”Man blev sedd hela tiden, vi har aldrig känt oss förbisedda.”
När vi gick igenom empirin för att sammanställa resultatet såg vi mönster i: föräldrars röster, tankar kring att bli lyssnad på och hörd på i möten samt maktkamp. Därför har vi valt att presentera dessa tillsammans i resultat och analys.
De fyra föräldrar som vi har intervjuat har alla varit överens om att deras röst har kommit fram i mötena. Dock är det en förälder som ändå säger: ”Nej, egentligen inte, men jag hade inte så mycket att säga. Det är därför man går dit – för att träffa andra med kunskap och då säger man inte så mycket utan lyssnar mest.” Här tänker föräldern tillbaka på de första mötena med specialpedagogen. Annars är föräldrarna positiva till specialpedagogernas sätt att lyssna på dem. ”Specialpedagogen var hängiven och oerhört intresserad och nyfiken på vad vi var för några och vad vår pojke var för karaktär” säger en av dem. En annan förälder sa: ”Man blev sedd hela tiden, vi har aldrig känt oss förbisedda. Vi har haft tur med många av våra kontakter.” Det var flera berättelser som handlade om känslor som föräldrarna hade fått i samtalen med specialpedagoger. ”Jag har fått positiv respons både ifrån specialpedagog och andra inblandade i teamen och de är väldigt angelägna om att lyssna på vad vi har för förväntningar och behov som föräldrar.” Även om föräldrarna har positiva berättelser om hur specialpedagogerna lyssnar på dem kommer känslor som den här fram: ”Fast jag vill gärna backa och inte vara i fokus i ett sånt möte, för man vill ju inte att det ska handla om ens barn, men man har inget val – men man blir sedd, i alla fall på habiliteringen.” Detta är ytterligare ett tillfälle då föräldrar nämner skillnad mellan skola och habilitering. Genomgående för alla berättelser är att föräldrarna är nöjda med specialpedagogerna på habiliteringen. ”På habiliteringen har vi en kontaktperson och hon pratar ju mest, hon lyfter ju mycket men alla har ju sin tid – det går runt så alla pratar om sitt och lyfter fram det de har jobbat med. Så där är ingen maktkamp utan det är jag som förälder som är i fokus mest, de frågar om jag tycker det stämmer och fall jag känner att det är på det viset.”
40
När vi fortsatte att samtala om eventuell maktkamp i möten så säger alla föräldrarna att de inte har upplevt någon maktkamp, varken mellan dem och specialpedagogerna eller mellan övriga som har deltagit i mötena. En förälder förklarade det med att hen har väldigt objektiv syn och inga förutfattade meningar samt lätt för att komma överens med människor. Emellertid fick vi ta del av en berättelse där en förälder hade upplevt maktmissbruk från en deltagare i mötet. Personen det handlade om hade möjlighet att påverka föräldrarna och deras barn till vilken gymnasiesärskola de skulle kunna välja. Här visade det sig att det endast presenterades en skola som alternativ, fastän föräldrarna visste fler möjligheter och försökte få fram att de ville något annat. I efterhand blev det klart att den personen behövde fler elever till den rekommenderade skolan för att hon själv arbetade där. I den här situationen upplevde föräldern att dennes röst inte blev hörd och respekterad. Till slut blev det som föräldrarna och deras barn själva ville. Den här berättelsen påminner om vad en annan förälder tog upp angående tankar kring vilka rättigheter man har som förälder i olika möten: ”Kan jag säga nej? Vad måste jag?” Ytterligare en tanke kring maktkamp är: ”Nej, ingen maktkamp – tvärtom, man kan nästan säga att alla i mötena försöker bli av med ett problem, såsom att fixa en resurs som ska betalas.”
4.4.1 Analys av föräldrars upplevelser av att bli lyssnade på i möten
Föräldrarna var positiva när de berättade om sina känslor och upplevelser av att deras röster kom fram på möten med specialpedagoger. Deras erfarenheter är att specialpedagoger är hängivna, intresserade och nyfikna på dem och deras barn. Här ser vi en likhet med Ottosson (2009) att det är värdefullt för alla professionella som arbetar med barn att ställa frågor och lyssna på föräldrars tankar och uppfattningar. Det för att föräldrarna för det mesta har bättre förmåga att läsa sina barns signaler och för att i en kontakt där informationen kan flöda i en respektfull ömsesidighet underlättar för de inblandade samt att det främjar barns positiva utveckling. Även Andersson (2004) belyser att det är en bra utgångspunkt att ställa många frågor och att utgå ifrån att man inte vet. Att föräldrarna tar upp hur de upplever att de har fått positiv respons både från specialpedagoger och övriga i teamen kring deras föräldrabehov och förväntningar ser vi som en styrka i specialpedagogers profession att kunna se och möta människor. Bourdieu och Passeron (2008) använder sig av det centrala begreppet fält. Eftersom ett fält kan beskrivas som ett föränderligt område där människor strider om något som är gemensamt för dem kopplar vi det här till hur viktigt det är att deltagare i möte lyssnar på varandra för att kunna se de tillgångar som fungerar.
Andersson (2004) anser att det behövs positiva bemötande från alla mötesdeltagare för att mötet ska bli bra. Det krävs respekt mellan alla i mötet, och det förutsätter självkännedom och
41
trygghet från deltagarna. I vår studie såg vi liknelser med det resultatet. Föräldrarna har genom sina berättelser synliggjort hur de känner och en förälder sa att denne ville backa och inte vara i fokus vilket vi tolkar som att föräldern inte är helt trygg i mötet. Även om föräldrarna både berättar om habiliteringen och skolan uppfattar vi att de har samma förväntningar och känslor inför att bli hörda och lyssnade på oavsett var de är.
När vi i samtalen kom in på begreppet maktkamp blev föräldrarna lite eftertänksamma. De har nog aldrig tänkt på att det skulle kunna förekomma någon maktkamp i deras möten med specialpedagoger fast ändå hade de berättelser att framföra kring det ämnet. En förälder berättar om en upplevelse som denne såg som ett maktmissbruk. Det förekommer olika maktrelationer och den mellan hemmet och skolan framstår som den mest avgörande (Jakobsson & Nilsson, 2011). Berättelsen utspelar sig i ett möte där föräldern tillsammans med en person som hade möjlighet att påverka föräldern skulle planera barnets framtida skolval, och i den situationen togs det ingen respekt för förälderns röst. Vilket resulterade i att denne tog med sig en dålig känsla från det mötet. Med stöd av Ottosson (2009) finns det kriterier som gynnar samarbetet mellan barns olika närmiljöer och ett av dem är att det vuxna känner att de kan påverka samt att de upplever att de har kontroll. De föräldrar som känner av emotionell stress (Swick & Hooks, 2005) kan få svårt att känna dessa kriterier. En förälder pratade om hur den upplevde osäkerheten kring vilka rättigheter föräldrar har i olika möten. Finns det osäkerhet kan det bli otydligt vilken maktrelation som ska råda. Som avslutning på berättelserna kring maktkamp vill vi synliggöra den där en förälder upplevde en ”tvärtom maktkamp”, nämligen att ingen i mötet ville ta ansvar för dennes barn. Det är en intressant synvinkel på maktkamp, att föräldrarna känner sig och sitt barn som ett problem som ingen vill befatta sig med. En förklaring till föräldrarnas känslor kan enligt Broomhead (2013) vara att föräldrar uppleva skuld att deras barn är i behov av särskilt stöd. Föräldrar kan känna olika sorts skuld beroende på vilket funktionshinder barnet har och även en oro inför att personalansvaret överutnyttjas.