Förman och befäl

Förman i en viss verksamhet är den som i förhållande till någon annan leder och ansvarar för den verksamheten (4 kap. 3 § PF).

Det skall av arbetsordningen eller av order framgå vem som är befäl vid ett uppdrag som polismän utför gemensamt. I annat fall är den som har

den befäl som har haft befattningen längst tid eller, om de har haft befattningen lika länge, den till levnadsåldern äldste (4 kap. 4 § PF).

Förmans- och befälsbegreppen har väsentlig betydelse i polisverksamhe- ten. Begreppen har funnits med i polislagstiftningen sedan 920-talet, men på senare tid fått modifierad betydelse.

Det är viktigt att klarlägga förmans- och befälsansvaret och därmed ansva- ret för att vidta åtgärder eller för att åtgärder inte vidtas vid polisinsatser och förrättningar som poliser utför gemensamt.

Förman i en viss verksamhet är den som i förhållande till någon annan leder och ansvarar för den verksamheten (4 kap. 3 § PF).

Befäl är den polis som har den högsta befattningen då flera poliser utför ett uppdrag gemensamt. Det skall av arbetsordning eller order framgå vem som är befäl vid ett gemensamt uppdrag. Om så inte är fallet och flera poli- ser i det gemensamma uppdraget har samma befattning finns reservregler i polisförordningen. Då utövas befäl av den som har haft befattningen längst tid eller, om de haft befattningen lika länge, den till levnadsålder äldste (4 kap. 4 § PF).

Förmanskap anknyts således till den som förordnats inneha eller uppe- hålla en viss ledande anställning. Därmed uppstår ett förmansförhållan- de till andra befattningshavare i samma verksamhetsgren. Förmannen är därvid befäl för dessa befattningshavare. Arbetsordningen eller order kan ålägga förmannen att även vara befäl för andra befattningshavare. Förmansförhållandena skall först och främst klaras ut genom arbets- ordningen. Det gäller även befälsansvaret, som mer tar sikte på den insatsorienterade verksamheten samt förrättningar och andra uppgifter som poliser utför gemensamt. Behöver man i en situation ändra på den ordning som gäller genom arbetsordningen skall det ske genom en tydlig order varigenom befälsansvaret utpekas (4 kap. 4 § PF). En sådan order kan vara aktuell vid planerade kommenderingar och insatser. Vid över- raskande händelser, även vid planerade förhållanden, är det ofta nödvän- digt att påminna om vem som är förman för olika verksamhetsområden av insatsen samt besluta om de förändringar eller kompletteringar i be- fälsförhållandena som krävs för att det skall passa den polisverksamhet som skall utföras.

Den som är förman och utövar befälet vid fullgörandet av en gemensam uppgift har därmed ett ansvar för hur uppgiften genomförs. En polis är skyldig att rapportera om brott till sin förman (9 § PL). Omhändertagan-

den skall anmälas till förman (5 § PL). Av vissa protokoll skall framgå vem som varit förman vid ingripandet (27 § PL). Skadas någon till följd av ett polisingripande skall det inträffade anmälas till förman (4 kap. 2 § PF). Förman skall underrättas om förhållanden som rör arbetet och som denne bör känna till (4 kap. 7 § PF). Lediga poliser är skyldiga att tjänstgöra efter förmans order och skall självmant anmäla sig hos sin närmaste förman vid särskilt allvarliga händelser (4 kap. 0 § PF).

Vid varje polismyndighet skall det finnas ett vakthavande polisbefäl (2 kap. 6 § PF). I den utsträckning det behövs för vaktuppdraget utövar det vakthavande polisbefälet befälet över varje annan polis som tjänstgör inom ramen för vaktuppdraget utom över sin förman i uppdraget. Det är viktigt att polismyndigheten i sin arbetsordning, i tjänsteföreskrifter och order tydligt anger förhållanden av betydelse för det vakthavande befälets vaktuppdrag.

I vardagliga situationer är förmansförhållandena i en polismyndighet som regel väl kända. För att tydliggöra förmans- och befälsförhållandena på fältet räcker inte alltid polisuniformens gradbeteckningar. Dessa komplet- teras därför med kommenderingschefstecken, funktionsbeteckningar för vakthavande befäl och yttre befäl och särskild väst för polisinsatschef. Det är därför som regel lätt att vid en spontan gemensam förrättning klara ut vilka som har befälsansvar.

Vid en särskild händelse kan däremot oklarhet uppkomma, särskilt om resurser från olika håll förs samman och flera poliser med lika titlar och grader befinner sig på samma insatsplats liksom när den centrala polisen utövar egen verksamhet i anslutning till den särskilda händelsen. Olika myndighetskulturer kan också leda till oklarheter. Erfarenhetsmässigt kan befattningshavare uppfatta förmansförhållandet helt olika därför att man “hemifrån” är van att tolka detta på ett visst sätt. Därför finns i polisför- ordningen regler om skyldigheten att ge tydliga besked i förmansfrågorna. Skyldigheten åvilar den polismyndighet som har ledningsansvaret för den polisinsats som föranletts av den särskilda händelsen.

Den högste företrädaren för polismyndigheten som är i tjänst är ansvarig för att förmans- och befälsförhållandena är klarlagda och skall förvissa sig om att det råder klarhet. Vederbörande måste vara aktiv härvidlag. Vakt- havande befäl (2 kap. 6 § PF) och beredskapshavande polischef (4 kap. 2 § PF) har ansvar när länspolismästaren eller annan ansvarig enligt arbets- ordningen eller särskild order inte är tillgänglig. Det innebär ansvar dels för att de som utpekas som förmän och befäl skall göras medvetna om att de är utsedda och vilket uppdrag de tilldelas, dels för att övriga som berörs

av insatsen känner till vem som är förman och befäl. I insatsprotokoll skall anges när förmän och befäl utpekats samt innebörden av de uppdrag de tilldelats.

Den polisiära nomenklaturen vid särskilda händelser syftar till att åstad- komma klarhet bl.a. i förmans- och befälsfrågorna. Ur ett nationellt per- spektiv är det angeläget att hålla fast vid den föreskrivna terminologin för att underlätta samverkan och polisförstärkning.