”Du blottar dig ju rätt så mycket…”
När föräldrarna berättar om sina känslor i relation till möte är det en stor spännvidd och flera av föräldrarna uttrycker att de har upplevt flera känslor i ett och samma möte. De berättar även att när de kommer till mötet befinner de sig i ett känsloläge och när de går därifrån i ett annat. En förälder berättar: ”Du är ju rätt så utsatt, du är ju väldigt utsatt som förälder. Man lämnar ju ut sitt barn, du lämnar ju ut dig själv i de situationerna och det är ju inte alltid du hör det mest positiva om ditt barn alltid heller och då är du rätt så utlämnad. Du blottar dig ju rätt så mycket (…) relation till syskon hur är vår relation som föräldrar till varandra och så och det har jag ju aldrig behövt i möten vi har gällande vårt andra barn (…) det förväntas bara att man klarar av rollen som förälder då.” En annan förälder säger: ”Nä man är väl ganska tung, det är väl ganska jobbigt att prata om sitt barn brukar jag tycka. Så ska det lyftas fram konstigheter och gärna då lite värre än det oftast är, så kan det vara så det är ju lite jobbigt (…) men det är en tillfällig tid som det ska göras (Författarnas kommentar: som mötet hålls) sen kan man förtränga det igen.”
44
Föräldern berättar vidare om sina känslor efter möten: ”Efter mötet tänker man inte speciellt mycket. Man är väl liksom ganska tom i sig själv… det ska ju bara göras.” Samma förälder beskriver sin känsla av möten i skolan såhär: ”De vill skaka av det lite i skolan (...) men blir det inte rätt nu så kommer ju hela skolgången att bli fel liksom om Kim inte får den hjälpen från början (…) och att alla förstår hur det ligger till.” Föräldern berättar även att de i skolan sagt: ”Det är ju jättemånga barn som har svårt att klä sig till exempel eller svårt att skära maten … men vi måste ju lyfta alla dem, barn är ju barn.” Berättelsen fortsätter med att föräldern i möten får en känsla av att behöva berätta om negativa egenskaper hos sitt barn: ”Hur dåligt är ditt barn egentligen och så skulle man lyfta fram det på ett riktigt dåligt sätt för att få så bra hjälp som möjligt liksom. Då blev det jättekonstigt vad är sant, vad är inte sant? Till slut blev man ju lite knäpp.” På frågan varför denna känsla infinner sig svarar hen: ”Annars får man kanske ingen hjälp” och berättar vidare ”När man har den (författarnas kommentar: diagnosen) det underlättar ju, det underlättar väldigt mycket.” En annan förälder pratar om att de ibland behöver ta beslut i möten och hur den känner inför det: ”Då har man ju inte alltid haft möjlighet att sova på saken (…) det skapar ju en jäkla ångest.”
En förälder berättar om hur den upplever att känslorna ändras från det att den ska gå på mötet till känslan som infinner sig efteråt: ”Oftast har känslorna förändrats under mötet du har ju fått annat, fått annat till dig eller det har kommit fram saker eller har man diskuterat olika saker så det är klart att det har … och tusen andra funderingar än de du gick in med.” En annan förälder uttrycker sig på liknande sätt då den säger att känslan inför möten är den utsattes/den drabbades. Att det är föräldern som äger problemet och är anledningen till att det är möte, men berättar ändå att den aldrig upplevt någon tycka synd om känsla i mötet och säger att tack vare att hen har fått ta del av andras erfarenheter har föräldern en känsla av att mötet gett kraft. Samma förälder berättar även: ”Jag har aldrig upplevt skuld – alla är ödmjuka och snälla, förstående.” Ytterligare en förälder berättar om hur det känns efter möten: ”Gått ifrån eeeh de här mötena med en rätt bra god känsla.”
4.6.1 Analys av föräldrars uttryckta känslor
Det är många känslor som kommer till uttryck i föräldrarnas berättelser. Några av dem vittnar om en känsla av utsatthet och av att de blottar sig, sitt barn och övriga familj. Då professionella kommer så nära inpå familjen och har åsikter om vad som är bäst för deras egna barn förlorar de en del av sitt egna föräldramandat (Lundström, 2007). När en del av makten förflyttas från familjen till professionella och de i större grad ska samverka i exempelvis beslutsfattande, kan det som en förälder i vår undersökning uttryckte det, skapa ångest för om det är rätt beslut som
45
tas. Eventuellt skulle föräldrarna ges möjligheten att sova på saken, en önskan som kom till uttryck i vår undersökning. Med stöd av Gustafsson (2009) vill vi belysa att lyckas det skapas ett gott samarbete i möten har det en stor betydelse för många under en lång tid framöver. Flera av föräldrarna ger uttryck för att det känns tungt att vara på möten där deras barn diskuteras. Studiens resultat visar på att känslorna före och efter mötet kan vara olika men också att de skiftar hos föräldrarna.I likhet med Lundström (2007) och Riddersporres (2003) resultat önskar även föräldrarna i vår studie möta professionella som är vänliga och respektfulla, som lyssnar och bryr sig. En förälder berättar om att känslan innan mötet är den utsattes men att känslan efteråt är att mötet gett kraft, ett citat som styrker professionellas makt i hur föräldrar känner sig. Föräldrar vill möta professionella som frågar om hur föräldern, tänker, tycker och känner och som frågar om deras barn för att utifrån det planerar samarbetet (Riddersporre, 2006).