Staten flyttar fram sina positioner

115 110 Ernberg (1948) s. 25-26. 111 SOU 1924:16 s. 48. 112Motion 1889:49 113 Rskr 1889:78 114 SOU 1924:16 s. 48 och 291.

1151889 års kungörelse nr. 35 rörande inmutning å kronojord. Se även SOU 1924:16 s. 48 och 291-292.

SOU 2000:89 s. 86-87.

Prop. 1899:50 Förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Sammansatta stats- och lagutskottet 10. Se även SOU 1924:16 s. 302-303.

Lag 1899:76 om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884. Rskr 1899:151.

1899 års kungörelse nr. 76 om begagnande af kronans jordegareandel i grufva.

Denna rätt för inmutaren byggde naturligtvis på att staten avstod från sin rätt att delta i tillgodogörandet av fyndigheten.

SOU 1924:16 s. 302-303.

124SOU 1924:16 s. 303-304.

SOU 1924:16 s. 304.

127SFS 1907:15 lag om inskränkning i inmutningsrätten.

2.6.1 Inledning

Knappt hade 1884 års stadga trätt i kraft förrän förslag på förändringar av

dess innehåll gjordes gällande. Det som främst föranledde kritiken var att

staten alltsedan ikraftträdandet av 1855 års stadga helt saknat rätt till

jordä-garandel i fyndigheter på kronojord samtidigt som stora upptäckter av

mine-ralförekomster på kronojord, främst i Norrbottens län, gjorts. Vid 1889 års

riksdag väcktes därför en motion som föranledde riksdagen att i en

riksdags-skrivelse hemställa om att Kungl. Maj:t skulle överväga om inte staten som

jordägare, i likhet med andra jordägare, borde ges rätt att tillsammans med

inmutaren delta i gruvverksamheten och även uppbära eventuell vinst.

Av

skrivelsen framgick att riksdagen genom lagändringen avsåg ge staten bättre

kontroll över gruvnäringen, för att bland annat ”kommande generationer

utan onödiga uppoffringar deraf få nytta.”

Ett annat inte lika tydligt uttalat

skäl var naturligtvis också möjligheten till stora framtida inkomster för

sta-ten.

2.6.2 Återinförandet av en statlig jordägarandel

År 1889 gav Kungl. Maj:t kammarkollegium och kommerskollegium i

upp-drag att yttra sig över innehållet i riksdagsskrivelsen. I avvaktan på dessas

utlåtanden utfärdade Kungl. Maj:t den 19 augusti år 1889 en kungörelse

innehållande bestämmelser som tills vidare skulle skydda kronans rätt. Av

kungörelsen framgick dels att ingen utmålsläggning skulle få äga rum på

odisponerad kronojord och dels att ett förbehåll skulle tas med i de mutsedlar

som utfärdades efter kungörandet, av vilket det skulle framgå att inmutaren

var bunden av den rätt kronan eventuellt skulle ges genom kommande

lag-stiftning.

34

Kungörelsen, som var tänkt att gälla endast under en kortare tid, var i

kraft ända till år 1899. Under 1890-talet presenterades visserligen flera

för-slag till förändringar, men inget av dem ledde till ny lagstiftning. År 1898

gavs kommerskollegium i uppdrag att utarbeta ett förslag till förändring av

dåvarande gruvstadga. Enligt direktiven skulle förslaget dels vara grundat på

en jordägarandel för staten och dels på ett system där inmutaren genom att

betala en i lag fastställd avgift till staten, så kallad avgäld, erhöll rätt att

till-godogöra sig hela fyndigheten. Kommerskollegiums förslag innebar att

in-mutaren genom att till staten betala en av riksdagen bestämd procentsats av

gruvdriftens nettoavkastning, dock högst 25 procent, under 30 år erhöll

nytt-janderätt till statens jordägarandel.

Högsta Domstolen avstyrkte dock

för-slaget då de ansåg att det föreslagna sättet för avgäldens beräkning medförde

stora praktiska svårigheter. Ärendet anmäldes i statsrådet där chefen för

ju-stitiedepartementet, statsrådet Annerstedt, instämde i kritiken. Han föreslog i

stället att avgälden skulle utgå med en viss andel av den brutna malmens

värde.

En proposition byggd på Annerstedts förslag förelades 1899 års

riks-dag.

Det sammansatta stats- och lagutskottet tyckte dock att den föreslagna

regleringen inte var tillräckligt ekonomiskt fördelaktigt för staten och

före-slog istället en kombination av ett arrende- och avgäldssystem som innebar

att staten i första hand skulle arrendera ut sin andel genom ett

auktionsförfa-rande. Om det sen visade sig att ingen ville arrendera skulle i stället

inmuta-ren erbjudas att mot en avgäld motsvarande 1/75 av den brutna malmens

värde nyttja statens andel.

I oktober år 1899 antog riksdagen utskottets

revideringsförslag och den 20 oktober samma år utfärdades den reviderade

gruvstadgan.

Samma dag utfärdades också en kungörelse angående

”be-gagnande af kronans jordegareandel i grufva”, vilken innehöll detaljerade

föreskrifter om hur staten skulle utbjuda sin jordägarandel på arrende.

De

nya reglerna innebar att staten återfick sin jordägarandel på odisponerad

kronojord och att om staten inte lyckades arrendera ut sin andel skulle den

under en begränsad tid tillfalla inmutaren mot en i lagen fastställd avgäld.

Genom de nya författningarna upphörde 1899 års kungörelse att gälla.

35

2.6.3 Begränsad rätt till inmutning av järnmalmsfyndigheter i

Norrbottens län

Redan under lagstiftningsarbetet med revideringen av 1884 års gruvstadga

hade förslag förts fram som innebar att inmutningsrätten på kronojord skulle

ersättas med ett koncessionssystem. Förespråkarna för denna förändring ville

utöka statens inflytande över hur fyndigheter på kronojord utnyttjades. När

det kort efter återinförandet av statens jordägarandel visade sig att

inmut-ningssystemet gav upphov till vissa problem blev frågan om

inmutningsrät-tens vara eller inte vara åter aktuell. Det var främst upplevda

missförhållan-den i Norrbotten, vilka säkerligen hängde samman med de nyligen gjorda

stora upptäckterna av mineraler på kronojord i länet, som aktualiserat frågan.

Kommerskollegium gavs därför i februari 1902 i uppdrag av Kungl. Maj:t att

inhämta utlåtanden från konungens befallningshavare, landshövding