För att underlätta för medarbetarna att klara av sina arbetsuppgifter menar flera skolledare att deras uppdrag är att skapa förutsättningar för att lärarna ska klara av sitt ansvar och sina befogenheter:
Dels handlar det om att vi måste se till att ordna så lärarna har rätt förutsättningar. Så det inte är för mycket. Sen är det alltid en diskussion “vad är för mycket” sen försöker vi titta på hur man tjänstefördelar den personal vi har. Hur många elever man har. Hur ofta man kan träffas i arbetslagen och i ämneslag. Så man helt enkelt har förutsättningar att kunna utföra sitt uppdrag och sitt arbete. (Jesper)
Agnes beskriver det så här:
Men grunduppdraget är att det ska funka i klassrummet och att den ska ha ett gott
bemötande till elever och kollegor. Och sen får man bygga på och då brukar jag jobba utifrån det här: jag ser att du gör det här men jag tror du har mer potential och vad vill du bidra med till denna skolan för att vi ska bli ännu bättre? Men det är klart att det finns dom som kommer hit och har minimerat sitt uppdrag till att bara utföra det dom “måste” och sen går dom hem. Men jag försöker ju dels locka fram med hur dom vill bidra, men också jobba i arbetslagen att man ska vilja vara delaktig. Det är klart att det är en utmaning.
Förtroende och öppenhet
Det sista begreppsparet av medarbetarskapshjulet avser att medarbetare och chefer liksom medarbetare emellan har ett ömsesidigt förtroende för varandra. Den öppna och ärliga dialogen kring förhållanden på arbetsplatsen poängteras,
meningsskiljaktigheter respekteras och medarbetare och chefer försöker på ett konstruktivt sätt finna lösningar på uppkomna problem. Arbetsgivare och chefer är i sin tur måna om att upprätthålla den typen av dialog för att bevara förtroendet (Hällstén & Tengblad, 2006).
För att få syn på denna del i medarbetarskapet ställdes frågor kring arbetsmiljön då begreppsparet betonar vikten av samsyn kring en medarbetares arbetsuppgifter det vill säga vilka arbetsuppgifter medarbetaren tycker sig ha och huruvida
medarbetaren tror att detta stämmer överens med chefens syn på arbetsuppgifterna.
För att synliggöra vikten av kommunikation mellan medarbetare och skolledare ställdes frågor kring tillgänglighet av skolledning, trivsel i arbetslaget ställdes också.
Medarbetarnas upplevelse av förtroende och öppenhet
Informanterna var överens om att de huvudsakliga arbetsuppgifterna är att planera, genomföra och kontinuerligt utvärdera sin undervisning och att den delen av arbetet råder det samsyn kring.
Ja det tror jag! Iallafall när det kommer till kärnan av det. Vi har samsyn vad som är det viktigaste ur en undervisningssynpunkt men däremot så tror jag att det även där finns en diskrepans om vad som egentligen gäller för min chef får ju också såna här direktiv ovanifrån från ledningsgrupper och annat och ibland så känns det som att det inte ens är förankrat hos dem som sen ger oss de här uppgifterna så det är väl snarare en organisatorisk fråga än en ledarskapsfråga. (Kristian)
Några lyfter även en tidsaspekt i detta med samsyn kring arbetsuppgifterna
Det är möjligt att det skiljer sig för vi kan betona olika saker. Jag tror att vi är någorlunda överens. Men visst det finns situationer där medarbetare klagar på att de har för mycket att göra och då säger skolledaren att du får prioritera bort något men så tycker medarbetaren att det inte finns något att prioritera bort för då blir det ett missnöje kring det. (Hjalmar) Alltså det som florerar, jag tror att det är på alla skolor, är att det är så orättvist. Vad är det som är så orättvist undrar jag tyst för mig själv för min tjänst är helt annorlunda än din tjänst. Det är inte rättvist. men på vilken nivå då? det kommer aldrig bli rättvist för du kanske är lärare i matematik och då kommer din tjänst se helt annorlunda än min. (Inger)
När det kommer till frågan om skolledningens tillgänglighet går svaren isär något.
Margareta och Agnes menar att:
Rektorn är borta väldigt mycket och det tror jag hela vår arbetsgrupp tycker... man vet inte var dom är och det leder till frustration. Det hör till att man skriver var man är.
Tillgängligheten är svår och man får haffa dom när de kommer förbi eller springa förbi och kolla om dörren är öppen. (Margareta)
Nej inte i så hög grad som jag skulle önska. Just det här med att vara pedagogiska ledare tror jag är någonting som får stryka på foten. Det märks att vi har varit en rektor kort. Jag går inte omkring med någon bitterhet för jag kan förstå att det är svårt att få till. Det
administrativa tar upp all tid och det pedagogiska ledarskapet får stryka på foten. Det blir att släcka bränder som blir det centrala för att få det tuffande tåget att hålla igång. Pedagogiskt ledarskap brinner inte i knutarna och det handlar om utveckling och så och det prioriteras inte. (Agnes)
Medan Katarina och Signe resonerar kring att de inte anser att skolledningen är tillgänglig men inte heller önskar något annat:
För det mesta. Det är en stor organisation med många anställda. Det är inte alltid jättelätt.
Jag tror att det varierar i kollegiet hur man känner att förtroende och tillgänglighet är. Vi är olika personligheter och vissa behöver mycket bekräftelse. Vi har en rakare kommunikation nu och det kan bero på att jag inte har den överdrivna respekten för chefen längre. Han har blivit mer mottaglig. Jag är inte så orolig över hur han ska reagera. Vi kan kommunicera bättre. (Katarina)
Det tycker jag att ingen i skolledningen är. Men jag förstår det. Jag önskar inte heller att de är mer tillgängliga. Jag hade önskat att hon hade tid att sitta ute hos oss och fika osv. De sitter aldrig på sina rum ens. Men sms-ar jag så svarar hon. (Signe)
Inger och Erika å sin sida tycker att skolledaren är tillgänglig i så hög utsträckning som de önskar:
Jag har hittat ett sätt att nå honom. Ni måste förstå att jag bestämde mig för flera år sedan att jag inte skulle stressa. Ingenting ska få mig att stressa på det här jobbet. Det är inte värt det. Så att jag har hela tiden prioriteringslistor och om jag behöver få tag på honom så går jag dit och knackar på dörren. Älta inte att ni inte får tag på honom det är meningslöst.
Jag tycker att han är tillgänglig men det är svårt att säga för att jag inte har så stort behov av att bli stöttad. Men jag tror andra kan ha andra behov. Det beror ju på vad man kommer ifrån tidigare. Han hör alltid av sig. (Erika)
Adam utmärker sig helt i sin syn på tillgänglighet och uttrycker det som att hans skolledare är väldigt tillgänglig:
Absolut jättetillgänglig. Det har jag haft under alla år. Hon tar sig alltid tid. Det gör så att jag utvecklas och eleverna drar nytta av det. (Adam)
På frågan om trivsel på arbetsplatsen går meningarna också isär något bland våra informanter:
Inger menar att hennes arbetslag inte fungerar och att gnället leder till ett destruktivt arbetsklimat vilket hon uttrycker såhär:
”Jag märker att arbetslaget inte fungerar. Det är nytt och nya kollegor hela tiden. Jag är supereffektiv och strukturerad och får bromsa in hela tiden för att folk inte hänger med. Jag kan inte förvänta mig att alla gör som jag. Det är inte det jag är ute efter men jag kan inte tänka lika snabbt som jag gör. Viss frustration över att vi inte har kommit så långt i arbetslagsarbetet... Jag märker då att och det som oroar mig är att det är så många yngre som är superstressade och jag förstår inte varför eller jag förstår det naturligtvis hypotetiskt men jag tror att vi kan påverka arbetssituation. Jag hävdar det med bestämdhet. Jag vet inte vad det är som gör de yngre kollegorna så stressade. Du har en möjlighet att påverka och komma med lösningar. Jag stör mig på gnällandet. Det är destruktivt och meningslöst ”.
(Inger)
När det kommer till frågan om medarbetaren bidrar till en god stämning på arbetsplatsen svarar Hjalmar att:
Jag hoppas det. Men det är klart, jag kan ju vara lite kritiskt…Jag försöker peppa och stötta och uppmuntra att säga vad man tycker. Man ska inte tiga. Vi hade ju modigt
medarbetarskap som alla var tvungna att gå. Det gjorde väl inte så stor skillnad * skratt*.
(Hjalmar)
Signe svarar såhär på samma fråga:
Jag stöttar mina kollegor, får dem att må bra och ha kul tillsammans. Hur vi genom att må bättre tillsammans i kollegiet får våra elever att må bättre. Nu handlar det om att få arbetsglädje, hjälpa varandra till arbetsglädje. Gör man så generellt i arbetslaget? Nej verkligen inte. Jag tycker att vi får arbeta med det hela tiden. Hemskt mycket själva. Jag tycker att man glömmer bort arbetsglädjen.
Kristian resonerar kring sitt arbetslag och dess klimat och funderar på om hans korta tid på skolan kan påverka hans uppfattning:
Möjlighet att ta upp kritik finns. Varför muttra folk våldsamt? Många tror att det inte går att förändra. Det är en sak att ha ett forum för att lyfta klagomål men om det klagomålet sen leder till förändring eller att det leder till att det utvärderas en gång till är jag inte lika säker på hur lätt det är. Det är kanske så att jag är för naiv för att tro att det kommer gå.
Framförallt lärare som har varit med ett tag har höjt rösten flera gånger utan att bli hörd och dessa förändringar har bara kommit en efter en och det tror jag är en av anledningarna.
Andra orkar inte ta diskussionen. Lägger energi och tid på annat. (Kristian)
Skolledarnas upplevelse av förtroende och öppenhet
När det kommer till tillgänglighet är de flesta skolledare överens om att detta varierar över tid. Jesper och Hanna uttrycker sin uppfattning om deras egen tillgänglighet såhär:
“Jag tycker jag är duktigt ibland och helt värdelös ibland. Det beror på. I vissa fall har jag koll och är med men i vissa fall inte alls. Sen är det ju så att vissa medarbetare är
jätteduktiga på att föra dialog och prata och tänka tillsammans. Sen finns det ju dom som inte gör det och kan man ju fundera på varför det är så. Ibland känner personer att de självständiga. Och ibland måste man jobba sig mer in för att få information och kunna föra dialog.” (Jesper)
“Det går ju upp och ner. Men jag träffar ju arbetslagen varje vecka och sen har jag min dörr öppen så fort jag kan så de kan gå förbi. Jag har ju en förväntan att de ska komma om det är något. Sen har jag ingen strategi att jag ska promenera runt och se alla men jag försöker vara tillgänglig för att fånga upp saker.” (Hanna)
På frågan kring samsyn gällande tid och arbetsuppgifter är man bland skolledarna överens om att det i vissa fall råder samsyn och i andra inte. Det ser lite olika ut och man ger olika svar på varför samt hur man kommer ifrån att medarbetarnas bild inte stämmer överens med den egna.
“Ser olika ut. Ser jag på mina närmaste arbetslag så tror jag det finns många som håller med.
Men det finns även de som håller med men som skulle önska lite mindre ansvar och att chefen kliver fram och tar ansvar åt dom. Att någon mer talar om för mig vad jag ska göra”
(Hanna)
“Ibland och ibland inte. Man kan ibland fokusera på att man har så mycket att göra. Alltså vi har den tid vi har och det gäller att utnyttja den på bästa sätt. Ibland så får man titta på vad är good enough och hur kan jag göra detta på bästa sätt... en del lärare vill ha kvar det gamla sättet att se på arbetstiden. En del lärare tycker att man har alldeles för mycket att göra osv.”(Jesper)
“Jag tänker att tiden finns. Det är tidsödande att springa till en chef också. Eller fördröja saker för att invänta en chef. Skolan är väldigt tidsfixerad med elevscheman och
lärarscheman osv. Avtalet med bilaga M. Det är också ett sätt att handskas med tid som jag tycker att skolan är lite ensam om. Nu har jag varit kvar 10 minuter längre och det ska skrivas upp någonstans och det är ett lite märkligt sätt att resonera. Man kan ju även komma 10 minuter senare också men det skrivs inte upp någonstans. Det stör mig lite grann det är ett lågt ansvarstagande. Det är en flexibel tidsram om man tittar på läraravtalet och jag tänker även att det gäller de som inte går på läraravtal tex. administration. Jag litar på att de gör det dem ska göra. Förtroendet att göra.” (Inger)
Som lösning på olikheter vad gäller samsyn säger Heidi såhär:
“Vi behöver vara tydliga - vad är det som ingår i ditt uppdrag? För vissa medarbetare är det en självklarhet. Men sen finns det medarbetare som måste ha förtydligande och både att de själva vill ha. En del så långt som arbetsbeskrivningar. Och andra nöjer sig med att vi pratar om det här.
Emedan Karin uttrycker sig såhär:
“Det har skapats en kultur från dåtiden som gärna följer med i kombination med medarbetare som inte alltid brinner för uppdraget utan mer räknar tid och vill gå hem.”
(Karin)
Skolledarna fick även frågan kring hur engagerade de är i medarbetarnas sociala situation, trivsel på arbetet och hur eventuella oegentligheter hanterades. Heidi lade fokus på konflikthantering i sitt svar på frågan och uttryckte det enligt nedan.
“Jag tror att jag tillhör de ledare som inte sopar något under mattan utan tar tag i saker och ting. Vi har exempelvis upptäckt en konflikt i ett arbetslag, ibland missförstånd. Men vi är snabba att hitta tid och träffas och lösa problemen. Så har jag jobbat alltid. Det tas för det mesta emot bra och det kan vara lite läskigt för de inblandade. Så är det alltid med konflikter. Men oftast tas det emot bra och båda sidor vill lösa det. Jag har jobbat med konflikthantering i många år. I relationer är det jämt och ständigt så att man har synpunkter på hur andra gör.” (Heidi)
Jesper och Karin fokuserar å andra sidan på att engagemanget för dessa frågor varierar och resonerar som följer:
“Inte i den utsträckningen jag skulle vilja. Har många arbetslag och det är svårt att hinna med men man kan alltid få tag i mig genom att boka möten, dörren står öppen så fort jag inte sitter i möte.” (Jesper)
“Ja både mycket och ibland inte alls. Det är situationsbetingat. Jag känner direkt i en arbetsgrupp om det finns en konflikt och då tar jag itu med det. Jag berättar vad jag känner.
I små arbetslag dysfunktionella familjen. I tighta arbetslag så sopar man gärna under mattan osv. Tydlighet kring vad uppdraget kräver påtalar jag då. Vågar man ta itu med sånt här så brukar det kännas skönt efteråt.” (Karin)
Uppfattningen hos skolledarna var överlag att detta var något som man ansåg viktigt men att tillfälligheter och tidsbrist bidrog till att man inte hade möjlighet att vara så engagerade som de önskar.