FÖREBYGGANDE AV SÄLSKADOR OCH ERSÄTTNING AV DESSA

Sälarna åsamkar fiskerinäringen skada. De vanligaste skadorna som sälar orsakar utgörs av förlorad fisk (uppäten, skadad, förrymd) och skadade fångstredskap och fiskodlingskassar. Därtill förorsakar sälarna indirekta kostnader och förluster i form av kostnader för skydd och reparation. Den rikliga förekomsten av sälar har lett till att man varit tvungen att begränsa fisket eller helt upphöra med det i vissa områden. Sälen anses även genom sin närvaro fördriva fiskar från fångstredskapen.

Sälstammarnas tillväxt och skadeutvecklingen som därmed vuxit kraftigt har skapat en samhällelig konfliktsituation där man inom fiskerinäringen upplever att sälen förorsakar näringen oskäliga olägenheter och förluster.

En bidragande orsak till att konflikterna har ökat bedöms från fiskarhåll vara att sälen numera vistas även i områden som inte anses vara dess naturliga biotop. Gråsälen förekommer och vistas numera även i mellan- och innerskärgården istället för längre ut till havs.

Utgående från målsättningen om en fredlig samexistens mellan fiskerinäringen och sälen bör

åtgärderna inom fisket inriktas på att sälen och fisket/bragderna så långt som möjligt inte finns inom samma område i någon större utsträckning eller vid samma tidpunkt samt att fiskfångsterna är otillgängliga för sälen. Det gäller sålunda att förebygga skador på fångst och redskap. Det är en utmaning för fiskerinäringen eftersom vardera strävar efter att vistas där fisktillgången är god. En minskning av sälbeståndet genom ökad avskjutning i sådan omfattning att det i märkbar

utsträckning minskar skadorna på fisket bedöms i dagsläget inte vara en realistisk eller hållbar lösning.

På kort sikt och med det faktaunderlag som finns tillgängligt kan konflikten mellan säl och fiske i första hand åtgärdas genom att via utökad jakt inomskärs ”skrämma” sälen längre ut, genom olika tekniska hjälpmedel skrämma bort sälen från redskapen och att utveckla redskapen på ett sådant sätt att fångsten blir otillgänglig för sälen. Skadorna kan eventuellt även minskas i viss mån genom att näten vittjas oftare.

Metoderna för att förebygga sälskador och alternativa fiskemetoder är i praktiken fåtaliga även om en viss utveckling har skett under de senaste åren. Fullt fungerande är de ännu dock inte. Den metod som i praktiken har visat sig förebygga sälskadorna bäst är pontonryssjor, som dock är avsevärt dyrare än traditionella ryssjor. Utprovning och anpassning av dessa redskap pågår på Åland såväl som i grannregionerna. För vissa fiskemetoder, t.ex. nätfiske, förefaller det enligt dagens kunskap och erfarenheter vara ytterst svårt eller omöjligt att utveckla skydd mot sälskador.

Resultaten av de nya ryssjorna är delvis lovande, men kräver sannolikt ännu relativt lång tid för att hitta lämpliga fångstplatser och modifiera redskapet till de lokala förhållandena och den

huvudsakliga fångstarten. Vidare utveckling av dessa och liknande passiva redskap kan erbjuda en möjlighet att minska sälskadorna. Användningen av fasta redskap begränsas även av att de i dagens läge snabbt smutsas ner av alger som försämrar fångsten och kräver tidskrävande rengöring med jämna mellanrum. Fiskevattnena är ofta även för djupa med för starka vattenströmmar för att lämpa sig för fasta redskap.

Näringen har inte själv de resurser som krävs för att utveckla nya redskap, samtidigt som man är beroende av ett kontinuerligt fiske som utkomstkälla. Det är även tveksamt om olika former av passiva redskap eller nya aktiva fiskeformer kan tas i bruk i sådan omfattning att de kan ersätta

traditionellt nätfiske. Redskapen är i många fall dyra i anskaffning och därmed inte ett realistiskt alternativ för småskaligt binäringsfiske.

Beträffande skrämselutrustning finns det några alternativa typer tillgängliga på marknaden, vilka huvudsakligen har utprovats och använts vid fiskodlingar. Erfarenheterna varierar starkt och tyder på att effekten tidvis kan vara obetydlig och att sälen vänjer sig vid dem. De har relativt liten räckvidd och kräver konstant elförsörjning av tillräckligt hög spänning vilket begränsar

användningsmöjligheterna inom fisket med t.ex. nät. Ytterligare utveckling av dessa kan på sikt eventuellt även erbjuda en partiell lösning för fisket med nät.

Man har även i viss utsträckning utprovat och använt sig av skyddsnät och/eller fångstnät som kan erbjuda möjlighet att delvis skydda fiskeområden och på ett skonsamt sätt fånga säl som vistas i närheten av redskapen och specialiserat sig på att fisk från dessa.

För vattenbrukets del bedöms det finnas något bättre möjligheter att förebygga skador än för yrkesfiskets del, främst genom en kombination av skrämselapparatur, skyddsnät runt

odlingskassarna samt nätkassar av kraftigare material. De skadeförebyggande åtgärderna innebär dock en betydande merkostnad samt merarbete. Inom ramen för strukturprogrammet för

fiskerinäringen finns det möjlighet att erhålla investeringsstöd för detta ändamål.

Även om det finns vissa möjligheter att förebygga synliga skador finns det även för denna del av fiskerinäringen ett mörkertal i form av skrämsel- och stresseffekter som sälen förorsakar genom att visats runt och i närheten av odlingskassarna, vilket ger försämrad tillväxt och risk för

sjukdomssmitta och -utbrott. Eftersom fiskodlingsverksamheten är tillståndspliktig finns det inte möjligheter för företagen att fritt välja odlingsplats utgående från en strävan att placera odlingarna i områden med mindre säl och därmed minimera skadeeffekterna. Det finns även en viss risk för att förekomsten av säl i odlingarna har en koppling till förekomsten och spridningen av fisksjukdomar i odlingarna men detta har inte kunnat bestyrkas vetenskapligt.

Åtgärder:

Sälskadeproblematiken uppmärksammas som det största enskilda hotet gentemot fiskerinäringens framtid i nuvarande och framtida åländska dokument rörande fiskeristrategi och åtgärdsprogram

Offentlig medfinansiering tryggas för åtgärder och investeringar för utveckling av fångst- och fiskodlingstekniska lösningar avsedda att förebygga och minska skadorna, Konkreta projekt påbörjas rörande redskapsutveckling och anpassning av eventuella nya redskap/metoder till våra förhållande, innefattande t.ex. småskaligt trålfiske av strömming/vassbuk i skärgården, utveckling av pontonfällorna för fjällfiske av t.ex.

sik, eventuellt gös, andra alternativa passiva redskap, såsom fjällfiskeryssjor, burar,

”long-lines” m.m.

utökat samarbete/gemensamma projekt med grannregionerna initieras, eftersom det inom landskapet saknas lämpliga aktörer för grundläggande forskning och utveckling.

Landskapsregeringen bör eftersträva att delta i projekt som bedöms vara av potentiellt intresse för Åland och kunde tillämpas/utprovas inom landskapet.

landskapsförvaltningen och andra berörda parter följer med utvecklingen, initierar och stöder utvecklingsåtgärder genom konkreta projekt. Vid behov och för att driva på utvecklingen bör projektanställning inom förvaltningen övervägas.

effekten av olika åtgärder följs upp och utreds, bl.a. i avseende på eventuella effekter av intensiv säljakt på djurens beteende och förekomst.

13.2 Ersättning av skador som orsakats av sälar

På Åland finns det inte något permanent system för ersättning eller understöd för att ersätta skador som sälar orsakar fiskerinäringen och för att förebygga sådana. Innan Finland/Åland anslöt sig till EU fanns inga permanenta ersättningssystem för sälskador. Därefter har Finland presenterat ett permanent ersättningssystem för sälskador, vilket kommissionen inte har godkänt.

I samband med beredningen av regelverket för Europeiska fiskerifonden samt beredningen av det operativa programmet för programperioden 20007-2013 har kommissionen gett vissa möjligheter att bevilja individuella premier för fiskare som förbinder sig att följa sälförvaltningsplanen.

Möjligheterna att minimera sälbeståndets negativa inverkan på fiskerinäringen genom utvecklad jakt samt förebyggande åtgärder inom fiske och vattenbruk är i viss mån begränsade men framför allt en tidskrävande process, varför det under en övergångsperiod bör utredas och övervägas om ett fungerande system för ekonomisk kompensation till fiskeriföretag och näringsidkare kan utarbetas och tas i bruk.

Eftersom förhållandena varierar såväl geografiskt som i tid och skadorna på fisket sålunda även varierar är det svårt att utarbeta ett ersättningssystem som är helt rättvist och återspeglar de faktiska eller sannolika skadorna, utan att detta medför oskäliga krav på de enskilda näringsidkarna och/eller förvaltningsmyndigheten för uppföljning, kontroll och verifiering av de faktiska skadorna. Systemet bör sålunda i någon mån vara schablonartat men samtidigt baseras på ett möjligast bra och

heltäckande faktaunderlag.

De grundläggande parametrarna för ersättningen bör vara fångstansträngning (antal redskap x fångstdygn) samt ett uppskattat medeltal på skadeprocenten för redskapet, fångstarten och

fångstområdet ifråga samt eventuellt med en viss korrigeringsfaktor för det mörkertal som påvisats finns. Detaljerad basfakta om dessa parametrar saknas dock i stor utsträckning för Ålands del, varför man åtminstone till en början bör kunna utgå från befintliga data från Sverige respektive övriga delar av Finland (främst Skärgårdshavet).

För att vara berättigad till ersättning för sälskador bör minst följande kriterier uppfyllas:

- registrering i yrkesfiskar- samt fiskefartygsregistret,

- regelbunden fångstrapportering samt inlämnande av uppgifter om fiskeinkomstens andel av totalinkomsterna,

- verifiering av försäljningen av fisken (volym, medelpris, underlag för beräkningen av ersättningen),

- noggrann månatlig dokumentation av sälskadornas omfattning (datum, fiskeområden, redskap, oskadad fångst, uppskattning sälskadad fångst och fångstförlust, redskapsskador) för

fastställande av skadeandel för olika arter, redskap och fiskeområden,

- förbinder sig att följa och medverka till att förverkliga sälförvaltningsplanen, inklusive aktivt genomförande av andra åtgärder för att minimera sälskadorna

Åtgärder:

Om övriga föreslagna förebyggande och utvecklande åtgärder inte ger

tillfredsställande resultat avser landskapsregeringen att utvärdera behovet av och möjligheterna att skador som orsakas av sälar under en begränsad tidsperiod i viss kompenseras med offentliga medel tills balans kan uppnås mellan sälstammen och dess negativa inverkan på fiskerinäringen. Ett sådant eventuell system bör ses som ett temporärt komplement till andra åtgärder för att minimera sälskadorna på

fiskerinäringen och på ett bindande sätt kopplas till åtaganden från näringens sida om aktivt arbeta för att finna andra långsiktigt hållbara lösningar.

Åland understöder Finland för att hålla frågan om sälskador på agendan då EU:s nya riktlinjer om statliga stöd inom fiskerinäringen bereds samt bestämmelser om

maximibeloppet för stöd som klassificeras som ringa, s.k. de minimis-stöd. Genom detta eftersträvas säkerställande av en enhetlig linje i EU:s bestämmelser om stöd till

fiskerinäringen rörande djur som förorsakar skador, för vilka ersättning med offentliga medel bör tillåtas