Försvarsbeslutet 2004 (Proposition 2004/05:5) beskriver den fortsatta omvandlingen av totalförsvaret och den inriktning som Försvarsmakten påbörjade under försvarsbeslutet 2000. Inriktningen mot ett flexibelt, robust och modernt insatsförsvar, med utgångspunkt i ett breddat säkerhetshot, är genomgående. Det ska ske en förflyttning till ett försvar som ska verka i högre utsträckning internationellt, för att säkra fred utomlands och på det sättet stärka säkerhetsläget även på hemmaplan. Att säkerställa de territoriella nationalgränserna är trots det fortsatt den viktigaste uppgiften för Försvarsmakten (Proposition 2004/05:5, s.12). Det nya insatsförsvaret innebär i många delar ett förändrat försvar. Det tidigare plikt- och utbildningssystemet är utformat för ett invasionsförsvar, där staten enbart med tvång kan utbilda individer för uppgifter som i många fall innebär tjänstgöring enbart på hemmaplan. I utvecklingen mot insatsförsvar krävs det en större vilja till att tjänstgöra utomlands. Det i sin tur leder till att en högre grad av frivillighet ska styra uttagningen av individer för tjänstgöring (Proposition 2004/05:5, s.13).
I försvarsbeslutet beskrivs den ökade globaliseringen som ett positivt säkerhetsarbete då det ömsesidiga beroendet mellan länder och människor ökar. Det är föga troligt att konflikter uppstår mellan länder som har ett gemensamt handelsutbyte. Samtidigt bidrar globaliseringen till ett mer sårbart samhälle som i högre grad än tidigare är känsligt för störningar (Proposition 2004/05:5, s.14).
Ryssland har utvecklat sitt samarbete med EU och länderna i Östersjöregionen i en gynnsam riktning och säkerhetsläget i närområdet har förbättrats ytterligare. Det är osannolikt att någon annan stat inom en tioårsperiod skulle ha som avsikt att med militära medel attackera Sverige (Proposition 2004/05:5, s.25.). Däremot har den tilltagande politiska stabiliteten i Ryssland ett pris, i form av en stagnering av landets demokratiska inriktning. Ett stabilt Ryssland är bra, men ett Ryssland som försöker påverka val och utöva kontroll över media är en fortsatt säkerhetsrisk (Proposition 2004/05:5, ss.18–19).
Såväl EU-samarbetet som alliansfriheten ska värnas. Det skrivs att Sverige varken ger eller tar försvarsförpliktelser då landet förhåller sig neutralt till överstatliga säkerhetsorganisationer. Samtidigt räknas det med att Sverige kommer att få hjälp om landets säkerhetsintressen skulle bli hotade (Proposition 2004/05:5, s.24). En förbättrad krishantering inom EU ligger i Sveriges intressen, där samtliga medlemsländer för en gemensam säkerhetsstrategi med en gemensam syn på omvärlden (Proposition 2004/05:5, s.15). Ett EU där medlemsländerna hjälper och undsätter varandra vid naturkatastrofer och terrordåd och ett EU som bidrar till ett gott samarbete med USA och Kanada (Proposition 2004/05:5, ss.27–29). Sverige är en del
av EU och hot mot EU är också ett hot mot Sverige (Proposition 2004/05:5, s.34). Medlemsstaternas styrkor bör därför bli mer rörliga och flexibla, för att motsvara den säkerhetsstrategi som EU förespråkar (Proposition 2004/05:5, s.42).
Det argumenteras för att säkerhetsläget har förbättrats avsevärt genom den euroepiska integrationen och de försvarspolitiska utgångspunkterna kan därför förändras, liksom Försvarsmaktens operativa förmåga. En minskad ambitionsnivå och volym på vissa områden är därför nödvändiga. Resultatet blir nedskärningar inom samtliga försvarsgrenar. Samtidigt kan mer resurser läggas på det nya insatsförsvarets operativa förmåga att delta internationellt och förmågan ska öka både kvantitativt som kvalitativt. Regeringen menar därför att besparingar och ambitionshöjningar ska utgöra ramen för försvarets utgiftsområde (Proposition 2004/05:5, ss.32, 45).
Tidigare har insatsförsvaret varit för omfattande och haft allt för många brister. Då Försvarsmakten inte genomfört omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar full ut, bör ytterliga förband avvecklas för att lägga mer kraft och åtgärder på att förbättra de förband som hålls kvar. Med ett insatsförsvar försvinner de långa beredskapstiderna, på fem till tio år (som var gällande från försvarsbeslutet 2000). Med ett insatsförsvar, där de anställda i högre grad är aktiva och tillgängliga, kommer beredskapstiden att vara högst ett år (Proposition 2004/05:5, ss.39–40). Om ett angreppshot väl uppkommer så kommer det ha en annan utformning än det traditionella hot som det gamla invasionsförsvaret var utformat att bekämpa (Proposition 2004/05:5, s.47).
Försvarsmakten ska (Proposition 2004/05:5, s.41) framförallt beakta:
• Att omfattningen av Sveriges bidrag till internationella insatser skall öka • Att ett svenskt bidrag till en snabbinsatsstyrka inom EU skall utvecklas • Förändrade krav på förband med låg beredskap
• Personal- och materielfrågor
Det har skett en rejäl svängning gällande hemvärnsstyrkorna. Målet i försvarsbeslutet 1996 var 125 000 man i Hemvärnet. Målet nu är att hemvärnsstyrkorna ska motsvara en styrka av 60 bataljoner och 30 000 man under år 2008, från den nuvarande nivån om 170 bataljoner. Tanken är att Hemvärnet ska bli flexiblare, få fler uppgifter och kunna användas inom fler områden. Hemvärnets lokala anknytning bör inte vara lika framträdande och personal ifrån Hemvärnet ska också kunna användas för internationella insatser. Hemvärnets betydelse vid olyckor och katastrofer kommer fortsatt spela en stor roll och vara en av dess huvuduppgifter (Proposition 2004/05:5, ss.58–59). En minskning av Försvarsmaktens personal kommer också att genomföras från 20 200 anställda år 2004 till 15 300 anställda under 2007. Anledningen till minskningen följer på de nedläggningar och omstruktureringar som genomförts och som redogjorts för ovan (Proposition 2004/05:5, s.80).
Totalförsvaret är försvarets fundament och totalförsvarsplikten bör fortsatt vara grunden vid personalförsörjningen. Totalförsvarsplikten ger den nödvändiga förankringen i samhället som försvaret behöver. Trots det finns det anledning att se över uttagningen till grundutbildning och bemanning med plikt. Det nya insatsförsvaret kräver en förskjutning, där frivillighet spelar
grund, utan invasionsförsvaret (Proposition 2004/05:5, ss.80–81). Dessutom innebär det gynnsamma omvärldsläget att en mindre andel värnpliktiga kommer att behövas för att bemanna försvaret. Betydelsen av internationella insatser har ökat för Försvarsmakten och ett försvar bestående av en högre andel frivilliga individer bör öka motivationen till att verka i en utlandsstyrka. Frivilligheten tillsammans med pliktsystemet – som krävs för att bemanna de befattningar som inte kan tillsättas med enbart frivilliga – kommer fortsättningsvis att vara uttagningspremisserna för Försvarsmaktens personal (Proposition 2004/05:5, ss.82–83). Materielförsörjningen har genomgått en betydande förändring under det senaste decenniet, vilket har att göra med det förändrade säkerhetspolitiska omvärldsläget. Sveriges alliansfrihet under kalla kriget gjorde oss självförsörjande på försvarsmateriel. Landets materielförsörjning har tidigare av naturliga skäl varit inriktat på invasionsförsvar, men behöver nu ställa om för ett insatsförsvar, där den operativa förmågan har särskild betydelse. Det fordras därför ett ökat samarbete med utlandet för att ta del av internationell teknik (Proposition 2004/05:5, ss.123, 126). Den materiel s0m inte kan användas i det nya operativa försvaret ska avvecklas, där det fortsatt ska gå till andra verksamheter nationellt som utomlands, eller förstöras (Proposition 2004/05:5, s.134).
Försvarsberedningen anser att det för den nya grundorganisationen inte är lönsamt att bevara kaserner och övningsfält utifrån ett sämre framtidsscenario. Nedläggning och flyttning av förband leder inte till någon betydande ekonomisk vinning på kort sikt, men ur ett längre perspektiv kan de underhåll- och renoveringskostnader som krävs för anläggningarnas bevarande, bli betydande (Proposition 2004/05:5, s.148). Regeringen menar dock att vissa övningsfält bör behållas – trots att förband i dess närhet läggs ner – då svårigheter med att skaffa nya på kort tid är betydande om omvärldsläget blir ett annat (Proposition 2004/05:5, s.179).
Det civila försvaret fick utökade anslag från och med 2003 för åtgärder som ska stärka samhällets förmåga, om det även bidrar till att förbättra förmågan vid höjd beredskap. Som tidigare nämnt så finns det inga tecken på att Sverige skulle bli angripet med militära medel inom en snar framtid, vilket förändrar förutsättningarna för det civila försvaret. Det breddade säkerhetshotet gör dock att det finns andra former av hot och sårbarheter som kan påverka oss. Påfrestningarna på samhället i fred fortsätter att vara hot som vi måsta vara redo för. Hanteringen av dessa hot görs bäst inom det politikområde som en verksamhet normalt gör och bör inte hanteras inom ramen för totalförsvaret (Proposition 2004/05:5, ss.208–209). Regeringen gör bedömningen att ”…målet att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred i fortsättningen inte bör kopplas till civilt försvar utan till samhällets fredstida förmåga respektive förstärkt fredstida förmåga” (Proposition 2004/05:5, s.212). Istället ska det civila försvaret ”…ha som mål att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld” (Proposition 2004/05:5, s.212).
Det innebär att civilförsvaret inte ska ansvara för samhällets påfrestningar i fred, utan det ska istället kopplas till samhällets fredstida förmåga respektive förstärkta fredstida förmåga. Civilförsvaret ska enbart svara för de ytterligare åtgärder som krävs vid förhöjd beredskap. För
att skapa en tillräcklig förmåga krävs det att myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer arbetar långsiktigt för att ge högsta beredskap vid påfrestningar i fred. Då anslagen för krishöjande åtgärder är desamma som inför tidigare inriktning som var mot krig, möjliggör det en god förmåga att säkerställa samhällets förmåga vid påfrestningar i fred, vilket är väsentligt för den nationella säkerheten (Proposition 2004/05:5, ss.210–212).
Den fredstida förmågan byggs upp genom att förebyggande och förberedande åtgärder genomförs. Målet är att kunna öka robustheten, uthålligheten och flexibiliteten i samtliga samhällsviktiga system och dess funktioner. Om det genomförs på ett bra sätt kan mindre resurser gå till det civila försvaret, då en sådan förbättring motsvarar de krav som finns på samhällets fredstida förmåga. Om det däremot inte genomförs väl behöver det civila försvaret stärkas för att kompensera för bristande fredstida förmåga inom fredssamhället. Därför bör finansieringen se till så att civilsamhället kan klara av sin fredstida förmåga utan någon större inblandning av civilförsvaret (Proposition 2004/05:5, ss.216–217).
4.4.1
Sammanfattning av försvarsbeslutet 2004 efter RAM
Mål: Inriktning mot ett flexibelt, robust och modernt insatsförsvar, med en ökad operativ förmåga internationellt och med förbättrad kvalitet och kvantitet.
Alternativ: Anpassning av styrkorna efter EU:s krishanteringsstrategi. Det civila försvarets uppgifter ska smalnas av i traditionell riktning. Frivillighet ska vägas in vid rekrytering av Försvarsmaktens personal i en högre grad än vad som beslutades vid försvarsbeslutet 2000. Konsekvenser: Påfrestningar mot samhället i fred ska hanteras i största möjliga mån utan civilförsvarets hjälp. Nedläggning av förband och personalavgångar, färre värnpliktssoldater. Beredskapstider på fem till tio år tas bort.
Val: Ett mer mångsidigt försvar med ökad kapacitet väljs utifrån det rådande säkerhetsläget.