privat. Men den egna reproduktionen har även funktioner för lönearbetets, pensionssystemets och samhällets fortlevnad. Åtskillnaden mellan
produktion och reproduktion formuleras i dag- barnvårdares arbete som skillnaden mellan egna och andras barn. Att benämna gränsen i termer av skillnader mellan barn är ett sätt att osynliggöra det faktum att det i grunden handlar om arbets- delning mellan kvinnor och män.
g i r i g a o c h h ö g l j u d d a
Instrumentaliseringen innebär ett förtingligande av dagbarnvårdares praktiker som tydligt urskil- jer vem som är omsorgsgivare och vem som är omsorgstagare. Den interaktion som praktiken växt fram ur görs till en enkelriktad givare-tagare- relation, något som är nödvändigt för att omsorg skall kunna betraktas som arbete. För att få betalt för omsorg måste man uträtta något för någon annan, inte själv få något.
Den instrumentella synen på omsorg är alltså en anpassning till en redan given norm för vad arbete är. Det är en anpassning av innehållet som gör att arbete går att förstå som en arbetsmark- nadsrelation: ett byte av tjänster mot lön. Man kan även tolka det som en nödvändig följd av att arbetet inordnas i ett lönearbetssystem. Det finns alltså en dubbelriktad verkan här. För att räknas som arbete måste verksamheten instrumentalise- ras samtidigt som arbetet just genom att organi-
seras som lönearbete instrumentaliseras. För dagbarnvårdare innebär det att relationen till barn måste förstås som enkelriktad: dagbarnvår- dare blir vårdgivare och barnen vårdtagare. Det är också ett sätt att göra relationen dagbarnvårdare– barn underordnad relationen dagbarnvårdare– arbetsgivare. På så sätt skiljs verksamheten från moderskap, eftersom moderskap primärt definie- ras av en ömsesidig mor–barn-relation. I förläng- ningen innebär det att arbetet avkönas genom att definieras av arbetsmarknadsrelationer som upp- fattas som könsneutrala.
Genom att strida om anställningsvillkor blir dagbarnvårdares intention att finnas på arbets- marknaden tydlig. Både kraven på att få samma villkor som andra och att kämpa för högre lön och speciella arrangemang kan tolkas som ett sätt att ta plats som arbetstagare: att ha som syfte att producera sig själva som arbetskraft.
Relationen till arbetsgivaren bekräftas genom lönen. Många av mina informanter kopplar också lönen till ett erkännande av deras verksamhet och dagbarnvårdares fackliga kamp har framför allt handlat om löne- och anställningsvillkor. Det har inte bara handlat om lönens storlek utan hur lönesystemet och villkoren är utformade har varit lika viktigt.57Lite tillspetsat kan det uttryckas
som att ju mer ”normala” anställningsförhållan- den dagbarnvårdare får desto mer erkända upp- fattar de sig. Under åren har en rad reformer av dagbarnvårdares anställningsvillkor genomförts. Oftast har de beskrivits som ett närmande mot andra arbetstagares anställningsförhållanden. Övergången från timlön till månadslön är kanske den reform som haft det största symbolvärdet, men även de klocktimsavtal som nu förhandlas fram i allt ∂er kommuner uppfattas som viktiga. Reformeringen av avtalen har dock inte skett smärtfritt, dagbarnvårdares krav har nästan alltid mött motstånd och de själva har ofta protesterat mot de förändringar som förhandlingarna till slut resulterat i.58 Avtalsutvecklingen mot mer ”normala” villkor innebär ofta inkomstminsk- ningar för enskilda dagbarnvårdare. Men dag- barnvårdare menar också att deras arbete är spe- ciellt och därför inte går att trycka in i mallar för hur arbete organiseras. Synen på de ”normala” vill- koren är därför ambivalent. Lika villkor leder till erkännande, men då riskeras det som är speciellt med verksamheten. Eftersom lika villkor ofta har inneburit lönesänkningar har dagbarnvårdares motstånd mot avtalsförändringar ibland uppfat- tats som en slags girighet: de vill ”bara” ha hög lön. Lönen ställs i mina intervjuer ofta mot anställ-
ningstrygghet, vilket framförallt handlar om att omfattas av las. En arbetsledare säger så här:
Historiskt så tror jag att loppet är kört. Det här [tryggare anställningsvillkor] skulle man ha stridit för -90, -91, -92 när det var brist inom barnomsorgen. Då skulle man ha drivit de här frågorna, men då, då såg man bara till pengarna och de hade ju enorma löner. De hade ju högre lön än socialchefen en del.59 I citatet beskrivs en slags motsättning mellan lika villkor, dvs. att ha samma anställningstrygghet som andra kommunalanställda, och hög lön. Dagbarnvårdares speciella villkor beskrivs ofta, både av dagbarnvårdare själva och av andra, som möjliga att tänja för den som vill tjäna mycket pengar. Hänvisningar till ”källarbarn”, dagbarn- vårdare som tar ∂er barn än de kan klara av bara för att få mycket pengar, dagbarnvårdare som tar ”uppemot en tolv barn” och dagbarnvårdare som trixar med nattbarn och dagbarn för att få upp lönen, finns i många av mina intervjuer.60Många berättar om
(
andra)
dagbarnvårdares fantastiskalöner. Dagbarnvårdare beskrivs på så sätt som il- legitimt välavlönade,61men också som småskur- na, som en grupp arbetstagare som vill ha ”extra-
betalt”62 för nästan allt. De vill ha portofria kuvert för att skicka in timrapporten i och gratis sopsäckar. De vill ha lägre skatt och ersättning för vikariebarn.63 Från fackligt håll uppfattas dag- barnvårdare som ”högljudda”. De har visserligen ”lärt sig” vad facket kan göra och inte göra,64men de är fortfarande arga. De opponerar sig mot avtal och mot fackets arbete.65De är pålästa men kom- mer inte på möten.66De uppfattas inte inordna sig på arbetsmarknaden. Detta leder till att de möter motstånd både från fack och arbetsgivare. I citatet framställs motståndet i termer av att dag- barnvårdare inte är arbetstagar-kompetenta, de ”förstår” inte riktigt vilka frågor som är fackliga och inte heller vilka arbetsformer som är riktiga.
Föreställningar om att dagbarnvårdare är giriga och högljudda bygger på att de kontrasteras mot de oegennyttiga och lågmälda mödrar de anses böra vara, menar jag. För arbetare är det legitimt att vilja ha högre lön och att tala om det, men inte för dagbarnvårdare. Girigheten uppfattas än mer moraliskt upprörande eftersom mödrar inte för- väntas ta betalt. Dagbarnvårdare själva konstate- rar att ”den allmänna hållningen” är att ”dagbarn- vårdarna skall finnas men inte höras”.67
I Efter rösträtten skriver Kjell Östberg att kvin- nors aktioner beskrivs som tumultartade och att
de ”i större utsträckning än männens tenderade att utvecklas i våldsam riktning.”68Han bygger sitt uttalande på pressmaterial. De bilder som för- medlas är att kvinnor, ofta i egenskap av mödrar, blir våldsbenägna när det saknas mat och att de är mer odisciplinerade än män när de skrider till handling.69 Båda dessa bilder stämmer överens med föreställningar om kvinnor/mödrar. Möd- rar förväntas försvara barn med alla krafter, våld och lagbrott inkluderat. När de däremot kan till- godose sina barns behov förväntas de vara tysta, stillsamma och förnöjda. Detta innebär, hävdar jag, att kontrasten mellan den förnöjsamhet som förväntas och de aktioner som vidtas blir så stor att allt som kvinnor/mödrar gör i politiken kan beskrivas som tumultartat och vilt.70 Uppfatt- ningar om kvinnors protester bottnar i att de beskrivs som uttryck för egenintresse. Benägenhet till upplopp förklaras med mödrars privata drift att ge föda åt sina barn, det ses inte primärt som del av ett större politiskt och allmänt intresse. I beskriv- ningar av rösträttskvinnors och dagbarnvårdares agerande framstår de därför som ostyriga och irrationella.
Dagbarnvårdares kritik har under åren riktats både mot arbetsgivare och mot facket. Arbets- marknadens parters delvis gemensamma mot-
stånd mot dagbarnvårdares krav kan tolkas som ett sätt att tvinga in dagbarnvårdare i och under- ordna dem lönearbetets normsystem. Att de tvingats gå ner i lön för att få ”normala” villkor kan förstås som upprättandet av en hierarki. Det kostar att få bli en ”riktig” arbetare, att räknas in på samma villkor som andra. De kan inte förbli mödrar och ändå vara arbetstagare. Inte heller kan de kräva högre löner som om de vore arbetsta- gare utan att inordna sig på arbetets villkor. När de kritiseras för att vara giriga och högljudda rik- tas denna kritik mot dem som en slags beköning – de är inte riktiga arbetstagare, utan mödrar.
En variant på tolkningen av lönekrav som ett sätt att ta plats på arbetsmarknaden är att se kra- ven som ett motstånd mot att bli tagna för givet. Som arbetstagare gör man det man får betalt för. ”Vårt jobb är inte ett kall”, säger dagbarnvårdare 1970 när de vill ha högre lön. Det är ett sätt att markera skillnaden mellan moderskap och arbete. Dagbarnvårdare ger uttryck för att de inte tänker tillhandahålla omsorg om barn gratis. De pekar på att omsorg har en moralisk dimension, men att det inte är deras ansvar som arbetstagare. För dagbarnvårdare innebär kraven på betalning ett hävdande av att det är relationen till arbets- givaren, inte barnen, som är det centrala. Detta
undergräver dock den kvalitetsgaranti som moder- skapskopplingen skänker deras verksamhet.
Kon∂ikten mellan att upprätthålla kärleksfulla relationer till barn och att kräva betalt för det måste förnekas om barnomsorg skall vara arbete. Det är nödvändigt för att omsorgen skall kunna instrumentaliseras och förtingligas. Förnekelsen gör det även möjligt att exploatera det som inte kan göras till varor på arbetsmarknaden. Dagbarn- vårdares omsorg sker ”i smyg” och utan betalning. Protester mot att inte få kallas dagmammor, mot 40-timmarsvecka och mot vikariesystem, är där- för möjliga att tolka som ett motstånd mot ett system där bara det som går att förstå som varor tillmäts värde. Att kräva extra betalning för vika- rietid, att opponera sig mot att ett barn kan bytas mot ett annat, blir då försök att motverka exploa- tering av det icke-förtingligade. Det faktum att dagbarnvårdare ofta har fått betalt för vikarietid och annat som kan uppfattas som ”extra”, kan tolkas som ett sätt att skyla över och undvika att benämna kon∂ikten mellan den partikulära omsorgen och det universella arbetet. Modrandets underordning under arbete går att köpa, samtidigt som arbetets överordning tvingar dagbarnvårdare att formulera sitt motstånd på arbetets villkor: som lönekrav.
Dagbarnvårdares arbete uppfattas vara speci- ellt, både av dem själva och av andra. När dag- barnvårdare kräver att få behandlas lika som andra arbetstagare trots sin annorlundahet möter de motstånd. De konstrueras som högljud- da och giriga, vilket innebär att deras aktioner pekas ut som brott mot könsnormer. Motståndet formeras således genom att dagbarnvårdare och olikheten i deras arbete betraktas som kvinnokön. Det får på så sätt en dubbel verkan: dagbarnvårda- re beter sig varken som ”riktiga” arbetare eller som ”riktiga” kvinnor. Att agerandet betraktas som bekönat gör det illegitimt som arbetarpro- test. Att bekönandet sker genom att påpeka normbrott innebär att det inte heller är legitimt inom könssystemet. Det ”annorlunda” i omsor- gen legitimerar dessutom fackföreningars och arbetsgivares motstånd mot dagbarnvårdares krav. Att deras praktik avviker gör att deras hög- ljuddhet blir illegitim och kan beskrivas som ”girighet” både när den betraktas ur arbetskollek- tivets synpunkt och när den betraktas i relation till normer för moderskap.