Likgiltighetsuppsåtets innehåll

I och med NJA 2004 s. 176 stod det klart att den nedre gränsen för uppsåt ska dras med hjälp av likgiltighetsuppsåt. Flera av de som har kommenterat domen har uttryckt att klargörandet av uppsåtets nedre gräns skedde genom en särskilt utförlig och välskriven dom.¹⁶⁸ HD:s

168 Se t.ex. Ulväng (2005), s. 1; Borgeke (2008/09), s. 276.

domskäl har liknats vid ett förarbetsuttalande.¹⁶⁹ Viss kritik har dock framförts, främst inrik-tad på de riktlinjer för bevisbedömningen som angavs av HD. Det har efterfrågats en fortsatt diskussion om vad likgiltighet egentligen innebär samt hur och om attityden kan bevisas.¹⁷⁰ Ett flertal gånger har poängterats att avgörandet inte ska tolkas som att HD avsåg att utvidga det uppsåtliga området, om något avsågs snarare en begränsning.¹⁷¹

Likgiltighetsuppsåtbedömningen måste göras i två led.¹⁷² För uppsåt krävs dels att gär-ningspersonen hade insikt om risken för följdens inträde respektive omständighetens förekomst, dels att gärningspersonen var likgiltig inför riskens förverkligande. Likgiltighets-uppsåtet utgörs av en kombination av uppfattad sannolikhet och likgiltig attityd.¹⁷³ Det är till-räckligt att gärningspersonen har haft insikt om risken, vilket kan likställas med ett medvetet risktagande. Det innebär att det inte är tillräckligt att domstolen anser att gärningspersonen borde ha insett risken.¹⁷⁴

Eftersom det kognitiva elementet motsvarar medveten oaktsamhet utgörs skiljelinjen mel-lan uppsåtligt och oaktsamt handmel-lande av det voluntativa elementet, som därmed kan sägas stå i fokus.¹⁷⁵ Avgörande för om en gärning ska bedömas som uppsåtlig är gärningspersonens attityd, som för att uppsåt ska föreligga ska kunna beskrivas som likgiltig. Att gärningsperso-nen ska vara likgiltig inför riskens förverkligande innebär att denne ska vara likgiltig inför följdens inträde eller omständighetens förekomst. Det är således inte tillräckligt att gärnings-personen är likgiltig inför risken som sådan.¹⁷⁶ Martin Borgeke har kritiserat beteckningen likgiltighet eftersom han menar att den medför en risk för att bedömaren glömmer att det krävs likgiltighet inför riskens förverkligande, och tror att likgiltighet inför risken är tillräck-ligt.¹⁷⁷ Också andra menar att det finns anledning att tro att domstolar ibland faktiskt har missuppfattat vad likgiltigheten ska relatera till och felaktigt har trott att likgiltighet inför ris-ken är tillräckligt, vilket enbart utgör medveten oaktsamhet.¹⁷⁸ Borgeke har dessutom uttryckt

169 Leijonhufvud m.fl. (2015), s. 91.

170 Ulväng (2005); Borgeke (2008/09).

171 Borgeke (2015), s. 385; Asp m.fl. (2013), s. 291; Asp (2010), s. 927; Ulväng (2005), s. 4.

172 Jfr dock Rung (2006/07). Rung är av uppfattningen att den som är likgiltig inför risken för en följd därmed även är likgiltig inför följden, vilket innebär att likgiltighetsuppsåtets endast består av ett led och att det avgö-rande är riskens storlek. HD har således enligt Rung, genom att införa likgiltighetsuppsåtet, suddat ut gränsen mellan uppsåt och medveten oaktsamhet och därmed utvidgat det uppsåtliga området.

173 Asp m.fl. (2013), s. 291.

174 Se NJA 2005 s. 732 där A hade knuffat en man så att mannen föll och bröt armen. Eftersom A, när han knuf-fade mannen, inte ens hade insett risken för att mannen skulle komma att skadas konstaterade HD att A saknade erforderligt uppsåt till följden. A kunde därför inte fällas till ansvar för misshandel.

175 Ulväng (2005), s. 2.

176 NJA 2016 s. 763, p. 12.

177 Borgeke (2017a), s. 98.

178 Asp m.fl. (2013), s. 293; Ulväng, kommentar till 1 kap. 2 § BrB, rubrik 3.1 Särskilt om likgiltighetsuppsåt och manifesterad attityd, stycke tre; Asp (2010), s. 927.

kritik mot att domstolars motivering i skuldfrågan inte sällan är bristfällig, ofta till följd av att en domstol enbart redogör för bedömningen av det första ledet och därmed endast har motive-rat att medveten oaktsamhet är för handen.¹⁷⁹

Likgiltighet kan relatera till en persons inställning i en viss situation, episodisk likgiltig-het, eller till en persons hållning eller allmänna karaktär, dispositionell likgiltighet.¹⁸⁰ Den likgiltiga attityd som utgör en förutsättning för uppsåt ska ha förelegat i gärningsögonblicket och det är alltså en hos gärningspersonen episodisk likgiltighet som avses. I NJA 2004 s. 176 beskrev HD likgiltighet i förhållande till en följd som att ”ett förverkligande av effekten inte utgjorde ett relevant skäl för att avstå från gärningen”. Domstolen angav att gärningspersonen inte har varit likgiltig om hen har förlitat sig på att risken inte ska realiseras. I senare praxis har konstaterats att likgiltighet i princip förutsätter att gärningspersonen har kalkylerat med följden och att det torde avse att gärningspersonen har ”funnit sig i att effekten förverkligas”

eller har ”godtagit effekten”.¹⁸¹ Ulväng menar att kravet på att gärningspersonen genom gär-ningen ska ha manifesterat en likgiltig attityd medför ett krav på i vart fall latent medvetenhet avseende attityden. Latent medvetenhet innebär att gärningspersonen ”någon gång har haft en föreställning/inställning och därefter haft förmåga att aktualisera denna.”.¹⁸² Det krävs således inte att gärningspersonen vägt skäl för respektive mot att handla och aktivt tagit ett beslut, men ett visst medvetenhetskrav ställs enligt Ulväng.¹⁸³

Samuel Cavallin har ifrågasatt att likgiltighetsbegreppet används för att både förklara straffrättsligt klander och dra gränsen mellan skuldformerna.¹⁸⁴ Han menar att den juridiska doktrinen sökt finna en lämplig uppsåtsform för den nedre gränsen för uppsåt, och att man i praxis istället sökt fastställa vad som är typiskt för uppsåtliga gärningar.¹⁸⁵ Han menar vidare att likgiltighetsbegreppet inte har någon självständig betydelse, och att likgiltighetsuppsåtet enbart är ett uttryck för den ”sinnesvärldsanknutna prövningsmetod” som tillämpas i praxis.¹⁸⁶

179 Borgeke (2015), s. 389–391. Han konstaterar vidare att en bristfällig motivering inte nödvändigtvis innebär att slutsatsen är felaktig, men att det finns en risk för att så är fallet, se s. 391.

180 Ulväng (2005), s. 4. Se även Jareborg (1975), s. 40.

181 NJA 2011 s. 563, p. 10; NJA 2016 s. 763, p. 13.

182 Ulväng (2008), s. 652.

183 Ulväng (2008), s. 652. Se även Jareborg (1969), s. 72–76.

184 Cavallin (2003/04), s. 13.

185 Cavallin (2003/04), s. 10 med hänvisning till Cavallin (1999). Jfr det av Cavallin föreslagna gärningsuppsåtet som innebar att domstolen utifrån en typisk gärning kunde dra slutsatsen att gärningspersonen hade handlat upp-såtligen, Cavallin (1999), s. 351–354.

186 Cavallin (2003/04), s. 16.