När hemmafrusystemet inte längre är norm ifrå- gasätts det ”naturliga” i mäns överordning. För- ståelsen av barn som det främsta förvärvshindret fungerar då som ett sätt att befria män från denna överordning som uppfattas som allt mer illegi- tim. Detta leder i sin tur till att barn framstår som centrum i en potentiell intressekonflikt om köns- arbetsdelning. Den politiska lösningen på detta
problem är att administrera det hela som en fråga om utbyggnadstakten av barnomsorg.
Barnomsorg konstrueras i samma veva som en vara, en förståelse som förstärks över åren. Både mödrar och fäder blir konsumenter, med ett gemensamt intresse av att deras barn har tillgång till så god barnomsorg som möjligt och att de skall få så mycket valuta som möjligt för både skattepengar och barnomsorgsavgifter. Det för- stås som ett självklart gemensamt intresse för föräldrar att barnen skall ha det bra. Formulerat på detta sätt hålls kon∂ikten mellan kvinnor och män på betryggande avstånd: det är ju varken mammans eller pappans görande och tid det handlar om. Barnomsorg beskrivs istället som en konsumentfråga – priser och kvaliteter kan jäm- föras mellan olika kommuner.38
Konstruktionen av barnomsorg som en sam- hällsfråga, en vara och en konsumentfråga vilar, menar jag, på att:
(
1)
arbetsdelning mellan könengörs till en fråga om barn och
(
2)
intresse-kon∂ikter kring denna arbetsdelning ersätts av gemensamma föräldra- och konsumentintressen. Frågan om hur könsrelationerna skall se ut vrids till att handla om barns bästa, vilket är ett eΩektivt sätt att avpolitisera en fråga.39Barns bästa är ett argument som står över politisk diskussion.
Konsumentperspektivet, och de två förskjut- ningarna till barn och gemensamt föräldraintres- se, återkommer i olika skepnader under den pe- riod som min studie omfattar. På 80-talet ändrar den politiska retoriken tonläge40och även social- demokraterna accepterar familjedaghem som ett permanent inslag i barnomsorgen.
Antalet dagbarnvårdare ökar men barn- omsorgsbehovet ökar än mer.41Som en lösning på svårigheterna att rekrytera kvinnor som vill arbeta som dagbarnvårdare lanseras den s.k. Uppsalamodellen som innebär att dagbarnvår- dare har rätt till betalning för egna barn. Rekry- teringen baseras även denna gång, på föreställ- ningen om att mödrar vill vara hemma med sina egna barn och att möjligheten att vara det är den stora fördelen med att arbeta som dag- barnvårdare.
Den nya diskussionen innebär dock att dag- barnvårdare och deras verksamhet kontinuerligt politiseras inom ramen för samma kon∂iktlinjer som under 70-talet. Dagbarnvårdare framstår som symboler för ett annat moderskap, en annan moderspraktik, och ett annat samhällssystem, även om det sker med positiva förtecken. Marika Sanne konstaterar i sin kommande avhandling om fritidspolitiker att konkurrensförhållanden
mellan daghem och dagbarnvårdare betraktas som en fråga med ideologisk laddning.42
I och med att föräldrars valfrihet betonas allt mer framstår det som viktigare att föräldrars syn på barn och uppfostran motsvaras av den barn- omsorg som erbjuds. Det är en förstärkning av förståelsen av barnomsorg som en konsumtions- vara. Föräldrar beskrivs som kunder och skall erbjudas ett rikt sortiment, för att kunna välja efter smak och tycke. Dagbarnvårdare framstår i den här diskussionen som ett alternativ.43 Familjedaghem konstrueras som en barnom- sorgsform som informeras av ett annat tänkande kring barn. Flera undersökningar av familjedag- hem riktar in sig på att utvärdera överensstäm- melsen mellan föräldrarnas och barnomsorgens syn på barn och pedagogik.44”Det handlar om att föräldrar väljer familjedaghem för barnets skull, utifrån föräldrarnas syn på barn”,45 skriver Malene Karlsson i sin rapport Varför föräldrar väljer familjedaghem. Perspektivet har förändrats från att man under 70-talet talade om samhälls- mål som klassutjämning och jämställdhet, till att betona föräldrars individuella önskemål. I båda fallen bygger dock argumenten på att det är barns väl och harmoniska utveckling som lig- ger till grund för de överväganden man gör.46
Återigen används barns-bästa-argumentet. Det innebär att organisationen av moderskap
(
föräld-raskap
)
kontinuerligt återskapas som en frågautan könsmotsättningar.
Förändringarna i föreställningar och organi- sering av könsrelationer – från hemmafrusystem till tvåförsörjarideal – kan förstås som att den intressekon∂ikt mellan kvinnor och män som blottas i kritiken av hemmafrusystemet skyls över genom avpolitisering. Det första steget är att en potentiell, kollektiv, intressekon∂ikt kring arbetsdelning förskjuts till att handla om moder- skap och omsorg om barn som ett hinder för kvinnors förvärvsarbete. Som jag visat tidigare i detta kapitel medför detta en föreställning om att kon∂ikten röjs undan om barnomsorgen byggs ut. Problemet administreras snarare än för- handlas. I ett andra steg, får det till följd att andra kon∂ikter mellan könen och andra könsaspekter av moderskap än möjligheten att arbeta avförs från den politiska dagordningen: de trollas bort. Det är som att det politiska rummet inte räcker för andra frågor.
Under 80- och 90-talen privatiseras intresse- kon∂ikten mellan könen ytterligare genom beto- ningen av den enskilda familjens preferenser. Hur moderskap
(
föräldraskap)
och arbete skallkombineras är en fråga för familjen. Kvinnors sätt att utöva sitt moderskap förstås som en serie individuella val. Avpolitiseringen kan här tolkas som ett sätt att undergräva det potentiellt kollek- tiva
(
och allmänna)
i moderskap och könsarbets-delning. Kon∂ikten mellan att yrkesarbeta eller stanna hemma, som beskrivs som en kon∂ikt mellan grupper av kvinnor, görs till en kon∂ikt inom enskilda kvinnor. Istället för att handla om att arbeta eller inte handlar det om i vilken utsträckning en mor skall vara tillgänglig för sina barn och i vilken utsträckning hon skall vara till- gänglig för arbetsgivare. Det är den enskilda modern som väljer.
Det paradoxala i den individualiserande och valfrihetsbetonande argumentationen är att polariseringen mellan att ”vara hemma” och att förvärvsarbeta
(
som ju i grunden är kollektivaalternativ
)
förtydligas. Den heta debatten omvårdnadsbidragens vara eller icke vara är kanske det tydligaste exemplet på detta. I denna diskus- sion används dagbarnvårdare 1999, precis som 1967, som vapen i slaget om hur man modrar bäst. När Lidingö kommuns förskolenämnds ordförande vill införa kommunalt vårdnads- bidrag yrkar han att:
[…] som ett första steg i införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag, medge att dag- barnvårdare erhåller familjedaghemspeng även för egna barn.47
Debatten om vårdnadsbidrag lockar även fram förespråkarna för den yrkesarbetande mamman ur det tysta lugn som kvinnors ökade förvärvs- frekvens invaggat dem i. Göran Persson
(
s)
säger1996 att hemmamammor inte bidrar till sam- hället och att barnomsorg syftar till att utjämna klasskillnader. Han argumenterar då helt i linje med 70-talskritiken mot mödrar i hemmet och den vädjan som då riktades till mödrar att arbeta för barnens skull.48
Jag menar alltså att frågan om hur moderskap och arbete skall kombineras och hur kvinnors liv organiseras är föremål för politisk normering under hela undersökningsperioden. Detta trots att just den frågan under samma tidsperiod kon- strueras som en fråga som det är allt mer illegi- timt att reglera politiskt. Det beskrivs som en frå- ga för enskilda, inte för politiken. Diskussionen om hur moderskap och arbete skall kombineras formuleras dessutom hela undersökningsperio- den genom på ett sätt som innebär att kvinnor kan förstås som underordnade utan att män blir
överordnade. Detta blir möjligt genom att förstå- elsen av moderskap konstrueras som en apolitisk och naturlig relation mellan kvinnor och barn. Jag hävdar dock mot bakgrund av min analys att denna personliga relation mellan mor och barn i högsta grad är politisk.