HEMTJÄNSTENS TRE MILJÖER

Jag har valt att använda de olika miljöerna som utgångspunkt när jag beskriver exemplen med olika teman. Vid den första anblicken av dessa tre miljöer, så tycktes verksamheten konstitueras i just var och en av dem.

Fig. 2 Hemtjänstens tre miljöer. 1 Lokalen. 2 Bilen. 3 Fältet.

Dessa miljöer har alla på var sitt sätt en stor relevans för hur lärandet sker och medieras. Den första miljön är själva möteslokalen. Här sker olika typer av möten. Den andra miljön är bilen. Bilen är den mobila miljön i vilken arbetslaget, som vanligtvis utgörs av två personer, färdas mellan vårdtagarna. Den tredje miljön är fältet. Fältet består av besök i hemmet hos olika vårdtagare. Men fältet består också av att besöka posten, apoteket, affären etc.

Inom dessa miljöer utför hemtjänstpersonalen sitt jobb och det är också här man i huvudsak lär sig sitt jobb. I det följande beskrivs miljöerna i den turordning som jag under materialinsamlingen följt vårdpersonalen. Här beskrivs miljöernas innehåll och funktion mer utförligt. Det är fyra platser där något viktigt sker.

Miljö 1 Lokalen

Morgon- och eftermiddagsmöten

I denna miljö träffas hela arbetsgruppen dagligen för att planera dagen och göra en återblick på gårdagen, för att äta lunch och för att avsluta dagen.

Denna miljö är som ett korsdrag av olika samtalsämnen, information och åsikter. Samtalen går snabbt, ämnen byts, man talar i mun på varandra, samtidigt som olika händelser i arbetet diskuteras. Både den fasta telefonen och mobiltelefonen ringer samtidigt under hela tiden som mötet pågår. På de flesta morgonmöten deltar all vårdpersonal som arbetar dagtid. Däremot

LOKALEN BILEN F LTET

dock inte i alla grupper. I de arbetsgrupper där det finns en gruppledare deltar hon oftast på morgonmötet och någon gång även på eftermiddagen.

På eftermiddagsmötena deltar sällan områdeschefen. Eftermiddagsmötena har mer karaktären av återsamling och avrundning av dagen. Viss planering sker även här oftast då utan ledare. Mest handlar det om att lämna ifrån sig bilen, nycklar och medicinsk utrustning, att läsa och skriva i dagboken.

Citaten från Malin och Eva bekräftar morgonmötenas betydelse för arbetets organisering:

Det är tur att vi träffas varje morgon, då blir det en kontinuitet i arbetet.

Man kan då stämma av med varandra hur det ser ut och om något nytt har hänt, det är det viktigaste av allt att träffas på morgonen. Inte minst är det viktigt när man saknar vikarier. Då kan man snabbt planera om och se vem som kan ta det inom gruppen, ifall man inte får tag på någon vikarie. Eller om någon i gruppen är sjuk till exempel. Sedan är det ju bra när man kan samtala om vårdtagarna och hur det ser ut, jag menar det kan hända mycket på ett par dagar. Har man till exempel varit eldig någon dag så kan mycket ha förändrats och då får man veta det på morgonmötet.

Eva: Jag kommer ihåg när vi hade ett möte då förslog någon från kommunen att vi inte skulle ha morgonmöten. Han menade att de tog för mycket tid och att vi hellre kunde vara hos vårdtagarna den tiden. I stället skulle all personalen utrustas med en minidator och kommunicera via den.

När man kommer med ett sådant förslag förstår man inte vårat jobb/.

Morgonmötena började ofta med att de hade en genomgång om vad de skulle hinna med under dagen. Under morgonmötet pratade i regel samma personer medan andra oftast satt tysta. Hur morgonmötet är strukturerat varierar mellan de olika arbetsgrupperna. En del möten startade med ett allmänt prat under tiden som de satt och drack kaffe, någon i arbetsgruppen tog upp något som rörde arbetet och mötet var igång. I andra arbetsgrupper drack de kaffe och under tiden påannonserade att mötet skulle börja.

Mötenas struktur kan variera inom samma grupp men också mellan de olika grupperna. Det kan vara beroende av vilken tid man avsatt för mötet och vilka som deltar. Ibland har personalen sagt att de upplever att det kan bli tidsbrist på morgonmötena. Detta eftersom mötena endast pågår ungefär en halvtimme, eller att det finns för få deltagande, eller att ingen ledare/chef deltar. Ibland uppstår också tidsbrist på grund av att mötet saknade struktur.

Mötena får då mer karaktären av ett informationsutbyte, och endast det viktigaste tas upp, det som var viktigt för att få dagen att flyta. Att mötena hade en viss struktur kunde innebära att de hade en sorts dagordning som de följde, en dagordning som ledaren hade med sig till mötet. Följande citat från en ledare beskriver brist på tid:

Tänk hur det har blivit på våra möten. Vi har fler vårdtagare per personal, och fler behov vi skall tillgodose hos de olika vårdtagarna och då är det inte konstigt att man upplever att det är stressigare nu än vad det var förr. Vi hinner inte alltid ta upp och diskutera det som är nödvändigt. Man får helt enkelt ta det som är mest akut, och det är synd, för det skapar oro i gruppen.

Dessutom måste vi hela tiden vara beredda att svara i telefonen, och det tar mycket av vår tid

Morgonmötena avslutades ofta med att någon under mötet, började göra i ordning grejer som de skulle ha med sig. Någon gick och rökte och några satt kvar och pratade. Mötena fick ofta en odramatisk upplösning, där dagens arbetsuppgifter började förberedas medan mötet ännu pågick och där varje arbetslag gick till respektive vårdtagare.

För personalen som åt sin lunch i lokalen förekom det ofta aktiviteter som var kopplade till arbetet. När de inte planerade eller förberedde dagen, så hände det andra saker. Någon städade i lokalen eller utförde andra praktiska sysslor, eller någon skrev eller läste i dagboken, eller någon bytte glödlampor eller hängde upp en tavla, mm. Eller så jobbade de med sina scheman och vilka vikarier som behövdes. De satt ofta och samtalade om och med anhöriga, med primärvården, vårdcentralen, eller med det företag som levererade matlådor.

Telefonerna ringde även under lunchen, det var ofta någon vårdtagare som larmade. De olika arbetslagen turades om att ha varsin larmvecka. Det innebar att de som hade larmet måste göra uttryckningar under hela dagen oavsett om det var lunch eller om de utförde annat arbete. Under en arbetsdag kan de få åka ut på flera larm. De har ofta samtalat om detta på morgonmötena och menat att det kan bli svårt att hinna med att sköta det inplanerade och dessutom hinna med larmen, särskilt när någon av kollegorna är sjuk.

Lunchen var det enda tillfälle till paus som vårdpersonalen fick i sitt arbete. Fikapauser i lokalen förekom inte under dagen. Det fanns stora variationer mellan de olika arbetsgrupperna hur och var de tillbringade sin lunch. I en del arbetsgrupper åt de flesta i lokalen i andra arbetsgrupper valde de att äta hemma. Under lunchen uppstod ofta diskussioner kring laganda och arbetsfördelning. Även under lunchen bildades det ofta smågrupper. Vilka som ingick i dessa smågrupper, berodde dels på vilken tid de åt, dels vilka som de behövde träffa angående arbetet, eller vilka de hade en nära relation till privat och/eller i arbetet. Citat från ett vårdbiträde:

Typiskt att någon ringer just när man satt sig och skall äta. Tänk om man kunde få äta klart och någon erbjöd sig att åka och ta larmet, men det kan man glömma. Det är bara att åka ut, oavsett om de andra har ätit färdigt så

På eftermiddagen kom vårdpersonalen till lokalen för att återsamlas. Här samtalade de om dagen, viss planering för morgondagen gjordes. Ibland var något arbetslag försenat från fältet och de hann då inte träffa de övriga. Vid de tillfällena kommunicerade de med dagoken, det vill säga de noterade eller läste vad andra noterat som var av värde eller så ringde de varandra.

Månadsmöten och arbetsplatsträffar

Månadsmöten och arbetsplatsträffar beskriver de inplanerade mötena som ska ske ungefär en gång i månaden, men ofta går det längre tid mellan mötena. Personalen har menat att mötena sker allt för sällan. Det kan ibland gå flera månader innan de träffas, eftersom arbetets karaktär medför att det händer saker som kommer emellan och mötena blir inställda. Det kan handla om att de själva måste prioritera arbetet på fältet eller att chefer och ledare måste prioritera andra arbetsuppgifter.

Månadsmötet sker oftast i samma lokal som morgon- och eftermiddagsmötena. Vid enstaka tillfällen hyr man en annan lokal. I denna miljö sker ett möte mellan olika yrkesgrupper, med områdeschefen, distriktssköterskan och gruppledaren och det är vårdpersonalen, var och en med olika kunskaper och erfarenheter.

Månadsmötena domineras av information. Här sker ett informationsutbyte personalen emellan och här ges ny information av chefen. Eftersom det kan gå lång tid mellan mötena, blir ofta informationsmängden stor. Informationen handlar i regel om nya vårdtagare, mediciner, behandlingar, delegering av sjukvårdsinsatser som ges av distriktssköterskan. Det kan också handla om hur vårdtagare med en speciell sjukdom skall behandlas, vilka mediciner och övrig vård han eller hon skall ha, vilka vårdtagare som blivit inlagda på sjukhus, och när de skall komma hem. Eller vilka vårdtagare som skall iväg på avlastning. I olika grad i olika arbetsgrupper sker också samtal mellan ledare och vårdpersonal kring den vårdplan som biståndsbedömningen har utmynnat i. Den här typen av information kan även förekomma på morgonmötet.

Cheferna har ofta information av medicinsk/teknisk karaktär. Denna information är hämtad dels från vårdplanen dels från samtal med anhöriga, och ibland från annan medicinsk kompetens såsom läkare, sjukgymnaster. I viss mån finns utrymme för frågor kring denna information. I de flesta arbetsgrupper finns lite tid för frågor rörande personalens arbetssituation.

Vårdpersonalen kan vid dessa tillfällen ge information om sin arbetssituation eller kring några vårdtagare/anhöriga.

På månadsmötena sker också en materialöverlämning från chefen, eller från gruppledaren till vårdpersonalen på tidigare gjorda beställningar, av sjukvårdsartiklar och annat som behövs för det dagliga arbetet, till exempel

blöjor, skyddshandskar mm. Detta sker även på en del morgonmöten då distriktssköterskan deltar.

Under månadsmötena samtalar de ibland, i mån av tid om behovet av kompetensutveckling. Här gav vårdpersonalen uttryck för vilka behov av kompetensutveckling de hade. Ibland informerade chefer och ledare om de utbildningssatsningar som redan fanns. Det är tänkt att distriktssköterskan, eller områdeschefen skall ombesörja viss kompetensutveckling för vårdpersonalen. Det betyder, att hon skall ge vidareutbildning och repetition på olika metoder till vårdpersonalen. Men hon skall också visa på tekniska moment och olika behandlingar som vårdpersonalen skall ha delegering på, och som de behöver inom ramen för det dagliga arbetet. Något som flera av cheferna uppgav att de inte fick tid att utföra. Citat från en områdeschef:

Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner med den biten. Det är så viktigt men det finns bara inte tid till det. Det är bara när det är något akut som jag hinner med den att ge personalen kompetensutveckling. Att göra det kontinuerligt det hinner jag bara inte med. Vi har skämtat om det på våra träffar, när vi områdeschefer träffas, att vi skulle behöva klona oss, skratt.

På dessa möten sker också delegering av olika arbetsuppgifter av sjukvårdande karaktär, från distriktssköterskan eller områdeschefen. Ofta diskuteras olika uppfattningar på tolkning av delegeringsförordningen på dessa möten.

Den som har den formella kompetensen måste vara säker på att den som ska få delegering har nödvändig kunskap. Det innebär att man försäkrar sig om att den som får delegering, till exempel att ge injektioner, gör det på rätt sätt. Den som får delegering är skyldig att säga till om hon anser sig sakna den reella kompetensen. Delegeringsbeslut kan ges muntligen, men ska det gälla för längre tid eller om det rör läkemedelshanteringen, är det lämpligt att beslut ges skriftligt. Man får inte delegera vidare en uppgift som man fått genom delegering. En delegering är alltid personlig.

Månadsmötena avslutas också ibland på samma odramatiska sätt som morgonmötena, de bara upphör att vara ett möte. Men ibland avslutas mötet med att arbetsgruppen summerar vad som sagts, och att någon i arbetsgruppen föreslår en tid för nästa möte.

Miljö 2 Bilen

Bilen är en miljö som blir en ventil för spänning, där kan vårdpersonalen

gränsen, även om de är stressade, eller av någon anledning pressade i sitt arbete. Bilen är det fortskaffningsmedel som vårdpersonalen förflyttar sig mellan de olika vårdtagarna. Vårdpersonalen tillbringar många timmar i bilen varje dag. Ganska mycket tid går åt till bilkörning, i synnerhet i glesbygdsområdena eller då vårdtagarna bor ute på landsbygden och där avstånden mellan vårdtagarna kan vara långa. En undersköterska uttryckte vid ett tillfälle:

Vissa dagar tillbringar vi lika mycket tid i bilen som hos vårdtagarna. Vi kör långa sträckor varje dag året runt i ur och skur. Ibland är det så halt att det nästan är omöjligt att köra vissa sträckor, då får vi gå, och dom dagarna blir man ofta försenad. Det har nog hänt ett antal gånger att vi inte alls kunnat ta oss fram och då har vi fått ringa till vårdtagarna och be dem vänta.

Varje tur innehåller ett antal olika besök hos vårdtagare på förmiddagen och på eftermiddagen. Vissa dagar utförs även andra arbetsuppgifter. Det kan handla om matutkörning, att göra inköp till vårdtagarna, besöka apotek, eller vårdcentral för konsultation, mm. Oftast åker man ut två och två i det egna arbetslaget. De som saknar körkort går istället till fots till de olika vårdtagarna i närområdet, eller så åker de med de andra.

Under bilturerna ringer ofta mobiltelefonen. Samtalen handlar ofta om att något akut har hänt som kräver omplanering av arbetet. Ibland är det någon vårdtagare som undrar varför de dröjer, eller någon anhörig som ringer och bara vill prata eller klaga. Ibland söker chefer och ledare dem för information. De ringer också själva vid konsultation med kollegor, eller när de skall meddela sig med vårdtagarna.

Vårdpersonalen kör bil i alla väder, i snöstorm, ishalka och heta sommardagar. I bilen pratade de ofta om den oro de kände för att de måste köra i alla väder. Vårdpersonalen menade att vårdtagarna ofta kände av deras oro. Oväder av olika slag bidrog ibland till förseningar och irritation hos vårdtagaren. En av personalen berättade:

Tänk en gång, då fick vi ringa efter bärgningsbilen för det var snöstorm och vi körde fast med bilen. Mobiltelefonen ringde hela tiden, men vi hörde inte vem det var, på grund av ovädret var det dålig mottagning och därför kunde vi inte ringa våra vårdtagare och säga att vi blev sena. Ja tänk hur det blir ibland, sådana gånger då funderar man varför man inte byter jobb.

Det är också mycket prat ”om bilen” under turerna. Det kan till exempel handla om städning eller tankning av bilen, eller om skötsel av bilen, eller vem som skall använda de olika bilarna, eller om leasingavtal osv.

Det som sker i bilen är inte sällan en förlängning av morgonmötena, här fortsätter också planeringen i detalj. Ofta sker en omplanering av dagen så att den skall passa verksamheten. Omplanering är, som de ofta uttryckt, en

nödvändighet för att få arbetet att fungera. De gör också i bilen en inbördes arbetsfördelning av dagens arbetsuppgifter. Så här kan det låta:

Hur gör vi idag, skall vi åka till Gustav först, sedan kan jag gå till Ester och så möts vi hos Olle? Vad tror du om det? Ja svarade hennes kollega det blir bra. Ring!! Hon svarade i telefonen, Agda ringde och sa att hon behövde hjälp för hon hade ramlat, vi får åka till henne först innan vi åker till Gustav. Så här är det ofta, man är på väg till någon när det ringer och då blir man tvungen att ändra på det man planerat. I det här jobbet måste man vara bra på att planera, och att vara beredd att ändra på det man har planerat. Hon skrattade, och frågade sin kollega, visst är det så. Hon fick en nickning till svar.

Miljö 3 Fältet

Denna miljö beskriver en del av vårdpersonalens arbetsfält eller det som jag också benämner fältet. Arbetet sker i vårdtagarens hem. Praktikfältet beskriver även övrigt som sker utanför hemmet, eller utanför lokalen. Det kan vara att besöka vårdcentralen, apoteket, matutkörning, mm.

På fältet arbetar dag- kvälls och natt personal. Trots att de som arbetar olika skift möter samma vårdtagare, träffas de sällan för att diskutera de olika vårdtagarna och/eller arbetets innehåll, eller för att utbyta erfarenheter.

Det som skall göras inom denna miljö har redan väl förberetts, både på morgonmötet och i bilen på väg till vårdtagaren. Flera gånger när jag samtalat med vårdpersonalen har de sagt att arbetet i praktiken påbjuder händelser, som kräver, att de måste vara flexibla i sitt arbetssätt och att de lär sig att snabbt ändra på den tidigare planeringen. Anhöriga till vårdtagarna hör ofta av sig till personalen på olika sätt och av olika anledningar. De får av dem både ”ris” och” ros”. På kylskåpet hos en vårdtagare hänger ett brev som en dotter har skrivit. I brevet står det:

Tack tusen tack för att ni är så snälla och trevliga emot dom, och mot oss.

Det känns tryggt att veta att dom har det så bra med hjälp och omsorg. Tack för att ni finns. Trevlig sommar och en härlig, välbehövlig semester önskar vi Er. Ingvar och Mariell!

Anhöriga hör också av sig via telefon, eller vid besöken i hemmet.

Vårdpersonalen har menat att mycket av deras arbetstid går åt till att bemöta anhöriga, något som egentligen inte ingår i arbetet om de strikt skall följa reglerna. De har vid ett flertal tillfällen sagt att de skulle önska att de hade mer kunskaper om anhörigbemötande.

Fältet är den mest centrala miljön i denna studie för att studera lärandets

ombonade. Några bor trångt och med en låg boendestandard, medan andra har gott om utrymme och en hög standard. Några bor ensamma och andra bor ”ilag” med någon. Några har anhöriga som engagerar sig andra har det inte. Ett exempel på samtal i bilen beskriver hur vårdpersonalen samtalar om olika fysiska och psykologiska miljöerna:

När man har varit hos Olle, tänker man ofta på hur han bor, man skulle själv inte vilja bo så primitivt. Men samtidigt verkar han trivas med att bo så, och under de mörkaste och kallaste månaderna brukar han få åka på ett boende och vila och äta upp sig. Det är bra för nog har han det i kallaste laget. Fast under sommaren är det ett paradis för honom att bo där han bor.

Kommer du ihåg, frågade hennes kollega, när vi var hos Gustav för några år sedan? när vi skulle skura hans golv, huva vad hemskt det var, det sprang råttor kring skurborsten…… Kollegan nickade instämmande och de skrattade hjärtligt och sa:

/Ja tänk vad man kan få vara med om i detta jobb, vi hade en vikarie en gång som vägrade att gå dit, för hon var dörädd för råttor, ja men huva!/

/Det är så med vårat ja, det är så varierande. Hos den ena kan man inte vara som man kan hos den andre. Till exempel kan man inte alltid skratta hos Elin, men hos Olle skall man alltid skratta, annars är det något fel. Vi måste hela tiden spela olika roller hos de olika vårdtagarna, så är det. Hos en

/Det är så med vårat ja, det är så varierande. Hos den ena kan man inte vara som man kan hos den andre. Till exempel kan man inte alltid skratta hos Elin, men hos Olle skall man alltid skratta, annars är det något fel. Vi måste hela tiden spela olika roller hos de olika vårdtagarna, så är det. Hos en