SÄLARNA OCH MÄNNISKAN

Säljakten har under flera sekel utgjort en viktig näringsgren i skärgårdsområdena, och sälskinnet, köttet och tranet har utnyttjats på många olika sätt. Av länderna kring Östersjön har säljakten haft den största betydelse för Finland, Sverige och Ryssland. Säljakten i Östersjön har å andra sidan aldrig haft industriella proportioner eller varit inriktad på pälsproduktion, som säljakten i världshaven. Den yrkesmässiga säljakten upphörde i Finland på 1950-talet, men i vissa kustområden var inkomsterna från säljakten viktiga för fiskare ännu på 1970-talet.

Säljakten var fiskarnas huvudsyssla särskilt på senvintern. Sälar jagades i huvudsak längs kusten på den nyfrusna isen och på långvariga fångstexpeditioner ute på havsisarna. Även olika typer av nät användes både som ett passivt fångstredskap och som ett redskap vid jakt som krävde jägarens aktiva närvaro. Skjutvapen har använts sedan 1700-talet, men bruket blev effektivt först i början av 1900-talet då skyttet blev den viktigaste och effektivaste sälfångstmetoden. Senare ökade

användningen av båtar och även isbrytare som hjälpmedel vid jakten och ökade ytterligare sälfångsterna.

I Finland betalades skottpeng för havssälar från början av 1900-talet till medlet av 1970-talet.

Skottpengen, ibruktagandet av vapen av ny typ och sältranets höga pris medförde en effektivare jakt. Isläget har haft en stor inverkan på hur bra jakten har lyckats. Jakten reducerade sälstammarna kraftigt under en kort tid. Åren 1956-75 jagades i finska havsområden cirka 40 000 sälar, av dem var omkring 28 000 vikare. Sälstammarnas nedgång började märkas tydligt i sälfångsterna på 1960-talet trots att skottpengen fördubblades 1964, vilket ökade fångsterna temporärt.

Efter 1982 beviljade man inte tillstånd för säljakt på Åland och 1985 fredade Åland officiellt samtliga sälar. Fredningen av gråsälen framskred stegvis i Finland. Åren 1975-77 var gråsälen fredad under fortplantningstiden (10.3-31.5). I övrigt var det fritt att jaga gråsäl fram till slutet av 1981. På grund av det reducerade beståndet fredades gråsälen 1982 i praktiken genom att jakttid inte mera fastställdes för arten.

På grund av de olägenheter som förorsakats fiskerinäringen återupptogs jakten på gråsäl på det finska fastlandet 1998 och på Åland 1999, dock som så kallad skyddsjakt och inte traditionell jakt med jakttider.

År Sverige Finska fastlandet Åland

Kvot

2006 180 675 390 103 Tabell 3. Östersjöns gråsälsjakt åren 2000-2006.

5.2 Förhållandet mellan sälar och fiskerinäringen

Förhållandet mellan säl och fiske är dubbelriktat: Sälarna påverkar fisket och fiskodlingen genom att de konkurrerar om samma resurs, äter och förstör fiskar i fiskeredskapen, skadar fiskeredskap och fiskodlingskassar samt jagar bort fisken. Fisket underlättar å sin sida sälarnas tillgång på föda men förorsakar samtidigt dödlighet bland sälarna.

Skadorna och den negativa inverkan på fisket innefattar följande aspekter:

direkta synliga skador på fångsten,

minskad fångst genom skadad fisk som inte syns/finns kvar i redskapen, snabbare förslitning av redskap,

tid och kostnader för reparation av redskap, skrämseleffekt -> indirekt fångstförlust mindre tid för fiske -> indirekt fångstförlust,

mindre aktiv fisketid (redskapen måste vittjas oftare), direkt resurskonkurrens (sälens konsumtion av fisk), förlorade fiskeområden,

5.2.1 Skador på fångster och fångstredskap

Så länge människor har fiskat, och särskilt med passiva redskap såsom nät, ryssja eller långrev, har det förekommit sälskador. Under tider då sälbestånden var små förekom det inte i nämnvärd omfattning sälskador på fiskefångster och -redskap i Östersjön. I och med att bestånden vuxit alltsedan 1990-talet, har även sälskadorna ökat kraftigt. Den fortsatta tillväxten av sälstammarna förväntas även öka mängden skador.

De vanligaste sälskadorna består av förlorad fångst (uppätna och/eller skadade fiskar) och söndriga fångstredskap. Skadorna på fiskefångster har på Åland och i övriga delar av landet sedan medlet av 1990-talet uppskattats främst utgående från uppgifter från fångstanmälningar som yrkesfiskarna är förpliktigade att lämna.

Utgående från grova uppskattningar av skadorna på fångst och redskap som sälen förorsakar uppgår den årliga ekonomiska förlusten på Åland till minst 0,5 miljoner euro för yrkesfisket sdel och till 2-300.000 € för vattenbruket. För övriga delar av Finland har skadornas värde uppskattats till ca 75, M€ för år 2000-2001. I Sverige är motsvarande siffra ca 5 M€/år.

Sälskadorna varierar mycket beroende på årstid, geografiskt läge och använda fångstredskap.

I första hand drabbades laxfisket med drivgarn (och delvis drivrev) som tidvis bedrivs i samma områden där det förekommer mest säl och där fångsten i redskapen är fritt tillgänglig för sälen.

Drivgarnsfisket utökades under samma tid som beståndet av gråsäl i norra Östersjön växte, vilket medförde att skadornas omfattning även ökat från mitten av 1990-talet och även varit en betydande faktor som bidragit till sviktande lönsamhet för laxfisket. Den direkt påvisade sälskadade

laxfångsten har varit av storleksordningen 20-25 ton per år, vilket motsvarar ett förstahandsvärde på minst 80-100.000 euro, vilket dock inte inkluderar det mörkertal som finns i form av skadad fisk som inte finns kvar i näten, bortskrämd fisk, tider och perioder då det är omöjligt/olönsamt att bedriva fiske, merarbete etc.

Den påbörjade och fortfarande pågående omstruktureringen av fisket medför att problematiken rörande skador på fisket förorsakade av säl framdeles i huvudsak kommer att gälla det småskaliga kust- och skärgårdsfisket med nät. Skadornas omfattning för kust- och skärgårdsfisket med nät har inte närmare kunnat dokumenteras eller konkret påvisas i siffror rörande fångstförluster direkt eller indirekt eller redskapsskador, vilket huvudsakligen beror på att det ganska sällan blir några rester kvar i näten av sälskadad fisk.

Enligt uppgifter från övriga delar av Finland uppgick den sälskade fångsten år 2005 för hela landet till ca 150 ton, vilket är en ökning med ca 80 % sedan år 2000. Under åren 1999 och 2002 har sälarnas skadegörelse på fisket i sin helhet varit klart större samt ökat mera på Åland (18 -> 34 %) än på det finska fastlandet (7 -> 9 %).

97 98 99 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 År

Figur 3. Rapporterade sälskador inom laxfisket i antal skadade fiskar samt andelen skadad fisk i

% av totalantalet.

De fångstarter som för Ålands del främst drabbas av skador är sik, öring, strömming och lax. Det beror troligen i hög grad på att fisket till stora delar bedrivs på sältätare områden i ytterskärgården eller havsbandet.

De faktiska negativa konsekvenserna för fisket förorsakade av det växande sälbeståndet är sannolikt avsevärt mycket större än vad som kan bedömas endast utgående från de redovisade synliga

skadorna. Dels försvinner en betydande del av den skadade fångsten helt från redskapen utan att det blir några rester kvar. Därtill anses sälen kunna ha en skrämmande inverkan på fisken i närheten av redskapen och i vissa områden är skadorna tidvis så omfattande att fisket helt omöjliggörs. Det finns sålunda ett stort mörkertal i de officiella och påvisade skadeuppgifterna som finns tillgängliga.

Detta stöds även av de undersökningar som gjorts av Fiskeriverket i Sverige, enligt vilket mörkertalet för vissa redskap och arter kan vara så pass stort som 70-80 % (den påvisade skadan utgör 20-30 % av den verkliga skadan).

Många yrkesfiskare anser att sälen utgör det största enskilda hotet mot deras näring. Att läget är så allvarligt anses bero på förutom den växande sälstammen, även på ett förändrat beteende hos sälarna. Enligt yrkesfiskarna upplever sälarna inte längre människan som ett hot, eftersom sälarna inte har varit föremål för jakt under de senaste decennierna.

5.2.2. Skador på fiskodlingar

På Åland har man under de senaste tio åren i 35-40 odlingsenheter odlat totalt ca 5-5,5 miljoner kilo regnbågslax, vilket uppgår till 35-45 % av hela landets produktionav odlad matfisk.

Odlingsverksamheten bedrivs uteslutande i öppna nätkassar i havet. Sedan mitten av 1990-talet har man även i fiskodlingarna noterat ökade skador orsakade av säl. Sälar, främst gråsäl, äter och skadar fiskar i nätkassarna och river ibland hål i nätkassarna. I värsta fall kan all fisk i nätkassen rymma.

Därtill förorsakar sälarna indirekta skador och förluster för fiskodlarna bland annat genom ökade övervakningskostnader och reparationskostnader samt genom att stressa fisken vilket kan medföra sämre foderutnyttjande och större sjukdomskänslighet.

Enligt fiskodlarnas årsrapportering till landskapsregeringen uppgår sälskadorna till 100-150 ton/år, vilket motsvarar ett värde av 4-500.00 euro.

5.2.3. Sälarnas inverkan på fiskbestånden

Mängden publicerade forskningsresultat om sälarnas inverkan på Östersjöns fiskbestånd är fåtalig idag. I EU- projektet BECAUSE har sälarnas och östersjölaxens växelverkan studerats. Enligt de preliminära resultaten påverkar sälarna inte laxbeståndet i sig utan laxfisket. I en annan pågående studie har man uppskattat mängden olika fiskarter i Östersjön som förekommer i gråsälarnas diet.

Av de studerade fiskarterna är strömmingen överlägset den viktigaste, men även sik, flundra och lax utgör en del av gråsälens kost. Enligt preliminära uppskattningar fångar Östersjöns gråsälar lika mycket av en del fiskarter (mätt i biomassa) som erhålls genom fisket. Detta resultat tyder på en betydande konkurrenssituation mellan sälarna och yrkesfiskarna.

5.2.4. Sälar som bifångst vid fisket

En av de mest betydande dödsorsakerna bland sälarna i Östersjön är de drunknar i fiskeredskapen.

Mortalitet i fiskeredskap drabbar främst unga sälar, dvs. särskilt kutar som håller på att inleda sitt självständiga liv.

Enligt en uppskattning från 1986-90 dog årligen drygt 100 gråsälar i de finländska havsområdena.

Fiskeredskapsdödligheten antogs då utgöra 20 % av årets gråsälskutar. Den senaste uppskattningen av bifångstens storlek gäller för åren 1997-99, då man uppskattade att över 200 gråsälar fastande årligen i fiskeredskap.

Det kraftigt minskade fisket med drivgarn samt en allmänt taget krypnade fiskarkår kan dock antas ha minskat bifångsterna av säl i redskapen.

Vid det senaste mötet för Östersjöområdets sälforskare presenterades några uppskattningar av bifångster i Östersjöländerna. I en svensk undersökning, som baserar sig på intervjuer med yrkesfiskare, uppskattades att bifångsten årligen är 360-575 (observerat antal 143) gråsälar.

Bifångstens verkliga storlek uppskattades vara mycket större. Enligt Sveriges miljömål får andelen bifångst inte överstiga en procent av sälstammens storlek. I Lettland uppskattas bifångsterna till 200-400 sälar om året, varav merparten är unga gråsälar. I Polen har det observerats 59 fall av bifångade sälar, främst i nät. För Litauen, Estland och Ryssland saknas uppskattningar av antalet bifångade sälar.

Pålitliga och uppdaterade uppgifter om fiskets bifångster av säl saknas dock, såväl för Åland som övriga delar av Finland och andra Östersjöländer.

5.3. Användning av säl till produkter och livsmedel

I och med att gråsälsbeståndet vuxit och jakten inletts på nytt, har även säljakttraditionen och -kulturen återupplivats. Samtidigt har man börjat utveckla utnyttjandet av bytet så att det motsvarar

moderna behov. Idag nyttjar jägarna huvudsakligen sitt byte själva eller så utnyttjas det av personer i närkretsen. Produkter av gråsäl förädlas i vissa regioner i liten skala, veterligen dock inte på Åland i kommersiellt syfte.

Fastän det i båda sälarternas kött och inre organ förekommer PCB och DDT-föreningar samt olika tungmetaller, är köttet användbart som människoföda. Enligt de nuvarande internationella

rekommendationerna om det maximala intaget av organiska föreningar och tungmetaller per dag kan man äta cirka 500 g kött av gråsäl från Östersjön i veckan. Däremot överstiger båda sälarternas gifthalter i levern och njurarna samtliga rekommenderade nivåer för människoföda, och därmed kan dessa inte rekommenderas som människoföda.

Sjukdomar som sprids av sälar

Zoonoser är sjukdomar vars förorsakare kan överföras från djur till människor och tvärtom. En människa kan smittas till exempel direkt av ett djur eller genom livsmedel som förädlats av djur.

Zoonoser förekommer bland produktionsdjur, husdjur och bland vilda djur. I Finland ansvarar Livsmedelssäkerhetsverket för uppföljningen av sjukdomar hos sälar och andra vilda djur.

Trikinen är en parasitmask, som förorsakar sjukdomen trikinos. Trikiner kan smitta till köttätande djur och därmed även till människor. Även sälar har konstaterats kunna insjukna i trikinos, fastän det inte finns några rapporter om trikinkontaminerat sälkött från Östersjön. Trikinkontamination kan undvikas genom att köttet kokas minst 20 minuter i +78 °C, vilket dödar larverna.

Den potentiellt mest smittosamma sjukdomen som kan överföras från sälar till människan är

’sälfinger’-sjukdomen (seal finger). Sjukdomen förorsakas av en bakterie och kan botas med hjälp av antibiotika (tetracyklin). En god handhygien och användningen av skyddshandskar vid hantering av säl förhindrar i de flesta fall att sjukdomen sprids.

Sälar fungerar som värddjur för vissa fiskparasiter, som förorsakar ekonomisk skada för

fiskerinäringen ifall de förekommer rikligt i fiskköttet. Dessa parasiter kan förekomma i fiskkött i så hög grad att fisken inte är kan säljas av estetiska skäl. I Östersjön är detta inte något större problem.

Granskning av sälkött

Om sälkött distribueras som kommersiellt livsmedel, måste kropparna granskas enligt EG:s

anvisningar, bland annat för trikinossmitta. Trikinosundersökningen görs på kött som är avsedd för allmän konsumtion vid ett laboratorium som har godkänts av Livsmedelssäkerhetsverket. Sälkött som är avsett för annat bruk kan man även låta undersökas på andra ställen, men det är att

rekommendera att man även i dessa fall anlitar ett kompetent laboratorium för undersökningen.

I enlighet med beslut av hälsonämnden vid ÅHS skall sälkött veterinärbesiktigas vid W.J.Dahlmans nödslaktsavdelning eller andra godkända slakterier (saknas för tillfället). Besiktningen skall ske under slakteriets normala arbetstid och skall anmälas på förhand till slakteriets förman.

Besiktningen utförs av en tjänsteveterinär anställd hos Ålands hälso- och sjukvård och är avgiftsfri, dock kan slakteriet uppbära avgift för förvaring m.m. Trikinosunderökningen ombesörjs av

slakteriet men proven skickas iväg för analys till laboratorium vilket bekostas av kunden.

5.4. Annat nyttjande av sälar

Vid sidan av jakten har man försökt utveckla även annan ekonomiskt användning av sälar. Att nyttja sälarna som en sevärdhet är nytt i Östersjön i internationell jämförelse. Sälturism som en del

av eko- och upplevelseturismen bedrivs i dagsläget i viss utsträckning på Åland, men är överlag fortfarande ringa och småskaligt.

Resor arrangeras antingen av företagare som riktat in sig på båtturism eller yrkesfiskare, som bedriver sälturism som en binäring och för att komplettera lokala turismtjänster. Sälturismen förekommer främst kring gråsäl, som nås enklare än vikaren eftersom den lever i flock och ligger och vilar på välbekanta skär.

6. GENOMFÖRDA FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER