Dagbarnvårdare arbetar hemma och som ensam- ma vuxna beskrivs de ha en unik relation till sina dagbarn. De framställs som dagmammor: en ”vik- tig ’extra-vuxen’”14 eller en ”mormors-typ”.15 I diskussionen av en enkätundersökning om kvalitet i familjedaghem konstateras att ”[…] för- äldrarna oftast ser den egna dagbarnvårdaren som
person som anledning till att deras barn trivs så bra, i stället för att se att familjedaghem som form är bra”.16 Dagbarnvårdare förväntas även ta ett stort personligt ansvar och vara mer ”privat i sin yrkesroll”.17
Som vuxna kvinnor och mödrar, som omvår- dande, ansvarsfulla och viktiga för barn lånar dag- barnvårdare av mödrars moraliska förpliktelse att beakta barns omsorgsbehov, något som förknip- pas med kärlek. Dagbarnvårdare som dagmammor ska tycka om sina dagbarn och uppmanas att:
[F]rån början […] lära känna varje barn så att man kan lära sig tycka om barnet som den person just han/hon är. Skulle du trots detta misslyckas skall du inte dra dig för att ta kon- takt med din assistent. Kanske kan du få hjälp av henne eller förskolepsykologen att förstå och tycka om barnet. Det kan finnas barn som man inte kan klara av att tycka om. Då måste man försöka hitta något annat åt det barnet. Ett barn som inte känner sig uppskattat av den vuxne utvecklas inte på ett bra sätt.18 En av mina informanter beskriver det som att hon för att göra ett bra jobb måste försöka för- medla till föräldrarna att:
Man måste förstå att vi tar hand om det käraste barn de har, och de vill sina barn det allra bästa, det måste man förstå. Och så mås- te föräldrarna vara insatta i, att jag gör det bästa jag kan för ditt barn, och jag älskar ditt barn så mycket som möjligt va, förstår du vad jag menar?19
Flera dagbarnvårdare ger uttryck för liknande tankegångar om att tycka om dagbarnen.20Orden som beskriver dagbarnvårdare som dagmammor eller mormorstyper signalerar att det också finns de genom släktskap förpliktande kärleks- eller omsorgsrelationer som obetingat tillgodoser barns rätt till omsorg.21
Relationen mellan mödrar och barn konstitu- eras av barns rätt till omsorg och av att mödrar är skyldiga att tillgodose detta behov. Kvinnor är således mödrar endast om denna relation till barn kan upprättas. I diskussioner som riktar sig till dagbarnvårdare är analogierna till moderskap ständigt närvarande. I en text om barnpsykologi och problem med matsituationen, riktad till dag- barnvårdare, skrivs till exempel så här:
I amningssituationen förenas ätandet med upplevelser av trygghet, värme, kroppskon-
takt, med allt det som begreppet ”mamma” står för. För mamman blir amningssituationen och hennes förmåga att tillfredsställa barnets hunger, oupplösligt förenat med hennes bild av sig själv som mamma.22
Mödrars bild av sig själva som mammor kopplas i citatet till förmågan att ge barn näring. Mat, kärlek och moderskap knyts samman. Det blir särskilt tydligt när barn matvägrar.
Det värsta med det här [matvägran] är att man som mamma eller dagmamma kan kän- na sig både arg och förtvivlad när barnet väg- rar att äta vad man vet är både god och nyttig mat och som man dessutom själv har lagat. Det känns som om barnet inte vill ta emot det man själv vill ge av kärlek och det är just detta som det handlar om. Barnets vägran att ta emot är ett uttryck för den vrede och makt- löshet han [sic] känner mot mamman eller dagmamman.23
Modersidentiteten grundas både i amnings- citatet och i matvägrancitatet i att barn bekräftar den ömsesidiga relationen genom att äta det som bjuds. På samma sätt uppfattas barn bedöma
och bekräfta dagbarnvårdare genom maten: ”[b]arn bedömer ofta sin dagbarnvårdare utifrån maten. Lagar hon god mat, är hon en bra dag- barnvårdare”.24
Trots att moderskap i grunden är asymme- triskt – mödrar uppfattas ha plikter mot barn som inte motsvaras av barns plikter mot mödrar – är moderskap inte en enkelriktad relation.25 Den tillfredsställelse som finns i barns bekräftelse av mödrar som närande,26som man kan se i mat- citaten, kan förstås som en slags relationell belöning. Dagbarnvårdares verksamhet formuleras i ter- mer av en omsorg som liknar mödrars. Det finns på så sätt en personlig garanti för att barnen har det bra. Med denna kvalitetsgaranti beskrivs dag- barnvårdare som nästan-mödrar med en relation till ”sina” dagbarn. Denna relation beskrivs som ömsesidig, den ger utbyte för både dagbarnvårdare och dagbarn.
Ett obegränsat ansvar och engagemang för dagbarnen bryter dock mot föreställningar om professionalitet i omsorgsarbete. Detta syns i materialet bland annat som en diskussion om att dagbarnvårdare måste lära sig att hitta gränserna:
Ett professionellt förhållningssätt till barnen, innebär inte minskat personligt engagemang.
Däremot behöver dagbarnvårdaren kontinu- erlig handledning för att inte blanda in sina personliga känslor, på ett negativt sätt i relatio- nen till barnen. Hon behöver också få hjälp med att sätta gränser för sitt ansvarsområde.27 Dagbarnvårdare förväntas känna, både med barn och för barn.28Detta är egenskaper som de lånar från en bild av den goda och omsorgsbenägna kvinna som en mor förväntas vara. Samtidigt måste gränsen för vad som är dagbarnvårdares ansvar och vad som inte är det upprätthållas. Sär- skilt viktigt blir det att inte överskrida gränsen gentemot dagbarnens mödrar:
Om man tycker att det känns så mysigt och skönt när Stina säger ”mamma” så att man inte bryr sig om att försöka ändra på det. Då har triangeln [mor-barn-dagbarnvårdare] kommit i obalans, och mamman har hamnat långt borta.29
Av citatet framgår att det är viktigt att dagbarn- vårdare inte ”tar” moderns plats: att gränsen mel- lan mödrar och dagbarnvårdare upprätthålls. Upprätthållandet av en sådan åtskillnad uppfat- tas som professionellt, medan avsaknaden av
åtskillnad förläggs till dilemman och problem i rollen som mor/kvinna.
Många dagmammor har erfarenhet av mam- mor som aldrig går. Det är som om de måste ha bekräftelse på att barnet blir olyckligt om de lämnar det.30
När mödrar sätter sitt eget behov av bekräftelse före barnets väl har den oegennyttiga omsorgen blivit själviskhet. För dagbarnvårdare gör kopp- lingen till moderskap att gränserna för deras arbete måste upprätthållas dubbelt. De samtidiga hänvisningarna till professionalitet och till bar- nens bästa försätter dem i ett dilemma där de ris- kerar att betraktas som kön
(
kvinnor)
snarare änarbetstagare. Kvinnor, lyder tankefiguren, vill känna att barn behöver dem för att de själva skall bli bekräftade. Om dagbarnvårdare vill känna sig behövda och oersättliga för ett barn, beter de sig alltså mer som mödrar som har svårt att lämna sina barn än som professionella yrkeskvinnor. Tankegången återfinns även som en mer generell föreställning om vårdarbete som ett sätt för kvin- nor att ”förlänga sitt moderskap”.31Behovet av bekräftelse som mor/kvinna uppfattas som fel drivkraft när det handlar om yrkesval och arbete.
Dessa föreställningar fungerar som ett sätt att placera det icke-professionella i det kvinnliga, att skapa kvinnlighet och kön som motsatsen till det som förknippas med ett väl utfört arbete.
f r å n m i l j ö t i l l s u b j e k t
Den särskilda relation till dagbarn som en dag- barnvårdare förväntas upprätta till följd av att hon är ensam och arbetar i sitt hem liknar moderns. Denna relation, det speciella ansvaret, kan, som sagts tidigare, förstås som en slags kvali- tetsgaranti för föräldrarna. Den insyn eller kon- troll som garanteras av att det finns ∂era vuxna på ett daghem kompenseras av den moraliska skyldighet som dagbarnvårdare som ensamarbe- tande lånar av mödrar.
Kvalitetsgarantin, som bygger på kopplingen till moderskap, handlar bland annat om att omsorgen om barnen inte skall förtingligas, instrumentaliseras och förfrämligas. Annorlunda uttryckt: att det sker ett möte mellan dagbarn- vårdare och barn. Mötet speglas i intervjuerna där dagbarnvårdare beskriver utbytet med dag- barnen som något värdefullt. De berättar många historier om hur roligt de har och hur mycket de lär sig. I slutet av varje intervju har jag frågat om den jag intervjuar har något mer att säga. Nästan
alla dagbarnvårdare har då avslutat intervjun med att säga att de har ett roligt jobb.32 Arbetet beskrivs alltså inte som enkelriktat. Den bild av relationen omsorgsgivare – omsorgstagare som växer fram är betydligt mer komplex. För att omsorgen skall bli arbete måste det dock förstås som en mer enkelriktad verksamhet. Detta kan betraktas som en instrumentaliseringsprocess. Omsorgen måste beskrivas som fokuserbara objekt och dagbarnvårdare måste skapas som sub- jekt med förmåga att producera dessa. Detta kan ske på ∂era olika sätt.
En dagbarnvårdare berättar att föräldrarna inte tog hennes och andra dagbarnvårdares mat- hållning på allvar eftersom ”man inte vet vad ung- arna får i sig”. Kritiken kan tolkas som ett krav på att åtskillnaden mellan dagbarnvårdares verk- samhet och hemmet måste manifesteras. När dagbarnen kommer till ett familjedaghem kom- mer de till en verksamhet som förväntas vara planerad, inte till ett hem där de ska dela en kvin- nas vardag.
Dagbarnvårdaren berättar i det här fallet att hon började sätta upp veckomatsedlar i hallen efter att ha hört påpekandet.33 Matplaneringen blev därmed synlig för föräldrarna. Målsättningen blev uttalad. ”Självklart ger vi också föräldrarna
vår matsedel för en vecka eller två i taget”, skriver Maud Vännman i Familjedaghems temanum- mer Bra mat.34Att skriva ner sin planering gör stor skillnad i dagbarnvårdarverksamheten:
Att göra ett fortbildningsmaterial om plane- ring för dagbarnvårdare kan verka ganska över∂ödigt. Dagbarnvårdare är för det mesta mycket bra, för att inte säga mästare, på plane- ring. Hur skulle de annars få en endaste dag att fungera, med alla barn, tider och olika aktivite- ter som skall ske. Men många dagbarnvårdare har sin planering i huvudet och inte på papper. Det är just att sätta sin planering på pränt som vi vill slå ett slag för med det här häftet.35 Just genom att skriva eller ge uttryck för sina intentioner, uppfattas de som målsättningar eller syften. Formulerandet av målsättningar gör verk- samheten till en medveten process med ett mål istället för något som bara är. Näringsintaget blir till något mer genom planering. Man kan säga att formulerandet får en materiell form genom att skrivas ner på papper. Det är ett sätt att förmedla planeringen och är därmed, i Arendts mening, ett förtingligande. Syftet eller målsättningen går att förstå som ett ”ting”.
Med formuleringen görs måltider till fokuser- bara objekt. Än tydligare uppfattas syftet som en målsättning när det kopplas till vetenskap. I ett temanummer av tidningen Familjedaghem dis- kuteras mat ur många olika vinklar, bland annat näringslära och pedagogik. ”Matens målsätt- ning” heter en artikel där målsättningarna att ”servera en väl sammansatt och varierad kost” samsas med att ”fostra barn till goda kostvanor och god matkultur”, och att ”matlagning, som är en av hemmets viktigaste sysslor, också bör ingå i den pedagogiska verksamheten”.36Här görs både mat i sig och dess funktion till ett slags produkter. Mat görs bland annat till pedagogik. För att mat skall kunna bli pedagogik måste den ha ett annat syfte än att mätta barns hunger. Måltiden kan bli en ”pedagogisk måltid”, där barn lär sig goda kostvanor och matkultur. Tillagning av mat kan även det bli till ett lärande. Matberedningen kan användas både för att lära sig laga mat och för att lära sig andra saker.
Som tur är behöver man inte ha dåligt sam- vete för att barnen får hålla på i köket. Arbete i köket innehåller faktiskt ∂er inlärningsmo- ment än någon annan, aldrig så tillrättalagd sysselsättning. I samspelet med den vuxne
tränar barnet sitt språk. Här finns mängder av möjligheter att öva matematik, och här lär sig barnet fysik, teknik och kemi, förutom att det tränar sin finmotorik och sin öga-hand- koordination i ett socialt samspel med andra. Och viktigast av allt, barnet lär sig utföra helt nödvändiga sysslor, som det måste kunna för att så småningom klara sig själv.37
Matens varandekaraktär kompletteras här med andra mer förändrande målsättningar. Matlag- ning som pedagogik bygger på att tillredningen kan betraktas som ett görande och maträtten som produkt. Som pedagogik blir dock görandets produkt något annat än maten, dvs. något annat än det som gör matlagning i sig till ett görande. Pedagogikens produkt är lärande. Genom att objektivera lärandet kan pedagogik38under vissa förutsättningar fungera som produktion.
För att göra dagbarnvårdares verksamhet till arbete krävs inte bara att barnomsorg skapas som fokuserbara objekt, det krävs även att dagbarnvår- dare ges förmåga att producera dem. För att det skall vara möjligt måste de tillskrivas en subjekts- status i relation till det de producerar. Det de pro- ducerar bli då objekt. Att formulera dagbarnvår- dares praktiker som målmedvetet arbete och där-
med göra dagbarnvårdare till subjekt är ett sätt att skilja dagbarnvårdare från mödrar. I denna process måste man dock undvika att göra barn till objekt. I benämnandet av dagbarnvårdares prak- tik som arbete för∂yttas därför det som produce- ras till avgränsade och fokuserbara fenomen i verksamheten, så som ”måltider” eller ”lek”.
Problemen med att tillskriva mödrar subjekts- status som mödrar kan delvis förläggas till att barn inte kan
(
och inte bör!)
betraktas som objekt.Om moderskap uteslutande betraktas som en relation till barn, måste även mödrars subjekts- status skapas i relation till barn. Barn uppfattas dock inte som objekt, de är inte ”råvara” utan sna- rare subjekt i vardande. Inför dem krävs lyhördhet: Vi tycker att det är bra när barnen leker själva. Då kan vi syssla med vårt, men då förstår vi också att allt är som det ska. Vi anser att det är fel någonstans, när barn inte leker.39
När allt är ”som det ska” inges ett lugn i varande, ett status quo som ger mödrar tid över. Barnom- sorg sker medan man gör annat. Omsorg betrak- tas som ett upprätthållande av existens så att barn själva har möjlighet att växa både kroppsligt och mentalt. Att det ”är som det ska” innebär då att
mödrars uppgift för tillfället är att inte störa. Varande saknar andra målsättningar än att anpassa sig till och upprätthålla det för tillfället rådande. Mödrars aktiviteter beskrivs inte som framåtsyf- tande och förändrande.40
Dessa föreställningar bottnar i tanken att mödrar inte kan styra barn. De kan inte förutse hur barn reagerar eller svarar på deras görande, eftersom barn inte är objekt i samma bemärkelse som exempelvis en träbit. Det kan tolkas som respekt för barn: barn är inte ett stycke natur, utan subjekt. Barn har en egen vilja och moderns upp- gift är att stärka denna viljas egen utveckling. Det kan tolkas biologiskt eller religiöst determinis- tiskt: barn växer upp till det de är programmerade för antingen av gener eller av gud. Mödrars upp- gift är då att se till betingelserna för den program- merade utvecklingen. De ska vårda barn på samma sätt som man vattnar en krukväxt och ser till att den får lagom med ljus. Dessa föreställningar hind- rar inte att mödrar själva har målsättningar som att barnen skall bli trygga och harmoniska. Ofta inbegrips istället sådana målsättningar i moderns varande. Men trots detta uppfattas inte mödrar kunna kontrollera processen eller rationellt styra den. Mödrar ger förutsättningar, eller står för en ”bra start”, men mer kan en mor knappast göra.
Mödrar kan med denna syn inte tillskansa sig en egen subjektsstatus i förhållande till barn, utan beskrivs ungefär som man beskriver livmödrar: fruktbara miljöer där barn kan växa av sin egen inneboende kraft. Föreställningen om att modern upprätthåller barnets existens kan också förstås som att män/fäder är de som har kraft att skapa barn som människor. Kvinnor bidrar på så sätt med ”råvaran” medan män står för förädlandet/ förmänskligandet av barnen.41Mödrars görande beskrivs ofta som intuitiv eller instinktiv.42
Det som beskrivs som mödrars varande måste, för att dagbarnvårdares verksamhet skall förstås som ett arbete, formuleras om till arbetsuppgif- ter med medvetna och re∂ekterade syften. Leken som markerade att allt var som det skulle fylls då av vuxna med en mer långsiktig funktion:
Leken fyller en mycket viktig funktion i bar- nets utveckling. I leken övar barnet sin kropp, sitt språk och sina färdigheter. I leken försö- ker det förstå sin värld. Det bygger upp ett eget sätt att förhålla sig till omvärlden, en egen personlighet, ett eget ”jag”.43
Barn uppfattas inte själva vara medvetna om de funktioner som leken fyller. De leker inte för att
underlätta senare språkinlärning, de leker för att det är roligt. Barn görs till de som är i nuet. Obser- vation av leken, analyser och benämnande av dess värde ligger hos vuxna och möjliggör objekti- fiering. Men denna objektifiering beskrivs i ter- mer av barns lek. Åtskillnaden mellan att göra pedagogik till en produkt och att göra barn till objekt är förstås hårfin.
Fokuseringen på lek eller pedagogik gör att en uppgift för omsorgsarbetare formuleras: att genom produktion av pedagogik eller olika verk- samheter påverka, styra eller förändra det som förstås som barnets spontana utveckling. Hos dag- barnvårdare placeras alltså en förmåga att medve- tet förändra. Detta sker både genom att tillskriva pedagoger/omsorgsarbetare intentioner och verktyg och genom att skapa produkter/objekt.
Dagbarnvårdares förmåga att som subjekt age- ra i sitt arbete bekräftas av att de tilldelas ”verk- tyg”, att deras verksamhet får sina egna speciella instrument, tekniker och kunskaper. En dagbarn- vårdare beskriver hur hennes egen syn på sitt arbete förändrades efter en kurs där hon bland annat fick lära sig om barns utvecklingsstadier. Hon har svårt att direkt sätta fingret på vad som förändrades, men menar att hon arbetade ”mera medvetet” efter kursen. Hon exemplifierar med
hur hon bemött barn i olika åldrar och hanterat olika perioder av ”trots”.44 Jag tolkar hennes berättelse som att de kunskaper och praktiker hon redan besatt fick ”namn” och att hon såg det som en bekräftelse av sina egna kunskaper.
Den bekräftelse av praktikvunna kunskaper som kommer genom att andra sätter teori- anknutna ord på dem har dock en baksida. Som Bettina Dybbroe påpekar innebär sådan bekräf- telse samtidigt att det egna benämnandet av dessa kunskaper görs till ”privat prat”.45 Giltigheten i de egna erfarenheterna ifrågasätts och bekräftas på samma gång. Det kan tolkas som att det upp- rättas en gräns mellan modersprat och professio- nellt tal. Dagbarnvårdares erfarenheter återvinns som arbetsmetoder först när de omformuleras av andra, teoretiskt skolade personer. Dagbarnvår- dares egna utsagor skrivs då in i en psykologisk/ pedagogisk diskurs, ett specifikt system för att organisera kunskap. Denna diskurs skapar deras praktiker som målrelaterade genom att sätta in deras erfarenheter i ett institutionaliserat och professionellt sammanhang. I och med det om- vandlas praktikerna från att vara ett relationellt samspel till att bli arbetsmetoder. Det betyder också att omsorg kan motiveras mer instrumen- tellt.46Tålamod med trotsbarn blir teknik.
Att låta barn leka kan exempelvis
(
med veten-skaplig hjälp
)
bli en medveten teknik av dagbarn-vårdare. Likaså kan måltiden, eller besöket i mataΩären bli ett instrument för lärande. Barns utveckling blir dagbarnvårdares produkt. Genom