Förskollärarnas uttalanden om barnboken

Henrik upplever att barnbokens plats i förskolan finns, men är svår att få till. Även om böckerna existerar på förskolan så upplever Henrik att det inte alltid finns möjlighet för lästillfällen; “men just det här att hitta en plats där man verkligen får lov att vara ifred”. Att läsa menar Henrik är något som man måste få lov att göra ifred. Att skapa en passande läsmiljö har varit svår att få till, dock upplever Henrik den som fungerande just nu. Henrik upplever även att det varit för många böcker framme, vilket lett till att barnen använt dem som byggmaterial.

“Det är ett bra sätt att tona ner, det gäller att hitta, jag tycker att vi har flyttat runt här i hela huset jag vet inte hur många gånger, men just det här att hitta en plats där man verkligen får lov att vara ifred, kan sitta och läsa, och vi tycker för tillfället att det funkar bra där det är. Men, det vi har märkt var att vi hade för många böcker framme, det funkar inte” (Henrik).

28

Kress (2010) menar att barnboken är ett bra sätt att öppna upp för kommunikation på olika sätt, ett multimodalt perspektiv. Genom barnboken kan barn utveckla en förmåga att beskriva och förhålla sig till förändrade bilder (ibid). Henrik menar att det på förskolan upplevs som att barnen tappat respekt för böckerna, då de används som byggmaterial, något som tyder på att barnbokens plats på avdelningen inte gett upphov till dess rätta avsikt. Häggström & Örtegren (2017) menar att arbeta multimodalt, som text, bild och musik med barnboken är ett bra sätt att få fram budskap. I Henriks

uttalande så finns det goda förutsättningar att arbeta multimodalt precis som författarna Häggström & Örtengren menar, då både böcker och fungerande läsmiljöer finns på avdelningen.

Lotta beskriver att det på förskolan har arbetats fram någonting som heter basmiljöer, där läsmiljön är en av de miljöer som ska finnas på varje avdelning. Dessutom nämner Lotta att förskolan har ett eget bibliotek där barnen och pedagogerna kan gå för att låna med sig böcker in på avdelningen alternativt sitta ner och läsa. Lotta berättar vidare att böckerna som köpts in har varit böcker som ingår i serier för att öka barnens intresse.

Vidare har förskolan även fått böcker skickade till sig från både förvaltningen och Kulturrådet i två omgångar. Lotta menar att förskolan verkligen genom detta slog ett slag för barnboken på förskolan.

“Tillsammans med pedagogerna har vi arbetat fram någonting som heter basmiljöer, där läsmiljön är en av de miljöerna som vi vill ska finnas på varje avdelning. Vi arbetade tillsammans och ringade in de olika områdena där vi kände att vi behöver lite mer litteratur kring. Dels barnens önskemål och vad pedagogerna saknade. Så på det här sättet kände vi att vi verkligen höjde med mängden litteratur och valet av vad vi tog in “(Lotta).

Fast (2019) hävdar att under högläsning och kontakten med boken ges barn möjlighet till en vana att umgås med böcker. Barn lär sig därav att handskas med böcker, hur den ska läsas och att man bläddrar i den försiktigt (ibid). Literacy påverkar menar Fast (2007) den personliga utvecklingen, och barn som berikas av literacysituationer delar av dagen får därigenom en unik literacyhistoria. Genom Lottas uttalande ges barnen på förskolan många ingångar till literacy. Detta genom tillgång till läsmiljöer där barnen får möjlighet att möta olika slags litteratur. Lotta menar även att barnens önskemål tillgodosetts gällande utformningen och inköpen av böcker, vilket kan bidra till god

29

lärmiljö. Selander (2010) menar även att kommunikation genom olika slags tecken och uttrycksformer gör lärmiljön rikare.

Vidare berättar Lotta att det emellanåt är svårt för förskollärarna att få in barnböckerna som en naturlig del i verksamheten. Som Lotta själv uttrycker det arbetar avdelningarna projekterande, vilket hon menar kan göra det svårt att ge barnboken sin givna plats.

Utifrån de andra förskollärarnas kommentarer, upplevs barnboken innebära en

projekterande aktivitet, den ska således vävas in inom pågående projekt. Förskollärarna nämner även att de läser för barnen men att det ofta sker spontant, detta för att läsningen ska vävas in i deras projekterande arbete.

“En del väver in det i ett tema, att barnen visar ett visst intresse i det då, allt ifrån att man har barnboken som grund till att man har det i ett

sagoberättande. Vi är medvetna om vad det betyder detta med högläsning för barnen, men när det gäller vårt arbete när det kommer till att arbeta med projektarbete, så känner vi ibland också att det är svårt att plocka in

böckerna på ett naturligt sätt” (Lotta).

Häggström & Örtegren (2017) menar att eftersom barn ständigt möts av bilder i

samhället är det av största vikt att barn får möjlighet att bekanta sig med bilder och text.

Genom detta ges barnen förutsättningar och förståelse för kommunikation och dess betydelse för språkutveckling. Lotta menar i sitt uttalande att det styrda planerade pedagogiska arbetet begränsar arbetet med barnens inspiration från det lästa eller deras möjligheter att låta deras fantasi och intressen utvecklas med hjälp av högläsning.

Häggström & Örtegren (2017) menar vidare att delaktighet och kommunikation i undervisningen är väsentligt för barns lärandeprocess. Undervisningen ger då barn förutsättningar för ett vidgat språkbegrepp som inkluderar flera uttrycksformer (ibid).

Henrik menar att barnböcker finns det gott om; “Vi har fått enormt många böcker nu.

Så det är helt galet, vi har böcker överallt och ingenstans”. Högläsningen berättar Henrik sker spontant och ofta i samband med lunchen, samt på barnens egna initiativ.

Anna menar precis som Henrik att högläsningen sker på barnens initiativ, då de inte har någon vila efter lunchen medför det att läsningen blir spontan. Anna menar att

barnboken har stor potential att arbetas vidare med, utifrån barnens inflytande, men att det görs i samband med det pågående projektet på avdelningen. En annan tydlig aspekt

30

som Lotta nämner är att högläsningen behöver väckas igen, att böckerna finns där men att pedagogerna inte har tiden att gå igenom vad som är tillgängligt. Alla förskollärarna upplever däremot högläsningen som väldigt viktig.

“Vi behöver väcka det igen, detta här med högläsning och så. Böckerna finns liksom på plats men pedagogerna har däremot inte så mycket tid att gå igenom vad som finns och vad vi har” (Lotta).

“Man kan utgå från den mycket, vi kan jobba utifrån barns inflytande mycket, framförallt tankar, idéer, man har en liten grupp planering, då får vi mycket sidospår vilket gör att man får med barns inflytande, vilket är vårt också lite, vad ska man säga, huvudämne i vad vi jobbar med. Vi borde läsa mer och vi ska läsa mer “(Anna).

Fast (2007) menar att om barn i tidig ålder bekantar sig med skriftspråket på flera olika sätt i ett socialt samspel främjas deras kunskaper kring läsning och skrivning på alla områden, inte bara i samband med barnboken. Lotta menar att det på förskolan finns möjlighet för barn att bekanta sig med böcker men att läslusten behöver väckas. Det finns förutsättningar för högläsning, dock saknar förskollärarna tid. Fast (2019) menar att högläsning är en aktivitet som många anser vara viktig, dock framkommer det precis som Anna säger att barnen på förskolan blir lästa för alldeles för lite, vilket uttrycks av samtliga; ”vi borde läsa mer och vi ska läsa mer”. Vidare menar Fast att barn behöver få lyssna till högläsning på många olika sätt för att ta sig an texten och meningsfulla sammanhang. Förskollärarnas uttalanden om barnboken ger uttryck för viljan att läsa mer, men det verkar som att de inte får till det, trots att de har massor av böcker. De planerade aktiviteterna som sker på förskolan är inom projektet och högläsning är inte en av dessa.