Fastighetens djuputrymme enligt gruvlagstiftningens förarbeten

Frågan om fastigheters avgränsning blir många gånger aktuell även på

om-råden utanför jordabalkens tillämpningsområde. Det finns därför anledning

för den som söker utreda lagstiftarens uppfattning i frågan att söka

vägled-ning i, framför allt, förarbetena till anknytande lagstiftvägled-ningar. Eftersom

frå-gan om vad som är att hänföra till fast egendom före 1895 års lag saknade

samlad reglering kan det tyckas icke ändamålsenligt att ta del av förarbeten

till anknytande lagstiftning av tidigare datum. Dock kan i vissa förarbeten till

tidigare gruvlagstiftningar utläsas vem utredarna ansåg inneha äganderätten

till de i jorden liggande mineralerna. Bland annat skriver Bergskollegium i

sitt år 1848 presenterade förslag till gruvstadga att äganderätten ”efter

svensk lag aldrig sträckt sig till de under jordytan befintliga mineralfynd.”

280

Detta ställningstagande skulle kunna vara följden av att utredarna inte ansåg

att utrymmet på djupet var en del av fastigheten. Troligare är emellertid att

utredarna endast ansåg att mineralerna inte ägs av markägaren. För denna

tolkning talar bland annat det faktum att en majoritet av de juridiska

förfat-tarna vid denna tid fortfarande var anhängare av res nullius- teorin.

281

Det

torde nämligen inte ha varit så att anhängare av res nullius-teorin i allmänhet

ansåg att fastigheter saknade djuputrymme. Det var i stället frånvaron av

vetskap om de i marken liggande mineralfyndigheterna som enligt teorins

anhängare fråntog markägaren rätten till fyndigheten. Flera författare liknade

mineralfyndigheter med nergrävda skatter vilka inte självklart var att

be-trakta som beståndsdelar av fastigheten.

282

1920 års gruvlagssakkunniga var dock av uppfattningen att det till

fastig-heten också hör ett djuputrymme. De uttryckte bland annat att ”då enligt

svensk rättsuppfattning äganderätten till jorden omfattar allt vad till jorden

hör, i den mån ej genom positiv lag inskränkning däri göres, måste man

en-ligt de sakkunnigas mening utgå från att jordägaren principiellt sett äger

mineralen i jorden”.

283

De anförde vidare ”att jordägaren är befogad att utan

föregående inmutning tillgodogöra sig inmutningsbara mineral i sin jord”,

men ”att han endast genom inmutning kan skydda sig mot att en annan

ge-nom inmutning förvärvar bättre rätt till dem”.

284

De sakkunniga menade

också att jordägaren hade en oinskränkt rätt att förfoga över mineral som inte

279 Prop. 2002/03:116 s. 25. 280Almquist (1930) s. 30. 281 Almquist (1930) s. 30. 282 Almqvist (1930) s. 30. 283SOU 1924:16 s. 56. 284 SOU 1924:16 s. 56.

76

kan vara föremål för inmutning.

285

Dessa uttalanden kan inte tolkas på annat

sätt än att de gruvlagssakkunniga ansåg att till fastigheter hör ett

djuput-rymme som i alla fall sträcker sig till ett djup där mineraler kan anträffas.

I proposition 1938:40 med förslag till gruvlag m.m. skrev

departements-chefen att ”en fastighet omfattar ej allenast själva jordytan med de tillbehör,

som omförmälas i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra,

utan jämväl – ehuru något uttryckligt lagstadgande därom ej finnes –

sub-stantiella beståndsdelar av marken.”

286

Han tillade därefter att ”mineralen

sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför

sig…”.

287

Utifrån det valda sättet att utrycka sig är det svårt att komma till

någon annan uppfattning än att departementschefen, i likhet med 1920 års

sakkunniga, ansåg att fastigheter även omfattar ett djuputrymme.

Frågan om fastigheters sträckning på djupet behandlades som ovan

nämnts också i 1948 års skyddsrumsutredning. Utredningen fastslog

inled-ningsvis att ”vad beträffar frågan, hur långt på djupet jordägaren har en

skyddad rätt, äro uppfattningarna knappast enhetliga eller klart fixerade”.

288

Enligt utredningens uppfattning sträcker sig dock jordägarens rätt ”så långt

ned på djupet som jorden under markytan kan tillgodogöras.”

289

Rätten är

dock bara skyddad mot intrång ”om jordägaren har ett intresse av ett sådant

skydd”.

290

Utredningens sätt att uttrycka sig antyder att fastigheten, enligt

utredningens uppfattning, inte sträcker sig djupare än fastighetsägarens

be-fogade intresse även om det är tekniskt möjligt att tillgodogöra sig jorden

under denna nivå. En kanske troligare tolkning är dock att utredningen

me-nar att fastighetsägarens exklusiva rätt till djuputrymmet inte sträcker sig

lika djupt som själva fastigheten.

Den år 1964 tillsatta fastighetsregisterutredningen skrev i sitt betänkande

att en fastighet ska uppfattas som ett tredimensionellt utrymme. Såväl uppåt

som nedåt torde enligt utredningen ”en fastighet sträcka sig så långt som

erfordras med hänsyn till de befogenheter, som i olika hänseenden

tillkom-mer markägaren.”

291

År 2000 presenterade utredningen om minerallagen, markägarna och

mil-jön, den så kallade Minerallagsutredningen, sitt betänkande.

292

Utredningens

uppdrag var att utreda vissa frågor gällande äganderätten till mark och hur

denna äganderätt förhåller sig bland annat till gruvnäringens behov.

293

Ett av

skälen för att tillsätta utredningen tycks ha varit det ökade intresset för att

söka efter mineral. I och med detta kom prospektering nu att ske i mer

tätbe-285 SOU 1924:16 s. 56. 286Prop. 1938:40 s. 112. 287 Prop. 1938:40 s. 112. 288 SOU 1950:13 s. 146. 289SOU 1950:13 s. 146. 290 SOU 1950:13 s. 146. 291 SOU 1966:63 s. 21. 292SOU 2000:89. 293 Dir. 1999:11.

77

folkade områden än vad som tidigare varit fallet. Bland markägare uttrycktes

farhågor för att gruvverksamheten skulle komma att ändra förutsättningarna

för de boende och arbetande i området. Markägarna upplevde också att

äganderätten som sådan inte i tillräcklig omfattning hade beaktats vid

ut-formningen av minerallagen. Flera riksdagsmän skrev också motioner där de

önskade en översyn av minerallagen då denna, enligt dessas uppfattning i sin

dåvarande lydelse inte i tillräcklig grad tillvaratog markägarnas intressen.

294

Enligt vad som anförs i betänkandet hör till en fastighet i princip även det

som finns under jordytan. Av utredningen framgår också att eftersom

fastig-heter inte är avgränsade i djupled sträcker sig dessa ”ned till jordens

medel-punkt”.

295

Den 25 januari 2002 beslöt den socialdemokratiska regeringen att tillsätta

en interdepartemental

296

arbetsgrupp vars uppgift var att dels närmare

analy-sera vissa frågor som enligt regeringen ”inte täckts in fullständigt” genom

Minerallagsutredningens betänkande och dels ytterligare analysera vissa av

utredningens förslag som ”väckt väsentlig kritik bland remissinstanserna”.

297

Bland annat ansåg flera remissinstanser att frågan om äganderätten till

mine-ral borde analyseras ytterligare. I december 2002 överlämnade arbetsgruppen

sin rapport.

298

Efter en inledande internationell utblick kom arbetsgruppen in på frågan

om fastighetsägare bör vara berättigade till ersättning för det mineral som tas

i anspråk genom gruvbrytning. I anslutning härtill diskuterades frågan om

vem som ska anses vara ägare till de eventuella mineral som ligger mer eller

mindre dolda under markytan på fastigheten. En enligt arbetsgruppen

väsent-lig fråga i detta sammanhang var hur långt ned i jorden fastighetsägarens rätt

till fastigheten sträcker sig. Klart är, menade gruppen, att fastigheten inte

endast omfattar ett visst avgränsat utrymme på markytan utan också ett

ut-rymme ovanför och under denna. Denna rätt kan dock enligt arbetsgruppen

inte ha en obegränsad sträckning i höjd- och djupled. Något stöd för denna

slutsats, varken teoretiskt eller praktiskt, anfördes dock inte. Då klargörande

saknas i såväl lagregler som motivuttalanden och då inte heller litteraturen

ger någon tydlig bild, menar arbetsgruppen att rättsläget måste betecknas

som oklart.

299

Eftersom frågan om fastigheters utbredning är komplicerad

och berör grundläggande fastighetsrättslig lagstiftning anser sig

arbetsgrup-pen inte heller böra lämna något förslag till lösning i frågan.

294

Dir.1999:11 s. 4.

295

SOU 2000:89 s. 195-196.

296Utredning av tjänstemän verksamma inom regeringskansliet.

297

Ds 2002:65 s. 37.

298

Ds 2002:65.

299 Ds 2002:65 s. 88-89. De återger dock vad 1909 års lagberedning skrev i sitt förslag till jordabalk m.m. Se avsnitt 4.3.1.

78

Den 21 oktober 2004 överlämnade regeringen till riksdagen en

proposit-ion om ändringar i minerallagen.

300

I samband med att departementschefen

diskuterade frågan om mineralersättning till fastighetsägare kom hon även in

på frågan om äganderätten till de i marken liggande mineralerna.

Inlednings-vis konstaterades att frågan om fastighetsägarens rätt till fastigheten i höjd

och djupled är omstridd och att det saknas lagregler som klargör rättsläget,

inte heller lagförarbeten eller litteratur anses klargöra frågan.

Departements-chefen ansåg det emellertid klart att ”en fastighet som inte är

tredimension-ellt avgränsad omfattar inte bara ett visst område på markytan utan också ett

utrymme ovanför och ett utrymme under denna” och anförde vidare att det

saknas ”hållpunkter för den närmare avgränsningen.”

301

Då det rör sig om en

komplicerad fråga som rör grundläggande fastighetsrättslig lagstiftning

an-såg regeringen ”att det inte finns tillräckliga skäl att i detta begränsade

sam-manhang ta ställning till denna fråga.”

302

Även i förarbeten till senare ändringar i minerallagen uttrycks

uppfatt-ningen att fastigheter har ett djuputrymme.

303

In document Rätten till mineral: en studie om befogenheter och legala inskränkningar i äganderätten till fastighetens beståndsdelar (Page 77-80)