Resultatdiskussion

Studiens syfte var att undersöka hur socialarbetare upplever och hanterar de känslor som väcks i mötet med klienter. Utifrån frågeställningarna låg fokuset på att undersöka hur socialarbetare själva beskrev känslomässig påfrestning som kan uppstå i mötet med klienter och strategier de använde för att kunna hantera känslor i möten. Till sist undersöktes vilka faktorer som socialarbetare själva ansåg vara viktiga för att kunna hantera emotionella påfrestningar i arbetet.

Respondenterna beskrev i intervjuerna både positiva och negativa känslor som uppstår i möten med klienter. De beskrev även hur de påverkats av känslomässiga möten med klienter.

Genomgående beskrivs mötena emellanåt som väldigt känslosamma och vikten av att hantera sina olika känslor hade stor betydelse för respondenterna, vilket även tidigare forskning belyser (Moesby-Jensen & Schjellerup Nielsen, 2015).

Möten med klienter påverkar socialarbetare på olika sätt. Arbetet med barn var det som beskrevs skapa känslor som var svåra att hantera. Många av känslorna som beskrevs i möten med klienter och i synnerhet med barn var kopplade till en upplevelse av att bära ett stort ansvar. Detta kunde skapa tvivel om de gjorde rätt eller om de borde ha gjort något

annorlunda. Resultatet tyder även på att om man visar för mycket känslor så ansågs det inte professionellt och att det var viktigt för respondenterna att sätta på sig den professionella rocken samt släppa sina egna känslor när mötena blev för påfrestande. Det kan tolkas som att genom att sätta på den professionella rocken skapas distans till sina egna känslor där man i privata sammanhang kanske skulle agerat annorlunda eller haft svårt att hantera känslorna.

Detta är något som även Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) kunnat påvisa i sin

studie, där socialarbetare stängde av sina känslor för att kunna agera professionellt. Frågan här blir, vad händer när socialarbetare stänger ute sina känslor för att agera professionellt och hur bibehåller man balansen mellan att agera professionellt men ändå arbeta med hjärtat? Känslor är det som gör människan mänsklig och gör att arbetet inte kan utföras av robotar. Det är känslorna som skapar dimensioner i ett möte och gör att människor känner värme och känner sig sedda. Genom att agera professionellt, skapas då en fasad som innebär att vi tar bort lite av det mänskliga hos oss? Balansen blir nyckelordet, då det är viktigt att ha empati samtidigt som det inte går över till sympati då risken finns att hjälpen till klienterna inte blir lika bra. Studiens resultat visar hur komplext det kan vara att hitta denna balans och hur det i praktiken kan vara svårt att förhålla sig till det. Tidigare forskning belyser i likhet med vår studie att hur människan förhåller sig till sina egna och andras känslor är komplext.

Känslor är dynamiska och påverkas av inre och yttre faktorer som exempelvis välmående, erfarenheter, sömn eller andra tillfälligheter som att man försov sig vilket kan skapa stress och irritation som i sin tur kan påverka mötet med klienter negativt.

Beskrivningar av empatitrötthet, stress och känslan av att känna sig avtrubbad presenterades i resultatet som en konsekvens av den känslomässiga påfrestning som arbetet kan leda till.

Cuartero och Campos-Vidal (2019) beskriver riskerna med att dagligen lyssna på klienters utsatthet vilket kan leda till exempelvis empatitrötthet. Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) menar att om socialarbetaren blir för personligt engagerad i ett ärende så kan det leda till psykisk och emotionell påfrestning och personen kan då ha svårt att släppa tankarna kring arbetet. Författarna beskriver att dessa påfrestningar i sin tur kan leda till att socialarbetaren drabbas av utmattning. Samtliga respondenter i denna studie har kunnat redogöra för långsiktiga symptom som uppstår på grund av arbetets påfrestningar. Det framkommer i intervjuerna att respondenterna i perioder känner sig stressade och att de haft svårt att släppa tankar kring arbetet. Några av respondenterna berättar att de har bytt jobb eller tagit tjänstledigt för att må bättre. Maria uttrycker även att det har gått så pass långt att hon blivit sjukskriven på grund av utmattning. Det lyfts i intervjuerna att ett viktigt verktyg inom socialt arbete är en själv och de egenskaper man besitter. Det kan därför anses vara oroväckande att flera av respondenterna uttrycker att de i perioder inte mår speciellt bra av sitt arbete. Om socialarbetare själva inte mår bra, hur ska de då kunna hjälpa andra och till vilken grad ska de “stänga av sig själva” för att kunna arbeta med detta under en längre tid?

Om avsaknaden av empati blir priset att betala så kan det påverka synen på klienten. Det finns även en risk att de människor som bemöts blir objekt. Utifrån tidigare forskning och det som framkommit av studiens resultat går det att se att arbetets påfrestningar kan ge mer långvariga och allvarliga symptom hos socialarbetare. Resultatet av studien belyser därför vikten av att effektivt kunna hantera de känslor som arbetet frambringar. Ett sätt att råda bot på detta skulle kunna vara att ge socialarbetare mer kunskap och utrymme åt reflektion kring känslornas påverkan så att de lättare skulle kunna lära sig att hantera de känslor som uppstår i arbetet. Detta i sin tur skulle kunna bidra till att de lättare hittar balansen mellan att vara professionell men samtidigt engagerad och därmed minska risken för att drabbas av utmattning. Detta skulle kunna medföra att arbetet med klienter blir mer effektivt då socialarbetarens egna välmående spelar stor roll i arbetet med att motivera och stärka klienten.

Studiens respondenter uppger att de använder sig av olika strategier för att hantera känslor som uppstår i mötet med klienter. Utifrån resultatet går det att urskilja olika strategier som respondenterna använder sig av som Lazarus och Folkman (1984) beskriver som

emotionsfokuserade copingstrategier. Några av respondenterna förklarade att de inte aktivt använde sig av strategier men det framkom även att de gjorde olika saker när möten med klienter blev känslomässigt påfrestande. Det kan handla om att distansera sig och på så sätt undvika att känna eller att gå in i en professionell roll för att kunna hantera olika känslor i mötet vilket vi tolkar som emotionsfokuserade copingstrategier. Samtliga respondenter möter dagligen olika klienter och det som blev påtagligt i resultatet är att det finns en avtrubbad känsla till det de ser och hör även om samtliga anser att de utåt alltid agerar med empati gentemot sina klienter. Det går att diskutera om det är en mänsklig

försvarsmekanism för att skydda sig själv, för vad skulle ske om socialarbetare tog till sig allt de hörde och såg i mötena med klienter? Troligtvis skulle det vara en tung ryggsäck att bära.

Känslan av att sätta på sig rocken som socialarbetare tolkar vi som en symbol för att skydda sig själv och sitt välmående och det i sin tur kan anses vara en strategi för att hantera de känslor som kan uppstå i olika möten. I resultatet presenteras även lösningsfokuserade strategier som Lazarus och Folkman (1984) beskriver som problemfokuserade

copingstrategier där man aktivt använder sig av ritualer eller sätter tydliga begränsningar för vad man klarar av. Det visade sig att de som hade mer lösningsfokuserade strategier även hade upplevt olika typer av utbrändhet på grund av arbetet. Slutsatsen utifrån detta skulle kunna vara att de som är mer medvetna om vilka negativa effekter arbetet kan ha för dem skapar strategier för att kunna hantera dessa effekter. De har lärt sig den tuffa vägen att de samtidigt måste jobba med sig själva då de själva är redskapet i det arbete de utför. Svaren på tredje frågeställningen belyser människors olikheter kring att hantera utmaningar.

Personlighet och erfarenhet påverkar hur vi utformar strategier. Respondenterna hade olika bakgrund och varierande erfarenhet inom socialt arbete vilken resulterade i varierande strategier. Samtliga respondenter hävdade att socialt arbete är påfrestande men vilken påverkan det får har med den enskilda individen att göra. Människan ser världen på olika sätt vilket även speglas i hur socialarbetare väljer att hantera arbetets påfrestningar.

Respondenterna beskrev olika faktorer som ansågs vara viktiga för att hantera emotionella påfrestningar i arbetet. Det handlade både om faktorer inom arbetet samt i deras privatliv.

Resultatet ligger i linje med tidigare forskning om vikten av att ha olika typer av strategier för att hantera det sociala arbetets känslomässiga påfrestningar. Kalliath och Kalliath (2014) beskriver hur stor del arbetet och familjen upptar i en persons liv samt hur de påverkar varandra. De menar att det måste finnas en balans mellan dessa delar, för om man mår dåligt på arbetet påverkar det även privatlivet och tvärtom. Återhämtning på och utanför arbetet ansågs vara en nyckel i att hantera utmaningar på arbetet. Norrman Harling m.fl. (2020) studie beskriver hur olika organisatoriska faktorer kan spela in i att skydda socialarbetare från empatitrötthet. Utifrån resultatet i denna studie synliggörs brister hos samtliga

respondenters arbetsmiljö. Detta skulle kunna vara en riskfaktor för ökad sårbarhet i att orka hantera ansvaret som arbetet innebär samt för att hantera emotionella påfrestningar. Det enda verktyget som respondenterna beskrev att de fick från sin arbetsplats var handledning.

Bristen på tid och resurser visar att det finns påtagligt behov av att verksamheter behöver arbeta mer förebyggande genom att skapa mer tid för reflektion, utbildningar, egenvård,

tydligare struktur och mer utrymme för att belysa vad denna typ av arbete kan göra med människor. Studien av Cuartero och Campos-Vidal (2019) visade att för deltagarna i studien som praktiserande egenvård två till tre gånger i veckan minskade känslan av empatitrötthet samt att känslan av tillfredsställelse i arbetet ökade. Tidigare forskning samt resultatet av denna studie belyser vikten av att ta hand om sig själv och vi menar att arbetsplatsen skulle tjäna på att skapa mer tid för egenvård på arbetstid. De flesta av respondenterna utförde olika former av egenvård på fritiden vilket de ansåg vara en stor del i deras återhämtning för att hantera det som de hade varit med om på arbetet. Studiens resultat och tidigare forskning visar således hur privatliv och arbetsliv hör ihop och att det är viktigt att må bra i båda delarna.

Socialt stöd beskriver Lazarus och Folkman (1984) är ett centralt verktyg för att hantera olika situationer. Bland respondenterna visade sig kollegorna vara den viktigaste faktorn för att hantera de dagliga känslomässiga påfrestningarna som arbetet innebär. Resultatet visar att strategierna som används skyddar respondenterna mot känslomässiga påfrestningar som arbetet kan medföra. Att reflektera med någon annan och få prata om det man har varit med om torde därmed anses vara viktigt för att kunna släppa stressframkallande tankar som är en viktig del i att kunna återhämta sig. Samtliga respondenter belyste vikten av stöd från

kollegor samtidigt som ingen uttryckligen beskrev att det fanns avsatt tid för reflektion på arbetstid. Utifrån det drar vi slutsatsen att arbetsplatserna skulle behöva skapa en miljö där det finns mer tid för reflektion. Trots att respondenterna i denna studie självmant tog sig tid att diskutera med kollegor innebär detta inte att alla socialarbetare har den förmågan. Det kan då anses viktigt att skapa mer tid för reflektion för att även möjliggöra för dem som inte känner att de har tillräckligt kollegialt stöd.