Faktorer som talar mot likgiltighet

4.4.3.1 Handlande i förlitan på att risken inte ska förverkligas

I NJA 2004 s. 176 angavs att den som handlar i förlitan på att risken inte ska förverkligas inte kan anses likgiltig. Att gärningspersonen trots insikt om risken förlitar sig på att den inte ska förverkligas kan följa av att hen undertrycker eller bortrationaliserar sin insikt.²⁵⁸ Eftersom gärningspersonen har förlitat sig på att följden inte ska inträda kan det inte konstateras att riskens förverkligande inte har utgjort ett relevant skäl för hen att avstå gärningen. Borgeke ifrågasätter om en sådan förlitan verkligen ska tillåtas påverka uppsåtsbedömningen.²⁵⁹ Såväl Borgeke som Ulväng konstaterar att det medför en risk för bevissvårigheter och för att hänsyn tas till gärningspersonens karaktär.²⁶⁰ Att gärningspersonen själv riskerar att skadas har HD ansett tala mot att hen varit likgiltig. I NJA 2011 s. 611 hade en man blivit instängd på ett släp till en lastbil och där tänt eld på en lastpall. Eftersom en okontrollerad eld inne i släpet innebar risk för att mannen själv skulle skadas allvarligt måste han ha förlitat sig på att sådan eld inte skulle bryta ut. Han ansågs inte ha varit likgiltig.

4.4.3.2 Låg uppfattad sannolikhet

I NJA 2002 s. 449 uttalade majoriteten att likgiltighetsuppsåt inte bör tillämpas vid låga risk-nivåer. När likgiltighetsuppsåtet sedan infördes genom NJA 2004 s. 176 konstaterade HD att likgiltighetsuppsåt i allmänhet inte föreligger om inte gärningspersonen uppfattat risken som i vart fall avsevärd. Om gärningspersonen uppfattat sannolikheten för följdens inträde eller omständighetens förhandenvaro som låg talar det mot att denne varit likgiltig. HD har uttalat att vid låg uppfattad sannolikhet är det nödvändigt att andra omständigheter starkt talar för likgiltighet för att en sådan inställning ska kunna anses bevisad.²⁶¹ Det sagda indikerar att

256 Ulväng (2008), s. 647 och 650.

257 Ulväng (2008), s. 647; Jareborg (1975), s. 193.

258 Asp (2004/05), s. 393.

259 Borgeke (2008/09), s. 289.

260 Borgeke (2008/09), s. 289–290; Ulväng (2005), s. 15.

261 NJA 2004 s. 176.

utrymmet för att anse att en gärningsperson trots låg uppfattad sannolikhet är likgiltig är (mycket) begränsat.²⁶²

4.4.3.3 Gärningspersonens ålder och utveckling

HD har i två fall beaktat gärningspersonens ålder och utveckling.²⁶³ I NJA 2004 s. 479 hade A, som var 15 år gammal, utdelat tre knivhugg mot en annan person. HD konstaterade att utgångspunkten vid bedömningen av likgiltighetsuppsåt kan tas i angreppssättet. I vart fall det tredje knivhugget var sådant att det typiskt sett innebar en avsevärd risk för att målsäganden skulle dö. HD ansåg dock att det inte var tillräckligt för att konstatera uppsåt till följden död eftersom A endast var 15 år och det inte var visat att han ”hade nått sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen”.²⁶⁴ I NJA 2009 s. 149 var två femtonåriga pojkar åtalade för mordbrand. HD konstate-rade endast att omständigheterna inte var sådana att pojkarna kunde anses likgiltiga inför att det skulle börja brinna, vid bedömningen beaktades pojkarnas ålder.

4.4.3.4 Psykisk störning eller annat psykiskt tillstånd

Av praxis följer att en vanlig uppsåtsprövning ska göras vid såväl självförvållat rus som psy-kisk störning.²⁶⁵ Gärningspersonens psykiska tillstånd ska likväl beaktats vid likgiltighetsbe-dömningen.²⁶⁶ I NJA 2012 s. 45 hade A en psykisk störning som inte var allvarlig vid gärningstillfället.²⁶⁷ Det var något oklart vad som hade hänt, men det fanns anledning att anta att en kvinna hade väckt A, som var kraftigt berusad. A hade då tagit ett samurajsvärd och på något sätt huggit mot kvinnans överkropp ett flertal gånger under en inte obetydlig tid.

Kvinnan hade fått livshotande skador men överlevt. HD beaktade A:s psykiska tillstånd, hans

”förvirrade tillstånd”, vid bedömningen av hur han uppfattat risken för dödlig utgång och konstaterade att han inte hade uppfattat den som mycket hög. Det fanns inte tillräcklig utredning om angreppet för att kunna konstatera att det var ett sådant angrepp som typiskt sett var ägnat att medföra livsfara. HD angav slutligen att A:s psykiska tillstånd var en övrig

262 Asp (2004/05), s. 392. Svea hovrätt har i RH 2008:76 anfört att vid insikt om en risk som inte är avsevärd föreligger en presumtion mot likgiltighetsuppsåt. Borgeke har tolkat HD:s domskäl i NJA 2016 s. 763 på samma sätt, se avsnitt 4.4.6.3; Borgeke (2017a).

263 NJA 2009 s. 149; NJA 2004 s. 479.

264 A var åtalad för försök till mord och uppsåt prövades därför till följden död. A dömdes sedermera för grov misshandel.

265 NJA 2012 s. 45; NJA 2011 s. 563.

266 NJA 2016 s. 763; NJA 2012 s. 45.

267 Den tilltalade var drabbad av en ”icke ändamålsenlig stressreaktion efter ett alkoholutlöst impulsgenombrott med en kortvarig förvirring av psykosnära men inte psykotisk karaktär”, NJA 2012 s. 45, p. 27.

omständighet som skulle beaktas. Ett i målet lämnat yttrande visade att A möjligen hade handlat utan att handlandet ”processats av de delar av hjärnan som har hand om bl.a. konse-kvenstänkande”. HD konstaterade att likgiltighetsuppsåt inför dödlig utgång sammantaget inte var visat. Också i NJA 2016 s. 763 beaktade HD A:s psykiska tillstånd vid bedömningen av båda leden av likgiltighetsuppsåt. Fallet refereras ytterligare nedan.²⁶⁸

I NJA 2004 s. 702 hade A utdelat ett flertal knivhugg mot en kvinna. Ett knivhugg träffade i buken, vilket ledde till att kvinnan avled. HD konstaterade att A sedan flera år led av en psy-kisk störning, vilken dock inte utgjorde en allvarlig psypsy-kisk störning. Vidare konstaterade domstolen att A trots sin psykiska störning måste ha insett att risken för dödlig utgång var betydande. Angreppssättet ansågs visa att A varit i vart fall likgiltig inför riskens förverkli-gande. Likgiltighetsuppsåt ansågs föreligga och A dömdes för mord.

4.4.3.5 Andra faktorer

En vanlig uppfattning i juridisk litteratur är att gärningspersonens intresse i gärningen snarare bör kunna anföras som ett skäl mot likgiltighet.²⁶⁹ Om gärningspersonen bryr sig om den eller det som berörs av en gärning bör det svårligen kunna konstateras att gärningspersonen är likgiltig.²⁷⁰ Om gärningspersonen själv eller någon till denne närstående utsätts för fara bör likgiltighet alltså inte föreligga.²⁷¹ Som exempel kan anges att gärningspersonen har sin familj i bilen och väljer att utföra en livsfarlig omkörning. Borgeke lyfter frågan om det innebär att likgiltighetsuppsåt aldrig kan vara för handen i det angivna exemplet, utan att själv lämna något svar.²⁷² Ovan nämnda NJA 2011 s. 611, där en man tände eld i släpet till en lastbil, kan anföras till stöd också för denna faktor. Mannen i fallet hade ett tydligt intresse av att inte själv komma till skada.

Även handlande i affekt eller upprört sinnestillstånd har i juridisk litteratur ansetts snarare kunna tala mot att gärningspersonen var likgiltig. Den som handlar i affekt tänker inte efter, överväger inte sina val och beaktar inte eventuella konsekvenser av sitt handlande.²⁷³ Borgeke menar att medveten oaktsamhet därför vanligtvis torde föreligga när gärningspersonen handlat i ett upprört sinnestillstånd, dvs. hen har varit likgiltig inför risken men inte inför följden.²⁷⁴

268 Se avsnitt 4.4.6.1–4.4.6.2.

269 Asp (2004/05), s. 393; Ulväng (2005), s. 14; Borgeke (2008/09), s. 289.

270 Asp (2004/05), s. 393.

271 Ulväng (2005), s. 14.

272 Borgeke (2008/09), s. 289.

273 Ulväng (2005), s. 12.

274 Borgeke (2008/09), s. 288.

Även Ulväng ställer sig frågande till varför HD valt att ange affekt eller upprörd sinnesstäm-ning som en av tre omständigheter som kan indikera en likgiltig attityd.²⁷⁵

Att gärningspersonen vidtagit säkerhetsåtgärder har också angivits som en faktor som kan tala mot likgiltighet. Det förutsätter att gärningspersonen har vidtagit säkerhetsåtgärder för att förhindra att följden inträder.²⁷⁶ Vidare har Asp konstaterat att människors benägenhet att överdriva risker, som utifrån rationella överväganden inte är stora, eventuellt kan tala mot likgiltighet. Han menar att det bör kunna beaktas, främst i kombination med andra faktorer, och då medföra att en gärningsperson inte anses likgiltig trots att den uppfattade sannolikhet-en är relativt stor.²⁷⁷