STRATEGIER

5.2.1 Att ta på sig den profesionella rocken

I intervjuerna framkommer olika strategier som används för att hantera arbetets

påfrestningar. Susanne liknade att vara professionell vid att hon sätter på sig en slags osynlig rock när hon är på jobbet:

Jag tror att när man jobbar som socialarbetare så sätter man nog på sig en rock när man kliver in i mötet med klienter, och de känslor som man har, gör man verkligen sitt yttersta för att de ska stanna kvar. Detta gör man helt enkelt för att man försöker vara så professionell som möjligt, just för att det är utsatta människor som man möter så vill man inge någon form av trygghet i mötet med dem. Man vill att de ska

känna förtroende för en och jag tror att om man tappar kontrollen över sina känslor i sådana lägen så är det inte optimalt.

När den professionella rocken är på beskrivs det som att det är viktigt att vara empatisk men att samtidigt aldrig låta känslor eller personliga åsikter ta över. Enligt Goffman (2014) försöker människor med olika medel bevara bilden som syns ’front stage’. I mötet med klienter framgår att respondenterna använder sig av olika strategier för att hantera de känslor som kan uppstå. Några av strategierna handlar om att kunna hantera eller bearbeta sina egna känslor framför klienten för att inte agera på ett olämpligt eller oprofessionellt sätt.

Många av de strategier som socialarbetarna som deltog i studien beskriver att de använder kan tolkas som försök att bevara eller upprätthålla en förväntad bild av hur en socialarbetare ska agera i mötet med klienter. Flera av respondenterna beskriver exempelvis hur de försöker förbereda sig inför ett möte genom att vara väl pålästa om klienten och dennes situation.

Genom att förbereda sig inför mötet kan det underlätta för socialarbetaren att besvara eventuella frågor eller hantera saker som kan dyka upp under samtalet. Detta kan vara ett sätt för socialarbetaren att i mötet uppfattas som kunnig eller insatt i klientens situation. Det kan också vara ett sätt för socialarbetaren att i förväg planera hur de ska agera om något händer för att upprätthålla bilden av sig själva som professionell. Cornelia belyser detta på följande sätt:

Jag förbereder mig inför besöken så att jag får sammanhanget klart för mig. Jag försöker tänka ut hur jag ska agera när jag träffar mina besökare och om vi behöver vara två som tar mötet för att ha olika synsätt på situationen. Så jag brukar tänka till innan om hur man kan samverka och så. Jag försöker även ligga steget före för det blir sällan bra om man kommer in i mötet lite hastigt och rycker åt sig sina papper precis innan.

Att få så mycket kunskap som möjligt om klienten och dennes situation lyfts här fram som en viktig aspekt för att känna sig trygg innan personen gick in ett möte. Denna strategi beskrevs hjälpa för att underlätta mötet både för klienten men också för dem själva. Maria berättar om en ritual som hon har fått lära sig som är en strategi hon använder sig av för att förbereda sig mentalt och fysisk inför ett möte:

Det handlar om att samla sig innan besöket. Personen som lärde mig det gjorde en gest genom att slå ihop sina händer och dra ett streck framför sig. Sedan klev man över strecket vilket innebar att man tog på sig socialarbetarrocken och då klev in i den professionella rollen. Den ritualen tycker jag är väldigt hjälpsam när jag går in i olika möten. Det är inte alltid som jag gör det men jag tänker alltid på den mentala känslan och tar ett djupt andetag, slappnar av med kroppen och påminner mig själv om att det i det här mötet är viktigt att jag behåller mitt lugn.

Ovanstående citatet belyser hur respondenten genom att fysiskt genomföra en rörelse hjälpte sig själv att förstå att hen nu skulle möta klienten som socialarbetare och inte privat. Ritualen som beskrivs var inte något som respondenten gjorde inför varje möte men hon beskriver att hon alltid tänker på den mentala känslan ritualen är förknippad med och att detta upplevs lugnande, att hon då mentalt kunde gå in i mötet men med en annan inställning.

I intervjuerna framkommer även andra strategier som respondenterna använder för att hantera de känslor som kan uppstå i mötet med klienter. Ett centralt tema som lyfts i

intervjuerna är att försöka stänga av sina tankar eller undvika vissa tankar under mötet med klienter för att känslomässigt orka hantera det man hör. Det blir som en strategi att fokusera på personen framför sig och undvika att känna för mycket för att inte agera i affekt, vilket beskrivs på följande sätt av Cornelia:

Jag kan tycka att det känns orättvist att någon ska behöva känna så eller att någon blir orättvist behandlad. Men det är ju inget jag uttrycker eller så, det kan ju bara komma som en kort reflektion. Jag tror mycket har att göra med att man själv är mamma och att man ibland tänker på hur världen ser ut. Man vet om att det finns en massa hemskheter och orättvisor. Men jag tror också att det är därför jag försöker att inte tänka eller känna så mycket kring det. Jag tror att man kan fastna i dåliga

tankemönster.

Ett återkommande tema i intervjuerna är att man är tvungen att stänga av sina känslor för att kunna hantera dem i vissa situationer eller för att inte bli för känslomässigt engagerad. Något som även framkommer är att det under möten kan finnas ett behov av att hålla igen, dölja eller rentav stänga av sina känslor och att känslorna istället fick komma fram efter mötet.

Genom att skjuta undan känslorna så kunde de förbli professionella i mötet med klienten för att sedan hitta sätt att hantera känslorna på. Enligt Goffman (2014) är det en strategi för personer som befinner sig ”front stage” på exempelvis sitt arbete att dölja eller skjuta undan känslor som uppstår. Moesby-Jensen och Schjellerup Nielsen (2015) menar att en

socialarbetare som befinner sig front stage skjuter upp känslor för att sedan reflektera kring dessa känslor utanför arbetet ”off stage”, tillsammans med sina närstående eller kollegor. De beskriver i sin studie att detta kan vara en strategi som socialarbetare använder sig av för att hantera emotioner som uppstår i mötet med klienter. I intervjuerna framkommer att olika typer av copingstrategier används för att hantera och anpassa sig till olika situationer som kan uppstå i arbetet

Något som blir tydligt under intervjuerna är att det också finns strategier som vid samtal inte beskrivs eller uttalas som uppenbara strategier, men som vid närmare analys ändå kan ses som strategier. Detta kan vara rutiner eller omedvetna handlingar som respondenterna använder för att hantera sitt arbete. Vi kan se ett samband med Lazarus och Folkmans (1984) copingteori som tar upp problemfokuserade och emotionsfokuserade copingstrategier för att hantera olika externa och interna hinder som personen ställs inför. Emotionsfokuserade strategier beskriver författarna används för att hantera och dämpa de emotioner som kan uppstå i olika stressiga situationer, ofta i situationer som inte går att förändra. Exempelvis kan det vara att undvika eller distansera sig från situationen, positivt tänkande eller

förminskande av händelsen för att försöka minska stressen. Utifrån det som beskrivs under intervjuerna kan det att se att respondenterna använder sig av strategier som kan liknas vid definitionen av Lazarus och Folkmans emotionsfokuserade strategier för att hantera arbetets utmaningar. Exempel på emotionsfokuserade strategier var exempelvis att distansera sig genom att sätta på den professionella rocken, undvika vissa tankar eller förminska situationen eller att försöka tänka positivt för att minska stressen hos sig själva. Detta beskriver Maria i sin intervju då hon säger att hon kan använda sig av humor för att försöka

lätta upp stämningen och därmed få klienten att se på situationen på ett annat sätt. Hon menar att det även är viktigt att fokusera på vilket syfte som mötet har och hur det ska hjälpa klienten. Maria berättar att hon brukar tänka att det minsta hon kan göra är att ta emot klientens berättelse som ett vittnesmål och sedan försöka komma på hur hon kan använda den informationen till att hjälpa klienten. Att gå in i mötet med det tankesättet hjälper henne att fokusera på syftet med mötet samt att känna att mötet är betydelsefullt och viktigt.

Lazarus och Folkman (1984) beskriver att problemfokuserad copingstrategi handlar om att definiera problemet, väga in för och nackdelar, se om det finns några andra lösningar och därefter agera. Maria beskriver en sådan problemfokuserad copingstrategi som hon använder sig av när det är svårt att släppa tankar kring arbetet:

Ofta är det när jag är trött eller att det har hänt någonting. Men då har jag ju mina strategier där jag pratar med mig själv och går igenom vad som har hänt. Jag ställer mig frågor som, kunde jag påverka det? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Är det något som jag kan göra åt saken nu? Då kommer jag ofta på att det inte är något jag kan påverka just i den här stunden och då tänker jag att det är okej att jag tar tag i det imorgon när jag är tillbaka på jobbet. Sen har jag även lärt mig en annan sak som är ganska bra när tankarna kommer, vilket de ofta kan göra när det har hänt något som kan vara svårt att släppa och det är att istället för att försöka trycka undan eller fastna i känslorna så försöker jag tacka mitt inre medvetna för att det påminde mig om vad jag behöver göra. Då brukar jag tänka typ ”tack för påminnelsen, jag tar tag i det här imorgon och det är inget som jag kan lösa nu”. Då kan jag släppa det lättare. Om tanken sen kommer tillbaka igen så tänker säger jag ” juste, tack för påminnelsen igen”. Det låter nog fånigt men det hjälper faktiskt har jag märkt för jag synliggör det som är jobbigt och även gränserna för vad jag kan göra åt det just i den här stunden.

Maria har hittat strategier som fokuserar på att hantera sina tankar och synliggöra dem för att sedan kunna släppa taget om tankarna lättare. Hon beskriver att det handlar om att långsiktigt arbeta med sig själv, sätta sina gränser och hitta sätt som fungerar.