Försvarsbeslutet 1992 (Proposition 1991/92:102) utgår ifrån det säkerhetspolitiska läget i omvärlden och pekar på den förändring som har skett sedan Sovjetunionen föll samman. Propositionen genomsyras av det osäkra framtida säkerhetsläget, som uttrycks genom osäkert ryskt agerande och ett framtida EG-medlemskap. Trots det ser omvärldsutvecklingen ur säkerhetssynpunkt bra ut för Sverige. Det innebär samtidigt att de ekonomiska förutsättningarna för försvarsverksamheten kommer att vara sämre än tidigare. I kombination
med att drifts- och produktionskostnader inom försvaret har ökat krävs nedskärningar på andra delar. Förändringar inom krigs- och grundorganisationen, ledningsorganisationen och värnpliktsutbildningen kommer att genomföras. Det innebär att inte samtliga värnpliktiga i varje årskull kommer att genomgå grundutbildning med värnplikt vilket får till följd att antalet regementen kan minska (Proposition 1991/92:102, s.5).
En stor omstrukturering av försvaret är att vänta. Försvaret har tidigare organiserats på flera olika nivåer. Det så kallade huvudprogram 1–4, där armén, marinen, flygvapnet och den operativa ledningen ingår, har varit egna myndigheter, men ska från och med 1 juli 1994 sammanfalla under en gemensam myndighet – Försvarsmakten. Målet med den nya myndigheten är att utveckla och vidmakthålla en krigsorganisation som ska fungera utifrån olika tidsperspektiv och som ska underlätta ordergivning i krigssituationer. Myndigheten ska ha samma uppgifter i krig som fred och figurera som en sammanhållande myndighet. En del av beslutet grundar sig också på att möjligheten att utkräva ansvar underlättas med en myndighet istället för flera (Proposition 1991/92:102, ss.42–49).
Besparingar på militärområdena – som är den högre regionala nivån i försvarsorganisationen – föreslås genom att minska antalet områden från nuvarande sex till tre (Proposition 1991/92:102, s.53). Grundorganisationen kommer att genomgå strukturförändringar utifrån att krigsorganisationen kommer att minska och värnpliktsbehovet att avta. Anledningen till strukturförändringarna är det rådande säkerhetsläget i vårt närområde. Vid förändrat säkerhetsläge får omprövning av organisationens inriktning återigen aktualiseras. Hopslagning, nedläggning och avveckling av ett flertal regementen kommer därför att genomföras för att det ska motsvara det värnpliktsbehov som krävs för den reducerade krigsorganisationen. Det innebär att antalet yrkesofficerare kommer att minska med 1 500 individer, reservofficerare med 1 200 individer och antalet civilanställda med 4 500 individer (Proposition 1991/92:102, ss.69–70). De ekonomiska konsekvenserna av strukturförändringarna beräknas landa på 400 miljoner kronor under försvarsperioden och från och med år 1997 kommer en besparing på 475 miljoner kronor per år att genomföras
(Proposition 1991/92:102, s.75).
I propositionen framgår det att målet för totalförsvaret är att det ska utgöra ett fredsbevarande syfte, genom upprätthållandet av en styrka, ledning, beredskap, sammansättning och uthållighet, som är tillräckligt avskräckande för att nackdelarna med att invadera eller utnyttja svenskt territorium överväger fördelarna. Ett militärt angrepp är det största hotet mot Sveriges frihet och oberoende och ska också vara utgångspunkten vid planeringen av totalförsvaret. Totalförsvaret ska skydda civilbefolkningen mot olika typer av krigshandlingar genom tryggandet av en livsnödvändig försörjning, rädda människor i nöd, bereda skydd och vård. Möjligheten till detta grundar sig i samhällets förmåga i fred och dess möjlighet till att snabbt ställa om när en krigssituation uppstår. Ansvaret i fred är detsamma som i krig (Proposition 1991/92:102, s.38).
Regeringen bedömer att militären i det stora hela har en god förmåga. Det finns en kunnig personal, de värnpliktiga är motiverade för sina uppgifter och vapensystemen håller hög internationell klass. Trots det finns det brister inom vissa områden. Utbildning, samträning och materiel har inte kommit alla förband till del och antalet moderna förband har minskat.
Inom samtliga vapengrenar – armén, marinen och flygvapnet – behöver krigsdugligheten och mobiliseringen förbättras. Samtidigt ska förbättringar ske utifrån hur omvärldsläget utvecklar sig; framförallt maktbalansen i Europa och den fortsatta utvecklingen av det politiska och militära sönderfallet i Ryssland (Proposition 1991/92:102, ss.54–57).
Förmågan hos den civila delen av totalförsvaret grundar sig på det fredstida samhällets resurser och dess förmåga till handling och omställning vid krissituationer. Regeringen anser i och med propositionen att huvuduppgifterna för den civila delen av totalförsvaret är:
• Värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar och under kriser och i krig trygga en livsnödvändig försörjning.
• Stödja Försvarsmakten under kriser och i krig.
Värnandet av civilbefolkningen är enligt ÖCB (Överstyrelsen för civil beredskap), inte fullt tillfredställande. Det råder brist på skyddsrum, civilförsvarsmaterielen behöver föryngras och sjukvården har en för dålig uthållighet gällande förbrukningsmateriel och läkemedel. Det som fungerar bäst är räddningstjänstens grundberedskap före en mobilisering är på plats. När det gäller tryggandet av en livsnödvändig försörjning finns det en framtida osäkerhet hur beredskapen ska tryggas inom näringslivet. Den industriella beredskapen är inte tillräckligt uthållig och det saknas tillräcklig produktionskapacitet inom flera branscher. Lagerhållningen av insatsvaror är inte heller tillfredställande (Proposition 1991/92:102, s.98). En omställning av den industriella produktionen och upprätthållande av lager av strategiska varor bör därför komplettera den nuvarande försörjningsgraden vid krigssituationer (Proposition 1991/92:102, s.109).
Samtidigt menar regeringen att en långsiktig prioritering ska ges åt skydd, ledningssystem, bevarad produktionskapacitet, tekniska beredskapsåtgärder med mera framför lagring. Beredskapslagringen av oljeprodukter ska minska. Däremot ska samtliga medborgare med kort varsel kunna få tillgång till ansiktsmasker (Proposition 1991/92:102, ss.100, 102).
Ett problem gällande försörjningsberedskapen i Sverige är ett möjligt deltagande inom den Europeiska gemenskapen. EG har ingen försörjningsberedskap på det sätt som Sverige känner till. Den nuvarande svenska lagstiftningen gällande försörjningsberedskap kommer troligtvis i delar strida med unionens – bland annat vad gäller upprätthållandet av konkurrens. Ett medlemskap kan också innebära att flera försörjningsåtgärder inte kommer att finna någon egentlig funktion (Proposition 1991/92:102, s.110).
När det gäller upprätthållandet av de väsentliga samhällsfunktionerna anses informationsberedskapen vara godtagbara, likaså telekommunikationerna. Elförsörjningen och IT-tekniken har däremot inte tillräckligt hög motståndskraft vid angrepp. Infrastrukturen på räls och väg är också i allt för hög grad sårbara för störningar. Sammantaget är det en för dålig beredskap inom området (Proposition 1991/92:102, s.98).
Det civila försvaret är betydligt mer komplext i förhållande till det militära försvaret. Det beror på att det civila försvaret grundar sig på fredssamhället, där ett ömsesidigt beroende finns mellan olika sektorer. Det hör också ihop med den samhällsuppbyggnad som numera är en del
av våra liv, där allt fler delar är beroende av varandra. Stödet från civilsamhället till Försvarsmakten bör därför ägnas mer tid än mot vad som tidigare har skett. Det råder dessutom kunskapsbrist mellan Försvarsmaktens behov och de civila myndigheternas möjlighet att tillgodose Försvarsmaktens behov (Proposition 1991/92:102, ss.92–94).
Länsstyrelsen är den högsta samordnade enheten inom det civila totalförsvaret på lägre regional nivå. Länsstyrelserna bör samordna och inrikta det civila försvaret i respektive län, genomföra riskanalyser, bidra med stöd till kommunerna i deras beredskapsarbete samt utöva tillsyn över räddningstjänsten (Proposition 1991/92:102, s.102). Räddningstjänstens betydelse för en stabil beredskap är stor, varpå integreringen av en freds- och krigsräddningstjänst bör fortsätta. Det leder till att det kommunala ansvaret för beredskapen ökar ytterligare (Proposition 1991/92:102, s.104).
Kommunernas ansvar för det civila försvaret har blivit mer omfattande under det senaste decenniet då kommunerna tagit över uppgifter från staten. Uppfattningen är att det har lett till en bättre beredskap, då beredskapsåtgärderna på ett mer effektivt sätt har kunnat gå dit de verkligen behövs. Kommunstyrelsen är sedan 1986 den högsta civila totalförsvarsmyndigheten på lokal nivå. Regeringen föreslår att materielhanteringen och personalförsörjningen för det civila försvaret också bör överföras till kommunerna, vilket staten tidigare ansvarat för (Proposition 1991/92:102, ss.113–115).
Regeringen väljer att inrätta ett nytt begrepp – beredskapsmyndighet. Det är en myndighet med stor betydelse för Sveriges beredskap om Sverige hamnar i krig. Det kommer främst vara länsstyrelser och civilbefälhavarna (CB) på lägre regional nivå som kommer att figurera som beredskapsmyndigheter (Proposition 1991/92:102, s.112).
4.1.1
Sammanfattning av försvarsbeslutet 1992 efter RAM
Mål: Ett mer allsidigt totalförsvar som ska vara både flexibelt och robust. Inrättande av beredskapsmyndigheter.
Alternativ: Försvarsmakten bildas, kommunerna tar ett större ansvar inom det civila försvaret genom övertagande av personalförsörjning och materielhantering.
Konsekvenser: Alla svenska män behöver inte göra värnplikt, nedläggning av regementen och förband, minskning av antalet militärområden, ekonomiska besparingar inom försvaret, minskad lagerhållning.
Val: Det förändrade säkerhetsläget bidrar till ett förändrat och mer kostnadseffektivt försvar.