KÄNSLOR

5.1.1 Känslomässig påverkan

Samtliga respondenter i denna studie har daglig kontakt med klienter på olika sätt.

Respondenterna fick under intervjuerna beskriva känslor de har haft i mötet med klienter samt beskriva ett möte som de upplevt väckt starka känslor hos dem. Upplevelser av starka känslor, såväl negativa som positiva lyfts fram i intervjuerna. Några av de känslor som beskrivs handlar om ilska och frustration, både från klienten och dem själva. Dessa känslor kan upplevas både i förhållande till mötet men även kring de omständigheter som finns runt mötet. Jamal beskriver att han kan ifrågasätta varför samhället ser ut på ett visst sätt och känna en viss frustration över detta. Maria menar att hon också kan uppleva viss frustration i möten. Hon berättar att det kan ske om hon inte lyckas nå fram till klienten eller om mötet

inte blev som tänkt. Även positiva känslor uppmärksammades i intervjuerna och de handlade om stolthet, glädje och tillfredsställelse. Maria belyser:

Jag känner starka känslor av stolthet och glädje när jag träffar en klient som lyckas lösa sin situation på egen hand eller har kommit väldigt långt och rest sig upp igen, då blir jag väldigt stolt över den personen och vad den har åstadkommit.

Att bemöta klienters olika känslor beskrivs således utgöra en central del av arbetets vardag.

Leary (1996) beskriver hur komplext det är utifrån att människor reagerar och responderar på andra människors agerande och uttryck. Detta kan bli problematiskt då vissa möten med klienter framställs som väldigt känsloladdade, särskilt möten där klienter upplever och ger uttryck för känslor av ilska och frustration. Sådana känsloladdade möten kan vara svåra då de även väcker känslor hos en själv menar Maria:

Personen var väldigt upprörd, agiterad och anklagande redan innan jag förstod vad samtalet handlade om. Det här samtalet handlar egentligen inte om någonting som personen vill ha hjälp med utan det handlar om att hen är väldigt upprörd över ett annat beslut som inte är taget hos oss. Jag blev stressad och irriterad, personen lyssnade inte, ville bara få fram det hen hade att säga och var förolämpande. Jag försökte behålla lugnet och det var svårt men jag försökte ta ett djupt andetag innan jag svarade. Jag försökte le för att bryta min egen irritation och gå in med en positiv känsla och försöka behålla det i mötet men det blev inte heller bra för klienten uppfattade det som att jag hånlog för det hen sa. Jag höll på att gå in i affekt och personen agerade redan i affekt.

Citatet belyser svårigheterna med att hantera klienters känslor samt det arbete som

socialarbetaren behöver göra för att, som Maria uttrycker det, inte ’gå in i affekt’ när en klient ger uttryck för ilska. Lazarus och Folkman (1984) belyser detta utifrån coping då de menar att människor förlitar sig på olika strategier för att hantera och anpassa sig till olika

situationer. Citatet beskriver även hur en socialarbetare kan bli påverkad av klientens känslor och hur det kan vara svårt att hantera sina egna känslor i utmanande möten. Viktor berättar om en mer traumatiserande situation som medförde känslor av rädsla och obehag.

Situationen hängde samman med att det i ärendet förekommit psykisk ohälsa och att en akut händelse utgjort en fara för klientens liv. Viktor berättar om känslor som uppstod i samband med händelsen på följande sätt:

Jag hade aldrig varit med om ett sådant möte och kände att jag inte visste vad som skulle kunna hända vilket var skrämmande. Jag kände stort ansvar samt att det kunde gå riktigt illa för personen om vi inte agerade nu och att jag själv var utsatt då personen kunde göra något mot mig med. Jag var rädd för vad personen helt plötsligt kunde göra och hela miljön var bara jobbig. Jag hade många tankar i det mötet och när jag kom hem hade jag svårt att släppa den obehagliga känslan.

I intervjuerna framkommer, att det i möten med klienter kan uppstå olika typer av känslor, både negativa och positiva som socialarbetaren behöver förhålla sig till. Något som också uppmärksammades i intervjuerna är att det ibland sker oförutsägbara händelser som skapar känslor som kan vara svåra att förhålla sig till. Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015)

menar att det i mötet med klienter kan uppstå starka negativa känslor såsom ilska, frustration och besvikelse men att det även kan uppstå positiva känslor, såsom glädje och lättnad samt att socialarbetare behöver kunna förhålla sig till dessa känslor för att lättare skapa relationer till klienten och få en förståelse för deras situation.

I intervjuerna lyfts också svårigheter fram med att förhålla sig till de känslor som

socialarbetarna upplever under ett möte. Cree m.fl. (2019) beskriver hur de skiljer sig i hur känslomässigt påverkade socialarbetare blir i möten med klienter beroende på flera faktorer, som exempelvis personliga egenskaper och professionella kunskaper. Anna berättar att det funnits tillfällen där hon haft svårt att hålla tillbaka sina egna känslor ”Personen fick inte förlängt uppehållstånd och jag skulle slänga ut honom och då kom faktiskt en tår hos mig.

Efteråt insåg jag att det inte var speciellt professionellt och att jag inte skulle ha visat det. ” Susanne beskriver i sin intervju att det har uppstått situationer där hon varit tvungen att pressa tillbaka tårarna eller haft gråten i halsen i mötet med klienter. Susanne beskriver att hon gjorde allt för inte låta känslorna komma fram i mötet för att istället låta de komma fram när de hade handledning. Resultatet från intervjuerna belyser vikten av att hålla tillbaka sina egna känslor i mötet med klienter och att det inte ansågs vara professionellt att visa för mycket känslor av respekt för klienten. Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) lyfter att socialarbetarens empatiska förmåga och andra personliga resurser har en stor inverkan på hur arbetet med klienten kommer att genomföras. Detta då socialarbetare ofta drar

paralleller till sina egna liv i mötet med klienterna. Socialarbetaren kan, exempelvis, själv ha befunnit sig i samma situation som klienten eller ha barn i samma ålder. Detta var även något som lyftes fram i intervjuerna då de respondenter som hade barn uppgav att det var svårare att förhålla sig till ärenden där det barn varit involverade. Jamal beskriver exempelvis ett ärende som påverkade honom känslomässigt på grund av att han hade barn i samma ålder. Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen tar även upp att de känslomässiga tillstånd som socialarbetaren befinner sig i kan ha en påverkan i mötet med klienten. Socialarbetaren själv kan ha en jobbig dag eller går igenom något svårt i sitt privatliv vilket kan påverka hens förmåga att reglera de känslor som uppstår i möten med klienter. Författarna menar vidare att det kan vara svårt att inte involvera sina egna känslor i ett arbete där målet är att hjälpa och stödja människor, vilket även bekräftas av respondenterna.

Viktor menar att han haft svårigheter att hantera och dölja sina känslor och att han därmed har ifrågasatt sin egen lämplighet som socialarbetare samt funderat kring om han kommer att klara av att arbeta som socialarbetare. Viktor berättar:

Efter mötet började jag fundera på om jag verkligen klarar det här jobbet för jag kan ju inte börja gråta varje gång. Jag började tänka ”kommer jag lära mig att hantera dessa känslor och kommer jag att orka?” Jag funderade på hur jag kan koppla bort mig själv och sätta på den där osynliga rocken som alla snackar om. Kommer jag lära mig att inte bli påverkad?

Ovanstående citat visar hur respondenten är ambivalent till sin egen förmåga att hantera de känslor som uppstår i mötet med klienter. Detta kan kopplas till förväntningar han upplever finns på rollen som socialarbetare. Även andra respondenter ger uttryck för liknande

uppfattningar om hur en bör eller inte bör agera i mötet med klienter. Förväntningarna på

hur socialarbetare ska agera i sin yrkesroll, som att ha en professionell fasad, kan tolkas utifrån Goffmans (2014) teori om intrycksstyrning. Flera av respondenterna menar att det exempelvis inte är lämpligt för en socialarbetare att gråta eller verka alltför berörd under ett möte då det anses vara oprofessionellt. Vid de tillfällen där en respondent beskriver att hen har visat sådana känslor under ett möte uppstår därför i efterhand en form av osäkerhet och ett ifrågasättande av sitt eget agerande då det upplevs som oprofessionellt.Något som även framkommer i samband med intervjuerna är att de känslor som socialarbetaren fått tillbakahålla under mötet sedan får komma till uttryck i det som Goffman kallar för ’back stage’. Ett exempel på detta är Jamal som uttrycker att han efter ett känsloladdat möte ventilerar tankar och känslor tillsammans med en kollega.

5.1.2 Stress och empatitrötthet

Vid intervjuerna tillfrågades samtliga respondenter om de upplevt empatitrötthet. Trots att begreppet var nytt för några av dem så fanns en samstämmighet kring att känna

känslomässig trötthet och olika upplevelser kopplade till det som benämns som empatitrötthet. Under intervjuerna framställdes empatitrötthet även som en

skyddsmekanism för att orka hantera jobbets känslomässiga påfrestningar. Det ansågs vara en nödvändig konsekvens för att långsiktigt klara av den belastning som arbetet kan

innebära. Susanne belyser detta på följande sätt:

Jag tror inte att vi socialarbetare är känslokalla men vi möter utsatta människor och vi får lyssna till jobbiga berättelser hela tiden så på något sätt påverkas vi. Det kan gå ganska snabbt då vi hela tiden får in ärenden med utsatta människor med olika sociala problem. Självklart kan man se det som sekundär traumatisering eller empatitrötthet men jag tror också att vi socialarbetare är bra på att hantera det. Det handlar om någon form av emotionell kompetens som gör att vi på sätt och vis kan hantera det här. Men för att svara på frågan om jag har känt empatitrötthet, ja kanske har jag upplevt det utan att jag själv är medveten om att det är just empatitrötthet.

Jag tänker att empatitrötthet är en del i det vi gör och att man ibland upplever det under kortare perioder men att det inte påverkar arbetet så mycket.

I en annan intervju beskriver Maria hur hon har behövt lära sig strategier för att begränsa sitt eget engagemang och att finna acceptans i det faktum att det inte går att göra mer än sitt bästa. Utifrån Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) kan det vara svårt att inte involvera sina egna känslor i ett arbete där målet är att hjälpa och stödja människor. De menar att de gällar att kunna hitta balansen mellan att vara tillräckligt engagerad i arbetet, då för mycket engagemang kan på längre sikt leda till utmattning på grund av psykisk och emotionell påfrestning. Något som framkommer under intervjuerna är förekomsten av trötthet och stress i förhållande till arbetet. Det talas om perioder som har varit

känslomässigt utmanande och Maria berättar att hon har varit utmattad i perioder. Maria berättar:

Jag har varit utmattad i perioder. Men jag har fått stöd både privat genom sjukvården och genom företagshälsosjukvården med strategier för att begränsa mitt engagemang och att acceptera det jag inte kan påverka. Jag fick också hjälp med att påminna mig

om att aktivt välja mina egna val samt göra medvetna val inte enbart grundade i känslor. Vi har alltid ett val hur vi ska vara, vad vi ska göra och hur vi uttrycker våra känslor samt bemöter andra. Det kan vi välja och känslorna kanske finns där men vi väljer hur vi kommer reagera på dem. Vi behöver stöd förstås.

Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) menar att om socialarbetare är för

engagerade i ett ärende kan det göra att en har svårt att släppa tankar kring arbetet vilket i sin tur kan leda till psykisk och emotionell påfrestning och i förlängningen till utmattning.

Ett uttryck som uppkommer i samband med frågan om empatitrötthet är att vara avtrubbad, ett tillstånd som Jamal beskriver på följande sätt:

Ibland kan man känna sig avtrubbad eller vad man ska säga. Man gjorde det man skulle och så var det inget mer. Man hade tyvärr inte samma engagemang eller passion på samma sätt. Jag tror att det är ganska viktigt att man bryr sig när man jobbar med människor.

Anna beskriver liknande erfarenheter:

Jag känner mig lite avtrubbad och det tror jag behövs för att klara av det här jobbet.

Det är klart att jag känner jättemycket empati men det är inte som att jag går sömnlös för att jag inte gav någon boende. Du lyssnar på klienten och sen kommer nästa och då har du nästan glömt den första för den nästa är ännu värre.

Detta är något som även andra respondenter uppger sig ha upplevt. Känslan av att känna sig avtrubbad kan ses i förhållande till Gerdes och Segals (2011) studie då de menar att den professionellas empatiska förmåga kan påverka arbetet med klienter. Enligt Gerdes och Segal utgör empati en viktig faktor i socialt arbete. De menar att professionella som besitter en stark empatisk förmåga har lättare att hitta balansen mellan att vara både engagerad och professionell i relation till klienten. Det framstår i intervjuerna som att det finns ett samband mellan att uppleva sig avtrubbad och perioder av hög arbetsbelastning. Det finns helt enkelt inte tid att lägga ner samma engagemang i alla ärenden. Att ha många ärenden på en dag och lite tid mellan möten beskrivs också påverka möjligheten att hantera känslor. Ett möte kan vara väldigt känsloladdat men att direkt efter behöva gå in i ett nytt möte innebär att det inte finns tid att reflektera så mycket kring det första mötet. Det kan även vara så att mötet efter är ännu mer känsloladdat vilket gör att socialarbetaren behöver bemöta och hantera nya känslor.

I intervjuerna framkommer att de känslor och tankar som inte hinns med att reflekteras över på arbetstid kan komma senare under dagen. Anna berättar:

Jag tror att många gånger när jag lägger på luren så ringer nästa person och då kan det hända att det (första) mötet är borta ur tankarna om jag har tur. Många gånger kommer tankarna tillbaka under dagen när man inte är på jobbet eller när hjärnan har saktat ner lite. Jag tror inte att du kan stoppa det. Jag tror att det är naturligt att man börjar fundera och gå igenom det, det går inte att påverka själv utan det kommer bara. Jag kan inte tänka att det där tar jag på arbetstid för då är det fullt upp.

I intervjuerna lyfts också avsaknad av tid till att reflektera över känslor och att

arbetsbelastningen kan göra att det inte finns tillräckligt med resurser för att engagera sig tillräckligt i varje ärende. Att känslor och tankar uppstår efter att en kommit hem från jobbet och varvat ner och då befinner sig i en lugnare miljö är återkommande bland

respondenterna.

Den stress och de känslomässiga påfrestningar som finns i arbetet kan leda till funderingar kring yrkesval och vissa av intervjupersonerna ger uttryck för tankar om att byta

yrkesområde helt. Cornelia berättar:

En period kände jag mig väldigt trött och sliten. Jag var väldigt stressad. Helt slut.

Jag tog tjänstledigt för studier. Jag tänkte att jag istället skulle studera

företagsekonomi. Jag slutförde inte kursen och istället började jag städa. Jag ville inte träffa en människa.

Det framkommer i intervjuerna att det i perioder kan uppstå känslor av trötthet på att arbeta med människor. Cuartero och Campos-Vidal (2019) belyser detta, då de menar att

socialarbetaren kan påverkas av att höra om tramautiska upplevelser som klienten går igenom och att det finns en risk att socialarbetaren hamnar i empatitrötthet. Cornelia berättar att hon har arbetet med olika typer av socialt arbete och att hon i perioder har upplevt ett behov av att byta inriktning inom socialtjänsten för att göra något annat. Hon berättar om ett ärende som har påverkat henne till den grad att hon valt att inte arbeta med en specifik målgrupp:

Jag kan ibland tänka tillbaka till sådant som etsat sig fast i minnet och som var väldigt svårt. Minnet är glasklart och jag kan fortfarande känna hur jobbigt det var.

Det här var över 35 år sen. Jag var så ung då så det har liksom etsat sig fast och blev också anledningen till att jag valde inriktning inom socialtjänsten. Det gjorde att jag inte ville arbeta med barn och ungdomar och jag valde istället andra vägar inom socialtjänsten. Jag kände att det var för jobbigt att arbeta med barn och ungdomar.