skulle till nu, han var bara 27 år och hade skadats i en motorcykelolycka. Anna lyssnade och sa att det är sådana gånger vi skulle behöva handledning, Barbro instämde. Här