Förhållandet till finansiärer

Graham Murdoch (1982) skiljer på två grundläggande nivåer för kon-troll (efter Pahl & Winkler 1974), en allokativ nivå och en operationell.

Den förstnämnda består av makt att definiera de övergripande målen och bestämma de sätt på vilka de produktiva resurserna skall användas. Detta gäller för fyra områden: formulering av strategier och policy, beslut om expansion och nedskärningar, utveckling av finansiell policy, som när ny- emission av aktier skall ske, nya lån etc, och slutligen kontroll över och distribution av vinst (när sådan förekommer). Operationell kontroll däremot gäller lägre nivåer och har att göra med hur redan allokerade resurser skall fördelas och hur beslutade policies skall konkretiseras. Det finns en hel del svängrum trots att de är begränsade av organisationens mål och redan tagna beslut. Murdoch ersätter frågan: Vem kontrollerar medieorganisationer? med tre mer preciserade: Var är allokativ kontroll över stora kommunikationsin-dustrier koncentrerad? Vems intressen tjänar de? Och hur påverkar och skapar det innehållets omfattning i daglig produktion? I detta avsnitt görs ett försök att tillämpa Murdoch's (och Pahl och Winklers) distinktioner på pub-lic service respektive kommersiell television.

Det är frestande att konstatera att stat och regering har en högre grad av allokativ kontroll vad gäller public service-televisionen än för kommersi-ell. De övergripande målen i Sverige slogs fast i 1951 års televisionsutred-ning (SOU 1954:32):

”Televisionen bör liksom rundradion, ställas i samhällets, kulturens, folk-bildningens och hemmets tjänst”. l977 års radioutredning tillägger:

” - förmedling av en rättvisande bild av dels de grupper som ingår i sam-hället, dels av samhällets mål och värden i stort.

- förmedling av inlägg och idéer i den allmänna samhällsdebatten - inte minst udda eller främmande åsikter, minoriteter och andra utsatta gruppers synpunkter” (s 319-20) (Wirén 1982, 1986).

Beslut om expansion och nedskärningar sker för public service- televisionen indirekt genom nedskärningar i budgetförslag, beviljande eller icke-beviljande av licenshöjningar etc. Public service-televisionen förfogar alltså i ett sådant perspektiv i högre grad över operationell kontroll, men, som Murdoch noterat, finns en hel del utrymme för makt och beslut även på denna nivå. Beslut som framtvingas av andra faktorer i omgivningen, exem-pelvis konkurrens, kan dessutom driva iväg medieorganisationens resultat i en helt annan riktning än vad föreskriven policy eller lagtext avser.

För BBC uttrycktes det formella förhållandet mellan BBC och regeringen explicit av Ullswater-kommittén 1935, men redan 1926 uttryckte postmi-nistern att han var beredd att ta ansvaret för den mer övergripande policyn, medan BBC:s löpande, vardagliga verksamhet skulle överlämnas åt korpo-rationen. Samma år slog Crawford-kommittén fast att ledningen inom BBC, dess Board of Governors, skulle ha en position jämförbar med mi-nistrar:

”The Governors in effect must themselves undertake the function of Minis-ters, that of bringing outside opinion to bear upon all the activities of the permanent staff, of causing change where change is necessary, of prevent-ing broadcastprevent-ing from fallprevent-ing in any way into the hands of a bureaucracy which is not controlled” (Burns 1977, s 22).

Formuleringen antyder en hård toppstyrning, vilket också utmärkte det ti-diga BBC. På senare tid, skriver Burns (1977), har BBC setts som inne-havare av en politisk maktposition, men det är troligen närmare sanningen att säga att BBC har ansvar men inte makt. Burns beskriver etermediernas politik som en anpassningspolitik. Anpassningen mellan det nationella in-tresset och etermediers professionalism medieras av regeringen och den sittande ledningen för de två etermediaorganisationerna (BBC och ITV). Det nationella intresset och BBC:s är dock inte oförenliga. De behöver varandra.

Burns kallar organisationer i ett förhållande liknande BBC:s ”kvasi-autonoma-icke-regerings-organisationer”, och de fungerar enligt principen att avlasta regeringen från direkt ansvar för organisationen, men som samti-digt handlar i regeringens intresse eller åtminstone inte på kontrakurs. Rege-ringskontrollen säkras av en ekonomisk kontroll. Arrangemangen är däre-mot ordnade enligt en förhandlingsprincip, och inte genom en minister-funktion (som Crawford-kommittén föreskrev), och dessa förhållanden av-speglas i de villkor som TV-journalister arbetar under.

Burns beskriver också den ”spegelsyn” på nyheter som rådde inom BBC under 1960-talets början hos personer i ledningen eller nära ledningen, dvs att se nyheter som en slumpmässig process och som speglande samhället, som slogans som användes för att avsvära sig ansvar för vad som sänds som nyheter, till förmån för hur det sänds. Principen bakom dessa slogans var, enligt Burns, att försvara sig mot att regeringen utövar den kontroll den trots allt har, inte minst genom sin kontroll över licensintäkternas reglering.

Detta är också en skiljelinje mellan pressens friheter och exempelvis BBC eller andra licensfinansierade etermediaorganisationer. I ett tvåpartisystem är regeln att presentera båda sidor av vikt. Det finns en rädsla för att den sittande regeringen skall fatta ogynnsamma beslut, följt av en opposition i regeringsställning, som fattar ytterligare ogynnsamma beslut. Om BBC än inte varit regeringens språkrör, så har BBC åtminstone varit acceptabelt för det politiska etablissemanget.

Licensutvecklingen och ett förändrat förhållande mellan BBC och staten (enligt Burns 1977) påminner om liknande utveckling i Sverige (enligt Wirén 1986). En bekymmersfri period under flera decennier med stigande licensintäkter tidigt och under radions residens-period, och där Radiotjänst i Sverige fungerade som en inkomstkälla, där staten förhandlade sig till en allt större del (2). För både engelska och svenska förhållanden avbröts denna

”självförsörjning” genom licensintäkterna på ett kännbart sätt. I Sve-rige var den manifesta orsaken TV-utbyggnaden, och senare under 1960-talet TV2 och färg-TV, båda kostsamma investeringar som infördes ungefär samtidigt. I England gavs ledningen problem som var nya efter 1960 ge-nom stigande kostnader och inflation, som gjorde livet otrivsamt ige-nom BBC (3). Den tidigare etermediautvecklingen hade bekostats utan att man direkt vänt sig till regeringen med äskanden om högre licensavgifter, och tidi-gare hade verksamheten utökats med egna licens-inkomster, vilket gällde både för BBC1 och BBC2. Under 1968-69 anlitades för första gången en extern konsultfirma, McKinsey-gruppen, som skulle rationa-lisera verksamheten, och en större satsning på BBC2 och färg-TV avsluta-des. Ungefär samtidigt introducerades i den svenska televisionen TV2 och färg, i båda fallen stora ekonomiska investeringar, som några år senare skulle resultera i ekonomisk kris, och i likhet med BBC genomfördes en omorga-nisation några år senare, med inslag av ekonomisk demonstrations-politik, dvs åtgärder som vidtas av eller inför politiker och allmänhet för att visa att något görs.

Omorganisationen inom BBC under 1960-talets slut var orsakad av att det finansiella trycket på BBC ansågs så stort att en omorganisation var nödvändig. En nyhet var de externa konsulterna. BBC visade öppet genom denna åtgärd en vilja att ta tag i ekonomiska svårigheter och ledningsfrågor.

Några år senare var den allmänna meningen att omorganisationen kunde och skulle ha skett ändå, utan industrikonsulter. Episoden var ett mysterium också för House of Commons Estimates Committee, som citerade ett

utta-lande om att syftet var: ”that it would strengthen the BBC's case, that it would do away with (...) a misleading impression given in the press that the BBC is overadministered and wasteful” (Burns 1977, s 230) (4) .

2.2.3.1. Regeringsrelationer för kommersiell television

Om public service-televisionen präglats av ett speciellt förhållande till stat och regering, så kan man för kommersiell television konstatera att andra beroendeförhållanden råder. Muriel Cantor (1971) konstaterar att det finns en rädsla för regeringskontroll i den kommersiella televisionen, som är prototyp för amerikanska massmedier generellt, vilket också visade sig bland de intervjuade producenterna, och i en misstro mot public service, även bland de producenter som ville förmedla sociala budskap. Cantor (1980) har också visat hur den amerikanska lagtexten skyddar den ”kommer-siella” yttrandefriheten. Dock hävdar masskommunikationsforskare som Ben Bagdikian (1973-74) att regeringskontrollen ändå var påtaglig, och beskriver den undersökande journalistiken som hotad innan Watergate, och Paul Hirsch (1977) skriver om den amerikanska varianten av public service, Pub-lic Television: ”In fact, government-sponsored pubPub-lic television has been more clearly responsive than commercial networks to direct political press-sure. Organizational analysis reminds us that the issue here is not whether social control exists (...), but rather who exercises power and for what rea-son” (s 26).

Man kan notera att inte ens Public Television är fri från kommersiella finansieringsformer, utan beror av sponsring.

Networks-strukuren, som grundlades tidigt i amerikansk etermedia-historia, kännetecknas av fri konkurrens mellan annonsörer, och beroende för nätverket av reklamintäkter, av program-kommittéer genom ett nationellt nätverk av stationer, och en viss regeringsreglering, som kompromiss mel-lan offentliga och privata intressen. Ett network kan beskrivas som ”en grupp av stationer i förbindelse som sänder samma program” (Spilbeck 1960, Cantor 1971). Networks har undertecknat National Association of Broadcasters Television Code. Networks fungerar också som cen-sor och filter, och ledning och annonsörer utgör en ”sekundär publik” i för-hållande till producenter. Man kan alltså konstatera att den censur som i den amerikanska lagtexten förbjuds på statlig nivå av officiella organ att utöva istället hamnar inom networks, vars kontroll skyddas av den. Med Murdoch's (1982) begrepp ovan skulle man kunna säga att networks i högre grad har allokativ kontroll, men att de är beskurna av annonsörintressen och de restriktioner som finns.

Den förändrade TV-konkurrensen i Europa genom satellit-TV:s sprid-ning gör att kommersiella TV-format och former gör sig gällande och synliga också där politiska beslut föreskriver en public service-modell.

James Curran (1990) beskriver några effekter och kontingenser av

”avregle-ringen”. Jay Blumler menar att denna kommer att begränsa och omdefiniera publiksmaken, och att kvalitetsprogram som original-drama äventyras, och att TV bör behålla en public service-konception för sin verksamhet. Det har hävdats att dokumentärprogram (som annonsörer inte gärna sponsrar) är mer öppna för kritiska perspektiv (McNair 1988), och Curran själv (1989) har hävdat att public service-televisionen är mer öppen för oppositionella folkrö-relser än den folkliga pressen. Curran uppmanar dock både liberala och radi-kala forskare att hitta gemensamma grunder i och med att både välfärdssta-ten och public service-televisionen attackerats av den nya högern.

2.2.4. Förhållandet till publiken - publikmätningarna och dess