Resultatdiskussion

Enligt forskning är det tydligt definierat hur viktigt det är att tidigt börja läsa för barn (Eidevald & Engdahl, 2018). Läsningen menar författarna innebär mer än att bara läsa, mötet kring en bok kan även stimulera till närhet och omsorg. Detta ger i sin tur upphov till avkoppling och trygghet för barnen. Resultatet av vår studie gällande frågan;

Barnbokens plats på avdelningen, visar att läsningen på förskolan upplevs som en oplanerad och svår aktivitet att få till. Heimer (2016) beskriver vikten av att läsa vid många tillfällen under dagen och att ha planerad högläsning i verksamheten i förskolan, så att den inte faller bort. Förskollärarnas syfte med högläsningen är i nuläget att lugna gruppen, och använda barnboken till vilostunden efter lunch samt knyta an till

nuvarande projektarbete. Simonsson (2004) menar att när läsningen vid lunch blir en samlingsstund för läsandet, är syftet för pedagogen och inte för barnen. Innehållet i boken blir således inte i centrum för barnen. Vidare menar Edwards (2019) att läsning under vilan har ett motsatt syfte än vad en planerad pedagogisk läsaktivitet har.

Läsningen under vilan främjar avslappning eller är till för att sysselsätta de äldre barnen som inte vilar. En planerad läsaktivitet är bra att lägga när barnen är aktiva och alerta (ibid).

Det vi sammantaget kan konstatera är att de intervjuade förskollärarna använder barnboken för andra syften än språkutveckling. Oftast sker högläsningen spontant på barnens egna initiativ, utan att genomföra boksamtal som bjuder in barnen till

berättelsens värld. Heimer (2016) menar att det är viktigt att låta högläsningen få ta sin plats och skapa utrymme i verksamheten i både tid och rum, vilket leder till att barnen får möjligheter att bearbeta boken på olika sätt. Att mötas kring en bok upplever

39

förskollärarna är en komplicerad aktivitet att få till, då det både ska vara avskilt och i mindre grupp. Resultatet visar även att förskollärarnas läsmiljö är en ouppnåelig

föreställning. En plats som existerar på förskolan, men som det skapats en barriär kring.

Antalet böcker på förskolan har inte fått den effekt gällande högläsning eller ordentliga förutsättningar att arbeta multimodalt utifrån barnboken, som Kulturrådet haft för avsikt när de skickat ut bokpaket. Om högläsningen planerats som vilken aktivitet som helst på förskolan, skulle böckerna väcka barnens intresse för berättelser. Bokpaketen är något som Heimer (2016) menar har varit en satsning som verkar för att öka läslusten och öka litteraturvalet för alla barn, oavsett bakgrund. Resultatet visar att oavsett antalet böcker förskolan har att tillgå, har högläsning utifrån barnboken inte stor plats på avdelningen.

Antalet böcker får således inte någon effekt om strukturen för att använda dem inte finns på plats. Barnboken som ett multimodalt verktyg i den pedagogiska verksamheten är inte något förskollärarna anammat. I relation till Kårelands (2005) studie som menar att pedagogernas uppfattningar och arbetssätt i högläsning skiljer sig åt i vissa frågor, vilket vi i vår studie även kan relatera till. Detta genom att vissa förskollärare är starkare i vissa aktiviteter, vilket gör att andra backar. Istället visar studiens resultat att antalet böcker medverkat till att förskollärarna upplever högläsningen som avancerad och ett stressmoment, där böcker finns överallt och ingenstans.

Vidare utifrån studiens andra intervjufråga; Vilket sätt förskollärarna väljer att utveckla arbetet med barnboken kan vi se att barnboken används som en förberedande aktivitet för den tidiga skolklassen. Resultatet visar detta genom att förskollärarna berättar att barnen ska tränas i att stå och tala inför en grupp, lyssna till kapitelböcker, där fokus är att kunna koncentrera sig en längre stund, vilket kan ses som att träna upp en form av disciplin. Bartan (2018) & Cummins (2000) menar att det är av stor vikt att barn får samtala kring vad det är de har läst för att förstå sammanhanget. Att barn får möjlighet att kommunicera kring en bok, vilket ger viktiga förutsättningar för ett livslångt lärande kring läs- och skrivförmåga. Böcker bör läsas för barnen på olika sätt, genom att

exempelvis dramatisera sagan. Detta för att ge barnen förutsättningar att bearbeta viktiga händelser i boken (ibid).

Vidare ser vi i vår studie att det förekommer boksamtal i den spontana högläsningen, där förskollärarna menar är att utmana barnen vidare i deras tankar och språkutveckling.

Resultatet visar därav att boksamtalen enbart sker i syfte att utveckla ordförråd,

40

läsförståelse, återberättande, snarare än en plats för barns eget språkande, fantiserande och byggande på egna inre bilder som kan leda till andra aktiviteter. Att föra boksamtal kring en barnbok menar Heimer (2016) är mer än bara språkutvecklande, där de även får uttrycka och bearbeta sina tankar som inspirerar till samtal och utvecklar deras fantasi och kreativitet. Barnböckerna på förskolan som används språkutvecklande är i samband med det projekt som är aktuellt på avdelningen. De böcker som används i projektet på förskolan blir således de enda barnböckerna som läses och bearbetas.

Konsekvenserna av att arbeta projekterande leder till att förskollärarna har svårt att ta till andra barnböcker som en planerad aktivitet i verksamheten. Heimer (2016) menar att i förskolans verksamhet får aldrig högläsningen prioriteras bort, oavsett personalbrist etcetera. Arbetet kring barnbokens förutsättningar för språkutveckling framhåller förskollärarna flanosagan som ett viktigt verktyg. Söderbergh (1988) menar att det är i en god bas som kommunikationen mellan vuxen och barn ger en god språkutveckling.

Förskollärarna anser att det viktigaste redskapet för att arbeta språkutvecklande är genom flanosagor, där olika bilder finns som stöd, inte minst för barn med svårigheter i språket. Barnboken som språkutvecklande verktyg där samtal, känslor och vidare aktiviteter erbjuds är inte detsamma som att berätta en flanosaga. Flanosagor anser vi snarare vara en gruppaktivitet, som har bestämda strukturer av hur berättelsen

fortskrider. I barnbokens bild och text menar Jönsson (2007) att barn behöver få bygga föreställningar utifrån tankar som de skapat från berättelsen. Vidare menar Jönsson att detta behöver få ta mer plats än vad det gör i det muntliga och skriftliga, såsom i drama, lek och gester.

Resultatet utifrån vår tredje intervjufråga; Barnbokens förutsättningar och förskollärarnas strategier för språkutveckling menar förskollärarna att det krävs engagerade och närvarande pedagoger. Heimer (2016) menar att läsande förebilder i förskolan måste bidra med mer än bara att utveckla läsandet. Vuxna behöver läsa och visa för barn vad det är de läser, genom samtal om bild och text, vid många tillfällen under dagen (ibid). Detta menar Heimer bidrar till att utveckla nya perspektiv om omvärlden, samt till ett större ordförråd. I förskollärarnas svar om förutsättningarna att arbeta språkutvecklande och strategiskt med barnboken, skildras samarbeten med barnboksförfattare och rytmikpedagoger i det egna biblioteket. Förutsättningarna att arbeta med barnboken multimodalt överlämnas såldes till andra sakkunniga.

41

Enligt Skolverkets (2020) fortbildningsinsats Läslyftet spelar pedagogernas egen läsning och läskompetens en stor roll, inte bara om hur en bok läses för barn utan hur själva läsningen upplevs för pedagogerna. Detta gör att vi undrar om högläsningen tas för given i förskolan? Någonstans ställs förväntningar på förskollärarna som de inte riktigt kan leva upp till. Kåreland (2005) menar att det är pedagogernas ansvar att barnen får möta barnboken på ett lustfyllt och naturligt sätt. Kåreland anser vidare att arbetet med barnboken bör utgå från ett multimodalt arbetssätt. Förste förskolläraren nämner att det på förskolan finns en folder från Kulturrådet med språkutvecklande aktiviteter, såsom sånger rim och ramsor, som förskollärarna har att tillgå. Dock nämner inte de övriga intervjuade förskollärarna att detta verktyg används, vilket gör att vi frågar oss om de är medvetna om folderns existens eller väljer att inte använda sig av den? Selander (2010) menar att det är av stor vikt att barn får möjlighet att genom barnboken avkoda och förena bild och text. Multimodala verktyg genererar att det blir lättare för barn att tolka sin omgivning (ibid).

Resultatet av studien visar även att högläsning av barnboken är en aktivitet som förskollärarna anser vara avancerad och besvärlig som därav bortprioriteras. När läsmiljön är prioriterad och stimulerande, är det viktigt att vi som förskollärare är läsande och skrivande förebilder genom att på olika sätt ge barnen förutsättningar för detta (Skolverket, 2020). Dock påpekar Edwards (2019) att det i grund och botten handlar om oss själva, vilket är det enda vi alltid kan påverka. All personal måste vara med på tåget att möjliggöra arbetet med högläsningen och förstå vikten av det (ibid).