Försvarsbeslutet 2000 (Proposition 1999/2000:30) innefattar de största nedskärningarna på det svenska försvaret någonsin. Regeringen anser att Sverige behöver ett betydligt mindre militärt försvar än det nu rådande, men med en ökad kvalitet och högre anpassningsbarhet. Det militära försvaret ska övergå från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, där anpassning är kärnan i försvarets utformning. Ett reducerat försvar kräver också att myndigheten Försvarsmakten minskar, med följden att ett stort antal organisationsenheter avvecklas. Ledningsstrukturen behöver också göras om från grunden, vilket leder till nedläggningar även där (Proposition 1999/2000:30, s.1). Regeringen anser att beslutet grundar sig i att vidmakthållande av resurser som är avsedda för en annan tid och en annan hotbild inte kan upprätthållas genom den hotbild som idag finns eller som kan överblickas inom en avlägsen framtid (Proposition 1999/2000:30, s.12).
Regeringen anser att:
De grundläggande förbättringarna av det säkerhetspolitiska läget gör att vi efter en omställningsperiod kan minska försvarsutgifterna och samtidigt upprätthålla en god försvarsförmåga. Det gör vi genom att vi utformar totalförsvarsresurserna så att de effektivt kan användas både nationellt och internationellt. Samtidigt som vi bibehåller förmågan att möta hot mot Sverige kan vi bidra med resurser för internationell krishantering. (Proposition 1999/2000:30, s.11)
Försvaret ska överge dess tidigare starkt nationella prägel och mer inriktas på internationella insatser, där förebyggande åtgärder inom andra länder är av stor vikt. Den gemensamma förmågan till stabilitet i Europa och i världen är något som måste bejakas och det är något som även leder till ett bättre säkerhetsläge även på hemmaplan (Proposition 1999/2000:30, ss.10– 11). Medlemskapet i EU innebär en inre stabilitet där demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan tryggas vilket är förutsättningar för ett långsiktigt hållbart Europa (Proposition 1999/2000:30, ss.26–27).
Totalförsvarsresurserna ska dock (Proposition 1999/2000:30, s.32) fortsatt kunna användas till:
• Försvara Sverige mot väpnat angrepp • Hävda vår territoriella integritet
• Bidra till fred och säkerhet i omvärlden
• Stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred
Totalförsvaret förmåga att möta olika former av angrepp ska kunna utvecklas på kort sikt (ett år), medellång sikt (fem år) och på lång sikt (tio år) (Proposition 1999/2000:30, s.32). Trots att säkerhetsläget anses vara gott, så finns det fortfarande delar i världen där det råder konflikter. Konflikterna på Balkan och framförallt i Kosovo har förändrat de säkerhetspolitiska relationerna i Europa och i världen. Utvecklingen i Östtimor visar på att de internationella samfunden behöver en förbättrad förmåga att agera och undvika mänskliga lidanden. Det krävs generellt sett ett bättre konfliktförebyggande arbete och en förbättrad förmåga till gemensam krishantering (Proposition 1999/2000:30, ss.25–26).
Rysslands utveckling är fortsatt oklar och den inre instabiliteten i landet fortsätter. Ekonomin är inte under kontroll och möjligheten att utveckla och reformera de militära styrkorna är små. Ryssland har visat prov på en ökad samarbetsförmåga inom det internationella samfundet. Sammanfattningsvis kvarstår bedömningen att Rysslands osäkerhet fortsätter, men att nedskärningar av det svenska försvaret kan göras utan att det påverkar vår möjlighet till en snabb omställning av vår försvarsförmåga. Totalförsvaret kan inte byggas utifrån några statiska hotbilder utan måste kunna ändras utifrån hur omvärlden förändras. Anpassningsförmågan är det viktigaste i planeringen där en osäker framtid är en viktig del i det hela (Proposition 1999/2000:30, ss.29–34).
Det militära försvaret ska utgå ifrån en planering där Sveriges säkerhetspolitiska mål, inriktningen av försvarspolitiken, omvärldsutvecklingen, kraven på operativ förmåga och stridskrafternas utformning på ett tydligt sätt framgår. Försvarsplaneringens fortsatta utformning ska ha sin grund i en framtida omvärldsutveckling som kan inträffa inom de närmaste tio åren (Proposition 1999/2000:30, s.36). Dessa (Proposition 1999/2000:30, s.30) är:
• Väpnat angrepp, med annat syfte än ockupation och av begränsad omfattning, som kan sättas in med kort förvarning, det kan t.ex. röra sig om fjärrstridskrafter (flyg, kryssningsmissiler, ballistiska missiler) som kan utgå direkt från sin fredsgruppering,
• Angrepp av förtäckt typ, dvs. angriparen (som kan vara såväl en stat som en organisation) är svår att identifiera, och där nya typer av påverkansmedel såsom angrepp mot informationssystem utnyttjas,
• Aktörer (som inte är stater) som utnyttjar avancerade vapen inkluderande icke- konventionella vapen och
• Svåra påfrestningar på samhället i fred, där tidsförhållandena är knappa och totalförsvarsresurser behöver utnyttjas
Regeringen understryker att Försvarsmaktens operativa förmåga ska vara allsidig och kunna fungera för alla typer av uppdrag. Flexibilitet och anpassning är som tidigare nämnts det väsentliga inom alla försvarets uppgifter. Försvarsmakten förmåga efter anpassningsåtgärder ska vara att kunna möta gemensamma fiendekrafter. Dock måste angriparens förmåga vara av begränsad karaktär då resurserna annars inte är tillräckliga (Proposition 1999/2000:30, ss.39, 44).
Samverkan med andra myndigheter är av stor vikt för Försvarsmakten, men förmågan att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred ska inte vara Försvarsmaktens uppgift. Däremot ska Försvarsmakten bidra med resurser och materiel, om olika myndigheters egna resurser inte är fullt tillräckliga (Proposition 1999/2000:30, ss.48–49).
Insatsorganisationen, som är den nya organisationen som ska styra försvaret mot ett insatsförsvar, ska anpassas efter de låga krav som ställs på landets försvar inför ett väpnat angrepp, så att tillräckligt utrymme kan skapas för en anpassningsförmåga på sikt och för att förbättra förmågan till internationella insatser (Proposition 1999/2000:30, s.54). Inom samtliga grenar av försvaret – armén, marinen och flygvapnet – ska det ske omfattande nedskärningar och nedläggningar av regementen, kommandon, brigader och staber (Proposition 1999/2000:30, s.60). Samtidigt ska det göras en effektivisering av de tillgängliga resurserna. Omstruktureringen ska leda till förbättrad tillväxtförmåga, samträning, systemkunskap och flexibilitet. Dagens grundorganisation har en överkapacitet i förhållande till det framtida utbildningsbehovet (Proposition 1999/2000:30, s.64).
Med en nedläggning av regementen medföljer också ett minskat personalbehov. Både yrkesofficerare och civilanställda ska bli färre (Proposition 1999/2000:30, s.109) och antalet värnpliktiga som ska utbildas i den nya organisationen ska från och med 2004 vara 18 000 individer per år (Proposition 1999/2000:30, s.20). Samtidigt som det sker en minskning av andelen värnpliktiga, så ska också metoderna för inskrivning ändras, där en större hänsyn till egen motivation och frivillighet ska fälla avgörandet i rekryteringsprocessen (Proposition 1999/2000:30, s.113).
De moderna västerländska samhällena har möjliggjort och förändrat invånarnas sätt att leva radikalt. Samtidigt finns det en inneboende sårbarhet i det. En stor del av infrastruktursystemen i samhället är internationaliserade, med nya ägandeformer. Det gör systemen komplexa och otympliga då det skapar beroenden mellan aktörerna och hotar robusthet och säkerhet i systemen. Denna sårbarhet måste ges fortsatt uppmärksamhet. Det civila försvaret bör därför inriktas på att ha en särskilt god beredskap gällande el, telekommunikationer, transporter och IT (Proposition 1999/2000:30, ss.117–118).
Vid hot mot Sverige i fred har polisen, räddningstjänsten och hälso- och sjukvården en avgörande del i beredskapen, utöver lednings- och informationshanteringsfunktioner (Proposition 1999/2000:30, s.120). Planeringen av hälso- och sjukvården bör ses över med anledning av den utökade fokuseringen på samhällets förmåga att hantera påfrestningar i fred. Vad gäller övningar, information om resurser, information till allmänheten, utbildning och materiella investeringar av läkemedel och vacciner, föreslås åtgärder. Fokus bör dock ges åt att öka möjligheten att kraftsamla och nyttja befintliga resurser före investeringar av materiella resurser. Akutsjukvården har enligt regeringens bedömning tillräckliga resurser och hög beredskap för att kunna klara av en hög påfrestning om en sådan skulle uppstå (Proposition 1999/2000:30, ss.120–121).
Regeringen anser att ledningen av totalförsvaret är föråldrat och behöver ersättas med ett nytt ledningssystem som inte har andra världskriget och efterkrigstidens hotbilder som utgångspunkt (Proposition 1999/2000:30, s.130). Ledningssystemet följer ansvarsprincipen där den som har ansvaret för något i fred också har ansvaret när det uppkommer kriser och beredskapen höjs. De tidigare fyra militärområdena (tre militärområden och ett kommando) avskaffas och ersätts med fyra militärdistrikt som motsvarar militärområdena geografiskt, men med något andra uppgifter. De gamla försvarsområdena som verkade under militärområdena ersätts med militärdistriktsenheter, 29 till antalet och som i stor utsträckning följer länsgränserna (Proposition 1999/2000:30, s. 133). En koncentration av ledningsresurser till fyra militärdistrikt möjliggör en flexibel anpassning vid förändrat omvärldsläge. De nyinrättade militärdistriktsenheterna ska samverka med länsstyrelser och kommuner och utbilda hemvärn samt stödja frivillighetsorganisationer (Proposition 1999/2000:30, s.134).
De tre civilbefälhavarna – vars uppgift i fred har varit att planlägga beredskap, planering och övning – ska läggas ner. Civilbefälhavare (som är en myndighet och titeln på den landshövding som är ansvarig inom civilområdet som i stort följer militärområdena) har varit en samordnande kraft inom det civila försvaret men anses nu vara överflödiga, till följd av den förändrade militära inriktningen av försvaret. De uppgifter som fortsatt ska finnas kvar ska övertas av länsstyrelser och myndigheter (Proposition 1999/2000:30, ss.17, 103, 134–135). En betydande del av Försvarsmaktens lagerhållning av förnödenheter bör avvecklas, dels för att det finns ett överflöd, dels för att ge plats för modernare materiel. Den överflödiga materielen bör överlåtas till myndigheter och organisationer som ansvarar för kriser på samhället i fred och för humanitära insatser utomlands. Sådan materiel som inte finns någon egentlig användning för ska säljas eller förstöras (Proposition 1999/2000:30, s.101).
4.3.1
Sammanfattning av försvarsbeslutet 2000 efter RAM
Mål: Försvaret ska gå från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar.
Alternativ: Minskning av Försvarsmakten och en större hänsyn till frivillighet vid rekrytering av värnpliktiga. Ett nytt ledningssystem ska inrättas, militärområdena ska göras om och den operativa försvarsförmågan ska förbättras.
Konsekvenser: Organisationsenheter läggs ner; framförallt regementen och förband samt personalavgångar. Försvarsmaktens lager av förnödenheter avvecklas.
Val: En minskning av försvaret grundar sig i det rådande säkerhetsläget och att det inte är önskvärt att behålla en försvarsförmåga utifrån statiska hotbilder.