Förebyggande faktorer och strategier

I föreliggande avsnitt presenteras studier där forskare undersökt vilka faktorer som har en betydelse för att motverka känslomässig utmattning hos socialarbetare och hur de hanterar arbetets påfrestande utmaningar samt vilka strategier som kan användas för att förebygga att exempelvis drabbas av empatitrötthet. I en kvantitativ studie av Kalliath och Kalliath (2014) undersökte forskarna genom enkäter hur socialarbetare hanterar konflikter som kan uppstå mellan arbetet och det privata familjelivet. Enligt Kalliath och Kalliath upptar arbete och familjen en stor del av en persons liv och dessa två delar påverkar också varandra. Om det finns något negativt som skaver i den ena av dessa delar kan det påverka den andra delen av livet. I studien fann de sju olika copingstrategier som socialarbetare har att tillgå för att hantera dessa utmaningar: sociala copingstrategier, kognitiv omramning, god planering, tydliga förväntningar, tidshantering, flexibilitet i arbetet samt att hitta personliga hobbys.

2.2.1 Yttre och inre faktorer

I en svensk studie av Norrman Harling m.fl. (2020) så uppmärksammas organisationens miljö samt dess förutsättningar som viktiga faktorer för hur socialarbetare hanterar jobbets påfrestningar. Åtta psykologer deltog i studien där de undersöktes vilka individuella,

mellanmänskliga samt organisatoriska faktorer som kunde spela in i att skydda eller inte skydda psykologerna från empatitrötthet. Resultatet visade att organisatoriska faktorer, som att ha kollegor att ventilera med var en skyddande faktor i att hantera jobbets påfrestningar.

Det omvända gällde om det inte fanns kollegor att ventilera med, då risken för empatitrötthet ökade. Detsamma gällde om man hade en bra eller dålig chef. Kalliath och Kalliath (2014) kvantitativa studie påvisade liknande resultat. De såg stöd från kollegor som en

copingstrategi då flera socialarbetare i studien berättade att de kände att de kunde få stöd när de kände sig stressad samt när saker kändes överväldigande. Studien visade även att det var viktigt att ha tydliga förväntningar på sig själv inom sitt arbete samt på de mål man hade. Att ha ett jobb som erbjöd flexibilitet var även en viktig förutsättning för att minska stressen.

En persons egna attityder och erfarenheter kan påverka hur en förhåller sig till jobbiga situationer som kan uppstå inom socialt arbete. Chois (2017) belyser detta i sin studie vars syfte var att undersöka sambandet mellan empowerment och sekundärtraumatiskt

stressyndrom (STS) hos socialarbetare i USA som dagligen arbetar med människor som har blivit utsatta för våld. Psykologisk empowerment definieras i studien som en känsla av att ha kompetens, inflytande, självständighet samt att uppleva sitt arbete som meningsfullt.

Studiens resultat visade att socialarbetare som hade en högre grad av psykologisk empowerment, som exempelvis stark självkänsla kunde minska risken att utveckla sekundärtraumatiskt stressyndrom. Chois studie visar att organisationer kan hjälpa sina anställda att förhindra STS genom att arbeta med att förbättra deras psykologiska

empowerment, exempel på åtgärder skulle enligt forskaren kunna vara att skapa en positiv kultur inom organisation där kollegorna hjälper och stöttar varandra. Studien visade även att tidigare personliga trauman kan påverka sekundärtraumatisk stress hos socialarbetare. Det gick även att utläsa att socialarbeterare som varit med om personliga trauman har en ökad förståelse för sina klienters trauman men däremot kan ha svårare att separera sig själva från sina klienter.

En annan studie som berör de inre resurser som en socialarbetare har för att hanterar jobbets påfrestningar är en studie av Bell (2003). Bell undersöker hur användbart ”the strength perspective” (s.513) är som ett konceptuellt ramverk genom en kvalitativ studie av sekundärt trauma hos kuratorer som arbetar med våldsutsatta kvinnor. Forskaren identifierade

resurser och strategier som kunde förhindra symptom på sekundärt trauma hos kuratorerna.

Studien fann en tydlig skillnad mellan de kuratorer som kände mindre stress från de som kände stress ofta. Skillnaden var att de mindre stressade kuratorerna hanterade problem som uppstod på ett mer kreativt och ihärdigt sätt. Det kan exempelvis handla om att ha

kompetens av att hantera stressiga situationer, att ha bra förebilder i sitt liv eller att ha ett mer objektivt synsätt till yrket. Att ha ett objektivt synsätt till yrket handlar om att

motivationen till att man har sökt sig till yrket inte enbart grundar sig i personliga

erfarenheter, exempelvis att en person som själv tidigare har haft ett missbruk vill arbeta med människor i missbruk. De kuratorer som själva genomgått traumatiska upplevelser i sitt liv och som inte riktigt hade bearbetat dessa hade svårare att hantera den stress som arbetet gav. Om de däremot hade bearbetat de traumatiska upplevelserna genom att exempelvis gå i terapi kunde det istället bli en styrka där de blev säkrare i sig själva och där tron på att människan kan läka från jobbiga situationer stärktes.

Kalliath och Kalliath (2014) lyfter kognitiv omramning som en effektiv copingstrategi för att hantera olika stressiga situationer som kan uppstå i arbetet eller i hemmet. Med kognitiv omramning menar författaren att en genom att se andra individers problem kan hitta strategier för att se sitt eget liv på ett annat sätt. En av respondenterna i studien förklarade hur att träffa andra människor som gått igenom stora svårigheter hjälpte respondenten till personlig utveckling. Detta bidrog till att personen ansågs sig ha lättare att släppa saker som hen inte kunde påverka, samt att hen kunde känna sig mer tacksam över sin egen

livssituation då det gav en förståelse för att andra människor går igenom svårare saker.

2.2.2 Känslohantering i möten med klienter

Cree m.fl. (2019) studie visade att socialarbetare under möten med klienter hade olika strategier för att hantera de emotioner som uppstod. Många av socialarbetarna som

medverkade i studien använde sig av humor för att ”lätta upp stämningen” och ett resultat av studien är att humor fyllde en stor funktion i arbetet med klienter. Humor bidrog, bland annat, till att klienterna blev mer avslappnade vilket gjorde det lättare för klienterna att uttrycka både positiva och negativa känslor samt skapa en bättre relation till socialarbetaren.

Humor var även en form av distraktion från den allvarliga situationen som de alla befann sig i. Flera av de socialarbetare som medverkade i studien använde sig av olika sätt för att avleda både sig själva och klienten från allvaret i mötet. Samtidigt som humor ansågs vara en viktig del i relationen mellan socialarbetaren och klienten nämnde flera av deltagarna att det samtidigt var viktigt att fokusera på den känslomässiga responsen från klienterna. Att vara uppmärksam på klientens kroppsspråk, miner och tonlägen var ett sätt för socialarbetarna att göra sig medvetna om vilka känslor som uppstod under mötet och gav dem möjlighet att inte reflektera så mycket kring sina egna känslor.

Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) kunde identifiera ytterligare strategier som socialarbetare använde sig av för att hantera de emotioner som uppstod i klientmöten. Några av dessa var att ”stänga av” sina egna känslor i samband med mötet eller att skjuta upp känslorna för att bearbeta dem i efterhand. Genom att stänga av sina egna känslor kunde socialarbetaren hålla ett professionellt avstånd till klienten och inte bli för känslomässigt engagerad i situationen. Författarna menar att detta inte är samma sak som att vara ointresserad eller oengagerad, utan ett sätt för socialarbetaren att lägga fokus på att förstå och stötta klienten i dennes känslor och upplevelser. Detsamma gäller för strategin

socialarbetare använde sig av där de sköt upp sina känslor för att hantera dem vid ett senare tillfälle. Genom att skjuta upp känslorna kunde socialarbetarna befinna sig i en stark

känslomässig situation utan att bli synligt påverkade av det.

2.2.3 Fritid och återhämtning

Flera studier belyser vikten av återhämtning och att ta hand om sig själv för att kunna orka med sitt arbete. Exempel kan vara träning, umgänge med familj och vänner samt andra personliga aktiviteter. En studie av Norrman Harling m.fl. (2020) påvisade vikten av att ha familj och vänner som stöttar en samt distraherar en från arbetet när man kommer hem.

Studien visade även att aktiviteter utanför arbetet var viktiga för att få ny energi. Nästan

samtliga deltagare i studien betonade vikten av egenvård i olika former som en nyckel i att hantera ett ansträngande arbete och det ansågs även vara förebyggande mot empatitrötthet.

Kalliath och Kalliath (2014) studie visade också att det var viktigt att få stöd från vänner, familj och kollegor för att hantera stressen både på arbetet och i hemmet. Att hitta nya hobbys och att ta tid för sig själv menade författarna kunde hjälpa dem som löpte hög risk att bli empatitrötta, stressade och utbrända av sitt arbete.

I en kvantitativ studie av Cuartero och Campos-Vidal (2019) påvisades att egenvård som exempelvis meditation och yoga samt möjlighet till reflektion och återhämtning skulle kunna minska risken för socialarbetare att drabbas av empatitrötthet och utmattning. Författarna menar att socialarbetaren kan påverkas av att dagligen lyssna på klienters historier om traumatiska upplevelser och att det finns en risk att de hamnar i empatitrötthet. Författarna beskriver empatitrötthet som en typ av utmattning, där socialarbetaren exponeras av

klienters olika trauman som i sin tur kan komma att påverka socialarbetaren negativt.

Författarna menar även att faktorer av egenvård kan ha en positiv inverkan på

socialarbetarnas välbefinnande samt känsla av tillfredsställelse i sitt arbete. Resultatet visade att hos deltagarna i studien som praktiserade egenvård två till tre gånger i veckan minskade känslan av empatitrötthet samt att känslan av tillfredsställelse i relation till sitt arbete ökade.

Studien påvisar att egenvård både på och utanför arbetet är en viktig faktor för att orka arbeta med socialt arbete.