I följande avsnitt kommer tidigare forskning om högläsning och barnbokens betydelse i förskolan att presenteras, detta för att studien ska sättas i ett större sammanhang. Vi vill genom denna forskning öka förståelsen för hur barnboken kan användas som ett
hjälpmedel att stimulera barns språkutveckling. Kunskapen och resultaten i forskningen sammanställs från olika områden som rör multimodalt förhållningssätt, språket i tidiga år och pedagogens ansvar.
3.1 Multimodalt förhållningssätt
Maria Heimer menar i boken Högläsning i förskolan. Vägledning till litteraturen (2016) att i Sverige har barns både läsvanor och läsfärdigheter försämrats. Förskolor har fått möjlighet att delta i Skolverkets satsning Läslyftet, som bygger på en fortbildning där kollegialt lärande inom förskolan och skolan erbjuds (ibid). Heimer (2016) menar att syftet med Läslyftet i förskolan är att stimulera barn språkutveckling, främja och ta till vara på barns intresse för bilder, texter och skriftspråk. Att högläsning är viktigt menar Heimer (2016) är det många som vet, dock kanske inte varför det är så viktig.
Högläsning är fröet till all läsning, och stimulerar barns nyfikenhet och upplevelser i livet. Mötet mellan barn, vuxen och text utvecklar en gemenskap, och högläsningen bjuder in till frågor, samtal och tankar (Heimer, 2016). Under högläsning blir orden tydligare än vid vanliga samtal, då barn även får ta del av strukturen i berättelsen, och av ordens uppbyggnad och uttal. Högläsningen inbjuder barn till litteraturens värld och genom samtal kring boken ges barn inblick i världen. Heimer menar vidare att dessa samtal genom böckerna öppnar upp vårt känsloregister, och på så sätt bidrar till att barn lär känna sig själv och utvecklar sin identitet.
Agneta Edwards litteraturpedagog med fokus mot litteratur för barn menar i boken Bilderbokens mångfald och möjligheter (2019) att grundreceptet för att få barn intresserade av litteratur och läsning, är bra böcker och vuxna som läser. I förskolan innebär det en god tillgång av relevanta böcker för barnen, samt en planering som främjar boksamtal och högläsning. Det handlar om prioriteringar menar Edwards, de
15
resurser som finns, exempelvis personaltäthet, tillgång till bibliotek samt egna bokinköp som skapar förutsättningar för läsning i förskolan (ibid).
I Karin Jönssons avhandling Litteraturarbetets möjligheter (2007) studeras barns möjligheter och begränsningar i användningen av litteraturpedagogiska redskap. Ett annat syfte är att undersöka förutsättningarna för barns byggande av
föreställningsvärldar under läsarbetet. Studien avser också att ge en bild av yngre elevers läsning av skönlitteraturen i förskolan. Jönsson (2007) poängterar vikten av att barns bearbetning av texten i litteraturen sker på mer än det muntliga och skriftliga viset. Barn behöver få uttrycka sig multimodalt, i gester, drama, bilder, lek, rörelser och i andra konstnärliga uttrycksformer. Vidare diskuterar Jönsson (2007) att det som ligger till grund för detta är att barn i tidig ålder fått erfarenheter för bildskapande som en uttrycksform. Att barn fått möjlighet att bearbeta sina inre tankar i bilder, som de sedan får samtala kring både gemensamt men även individuellt. Det blir i Jönssons avhandling synligt att läsning och lek sammankopplas. Leken skapar på detta sätt en mening och underlättar även den fortsatta läsningen (ibid).
3.2 Språket i tidiga år
Cummins skriver i Language, Power and Pedagogy (2000) om relationen mellan teori och praktik, och deras koppling. Han menar att teori genererar praktik och praktik genererar även teori. Vidare skriver Cummins (2000) att dialogen mellan vad som uppfattas utifrån och vad som uppfattas inifrån är av största vikt att samtala kring. Det är således nödvändigt att ha en dialog för att förstå sammanhanget. Det muntliga och skriftliga språket blir meningslöst om det saknar ett sammanhang (ibid). Detta går i linje med Läroplanen för förskolan (2018) som slår ett slag för barns kommunikation kring litteratur och texter utifrån högläsning.
Bartan beskriver i sin artikel Read-alouds in preschool- A matter of discipline (2018) literacy som en viktig förutsättning för ett livslångt lärande. Att utveckla läsförståelse, användandet av korrekt och flytande språk, samt att kunna uttrycka sig verbalt och i text, är viktigt att börja med redan i barndomen. Barns läsvanor från tidig ålder påverkar deras liv i senare ålder. Vidare menar Bartan (2018) att om barn bekantar sig med
16
böcker tidigt ger det dem större möjlighet att utveckla en positiv attityd till böcker senare livet. Barn behöver stöttning i att få erfarenheter om hur visuella och skriftliga källor samarbetar med varandra, de behöver få en förståelse för skrivandets egenskaper samt observationsförmåga för att kunna upptäcka och lägga märke till vad som läses för dem. I förskolan bör litteraturen läsas för barn på olika sätt, som dramatisering och visuella eller auditiva utförande. Bartan (2018) menar vidare att det är viktigt att händelserna i boken får ta plats i barns tankar (ibid).
Eidevald & Engdahl menar i boken Utbildning och undervisning i förskolan
omsorgsfullt och lekfullt stöd för lärande och utveckling (2018) att läsning är mycket mer än att “bara läsa”. Läsning stimulerar till språkutveckling genom att öka
ordförrådet, vilket leder till potential att kunna ta sig an viktig information. Eidevald &
Engdahl (2018) beskriver vidare högläsning som mycket viktigt. De poängterar även vikten av att tidigt börja läsa för små barn för att väcka lusten till läsning senare i livet.
Barn som får mötas kring en bok, om olika äventyr utvecklar sin fantasi och kreativitet.
Detta ger barn förutsättningar att uttrycka känslor som oro, rädsla, glädje och nyfikenhet.
3.3 Pedagogens ansvar
Barnboksforskare och professor Lena Kåreland utgår i sin bok Modig och stark-eller ligga lågt. Skönlitteratur och genus i skola och förskola (2005) från enkäter och intervjuer gjorda vid några förskolor, vilka beskriver hur arbetet med litteratur kan gå till i verksamheten. Kårelands resultat visar fram en komplex bild av detta arbete.
Studien visar att det finns ett stort engagemang bland pedagogerna för barnboken.
Pedagogerna lägger mycket tid på att få barnen intresserade av böcker, detta innebär för barnen att de får möta litteraturen på många olika sätt, med olika konstellationer, vid olika situationer och vid olika tidpunkter. Litteraturen blir således en integrerad del av vardagen. Samtidigt kan Kåreland se att pedagogernas uppfattning och arbetssätt i vissa frågor skiljer sig åt. Exempelvis anser vissa att boken ska läsas utan avbrott från barnens frågor, medan andra anser att barnen måste få avbryta och ge uttryck för sina tankar.
Gemensamt för samtliga pedagoger är dock att litteraturen ses som ett verktyg för att ge
17
språklig stimulans och är en viktig del i förskolans arbete, samt att barnen genom detta arbetssätt ses utifrån ett utvecklingsperspektiv (ibid).
Söderbergh menar i boken Barns tidiga språkutveckling (1988) att ibland kan ett barn tyckas förstå och använda ord på ett sätt som stämmer överens med hur vuxna brukar dem. När vi tittar närmare på det visar det sig att barnets förståelse av ordet är mycket mer begränsat, beroende av att barnet kanske hört ordet i ett enda sammanhang. Således samlar barn på ord och knyter dessa till situationer där de hör orden, för att sedan komma ihåg situationerna där de hört dessa. På detta sätt läggs erfarenhet till erfarenhet, vilket medför att de till orden knutna minnena blir rikare och betydelsen allt mer
fullständig. Denna uppmärksamhet inför språket är en förutsättning för att barnet ska kunna anamma det språkliga systemet. Söderbergh (1988) menar vidare att basen i en god kommunikation är den mellan vuxen och barn, samt att i denna relation göra texten synlig genom delade erfarenheter. Att som pedagog vara påhittig och innovativ när det kommer till att skapa rutiner och lekar, där det skrivna och tryckta ordet på ett naturligt och roligt sätt ingår (ibid).
Simonsson har i sin avhandling Bilderboken i förskolan- en utgångspunkt för samspel (2004) studerat barn och bilderböcker i den svenska förskolan. Simonsson har som syfte att komma åt bokens plats, med fokus på barnens sätt att använda bilderböcker i
vardagslivet på förskolan. Simonsson menar att lunchläsningen som förekommit på flera förskolor som studerats, kan ses som ett uttryck för pedagogernas syn på boken som ett medel att uppnå vissa önskvärda mål. Läsning vid lunch är vidare organiserad, vuxenledd och starkt ritualiserad. Barnen lyssnar till en berättelse, men det är inte alltid innehållet som är i centrum för barnen. Läsandet blir enligt Simonsson (2004) en samlingsstund där vilan är målet för pedagogen, och där barnen i sin samvaro betonar de processer som sker parallellt medan de lyssnar. Studien visar även att pedagogerna vill ha kontroll gällande vilka böcker som läses på förskolan, samt hur böckerna används. Simonsson menar att denna styrning kan bottna i föreställningen om att bra böcker frambringar goda barndomar och goda framtida samhällsmedborgare och att boken således snarare har ett pedagogiskt syfte än ett språkutvecklande. Samtidigt nämner Simonsson att man vill att barnen ska föra det ideala kulturarvet vidare, som enligt Simonsson inte har definierats enbart av pedagoger utan av den i samhället rådande synen på barnboken. Pedagogerna vill således visa för barnen vad som är “bra
18
för dem”, det kan även beskrivas som att pedagogerna undviker sådant som de anser skrämmande och oroande för barnen (ibid). Boken används således ofta i ett
pedagogiskt syfte snarare än som en möjlighet till språkutveckling och språkrelaterade aktiviteter.
3.4 Relationen mellan tidigare forskning och vår studie
Genom forskningen som presenterats kan vi se att pedagogerna spelar en viktig roll i det livslånga intresset för läsandet hos barn på förskolan, vilket i sin tur medverkar till barns språkutveckling. Tidigare forskning visar även på att pedagoger bör samtala och ge utrymme för barns tankar vid högläsningstillfällen. Edwards (2019) menar att det är viktigt med en god tillgång och relevanta böcker för barnen, samt en planering som främjar boksamtal och högläsning. Kåreland (2005) menar å andra sidan i sin studie att det finns en komplexitet, då pedagogernas uppfattning och arbetssätt skiljer sig åt.
Exempelvis anser vissa att barnboken ska läsas utan avbrott, medan andra anser att barnen måste få avbryta och ge utryck för sina tankar. Sammantaget menar samtliga forskare att barnboken bör läsas för barn på olika sätt, genom samtal, gester,
återkoppling och drama. Vår studie knyter an till den tidigare forskningen då studien avser belysa vikten av att ha planerade högläsningstillfällen på förskolan, där barnboken läses på olika sätt och fungerar som ett språkutvecklande verktyg.
I nästa kapitel kommer vi beskriva vilket teoretiskt perspektiv samt ämnesområde vi använt oss av för att undersöka vilka faktorer, mekanismer och/eller stödstrukturer som krävs för att barnboken ska kunna fungera som ett språkutvecklande verktyg i förskolan.
19