7 PLANLÄGGNING
Kommunen skall planlägga marken i den takt som bebyggelse-utvecklingen kräver.
7.1 Planläggning enligt byggnadslag och byggnadsstadga Hittills har kommunerna utarbetat dels generalplaner, som redovisar grunddragen i framtida markanvändning, dels kommunöversikter, som redovisar de regler, riktlinjer och begränsningar som gäller för detaljplaneläggning och bygg-nadslovsprövning inom olika delar av kommunen. För delar av kommunen har generalplaneringen ofta fördjupats genom s k områdesplaner eller dispositionsplaner inför den närmare detaljplaneringen. Detaljplaner är en gemensam benämning på stadsplaner och byggnadsplaner. Dessa har fastställts av länsstyrelsen. Detaljplan krävs normalt för att pröva markens lämplighet för tätbebyggelse och närmare reglera bebyggelsens utformning. Även bebyggelse som inte kräver detaljplan skall lämplighetsprövas men den prövningen görs i samband med prövningen av byggnadslov.
Till bebyggelse får inte användas mark som ur sundhetssyn-punkt inte är lämplig för bebyggelse. Som beskrivs i 7.3 nedan kan dock även mark med hög gammastrålning och radon-halt bebyggas om radonrisken beaktas i erforderlig grad.
7.2 Planläggning enligt nya plan- och bygglagen, PBL
PBL träder i kraft den 1 juli 1967 och kommer att åtföljas av vissa övergångsbestämmelser.
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen och som i stort anger hur mark» och vatten-områden är avsedda att användas. Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelse inom delar av kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplaner får områdesbestämmelser antas.;.
För att mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för bebyggelse. PBL ställer bl a krav på hälsa och säkerhet vid bebyggelse.
Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning, bygglovspröv-ning eller när förhandsbesked meddelas. Kommunen antar
själv sina översiktsplaner, områdesbestämmelser och detalj-planer. Länsstyrelsen fastställer således inte längre
planer utan är en samrådspart. Dock har länsstyrelsen fortfarande uöjlighet att överpröva planer om kravet på hälsa och säkerhet inte beaktas av kommunerna.
I översiktsplanen skall bl a framgå grunddragen i den avsedda markanvändningen i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse. Planen kan och bör informera om de naturförutsättningar som har betydelse för den lämp-lighetsprövning som enligt lagen bör föregå alla beslut om ändrad användning av mark och vatten i kommunen. Till dessa förutsättningar hör förekomsten av mark radon eller skälen till att sådan förekomst kan misstänkas.
I detaljplan eller områdesbestämmelser kan rättsverkande bestämmelser anges, t ex att grundläggning av byggnader med bostäder eller arbetslokaler inom ett visst område skall utföras radonsäkert (högriskområden) eller radonskyddande
(normalradonmark). Om detaljplanen är flexibel och husens läge inte är fastställda kan i detaljplanens genomförande-beskrivning anges att markradonundersökning skall utföras för bedömning av lämplig grundläggning.
7.3 Fysisk planering med hänsyn till markradon
När det gäller hänsynstagande till radonrisk och gamma-strålning gäller följande:
Hus och tomtmark kan utföras med sådant byggnadstekniskt skydd mot markradon och markstrålning att tillräckligt strålskydd erhålls och att kravet på högst 70 Bq/m i inomhusluften kan uppfyllas. Byggkostnaderna ökar dock ju mer omfattande skyddsåtgärder som erfordras. Denna ekono-miska aspekt är en av alla de aspekter som bör beaktas vid planläggning. Andra strålningsbetingade aspekter som bör beaktas är dels risken för att husen inte utförs tillräck-ligt radonsäkra, dels befolkningens reaktion inför bebygg-else på mark som kan ge förhöjd radonrisk eller förhöjd exponering för gammastrålning.
Planverket har informerat om hur risken för markradon bör beaktas vid planläggning i rapport 54, 1981 (Plv81). Kun-skaperna om stor radonavgång från porös mark, t ex grus-åsar, var då bristfällig.
Planverket gav därför 1982 ut rapport 59 (Plv82). Häri
redovisas markradonproblematiken på ett sätt som fortfaran-de i princip är tillämpligt vid planläggning.
I rapport 59 rekommenderas en indelning av marken i - högriskområden
- normalriskområden - lågriskområden
i markradonöversikter enligt kapitel 5 och översiktliga redovisningar av markradonförhållandena i detaljplaner.
Riskområdena kan då redovisas på en s k radunriskkarta, se vidare kapitel 5.
I planen kan markradonförhållandena också redovisas med i princip samma noggrannhet som vid bygglovsprövning (se
kapitel 8 ) , varvid ytterligare undersökningar vid bygg-lovprövningen inte behöver göras. Som nämnts i avsnitt 7.2 kan bestämmelser införas i en detaljplan med krav på att byggnaderna utförs med radonsäkert eller radonskyddande utförande.
Enkäten visar att:
- 162 kommuner (57%) beaktar risken för markradon vid planläggning, varav 26 sedan 1979-80, 87 sedan 1981-83 och 49 sedan 1984-87. 24 kommuner har inte svarat.
- 99 kommuner (35%) redovisar markradonförhållandena i beskrivningar till detaljplaner. 123 kommuner har inte svarat.
- 71 kommuner (25%) har givit bestämmelser i detaljplaner beträffande radonskyddsåtgärder. 23 kommuner har inte svarat.
Enligt enkätsvaren bygger 70-80% av kommunerna varken radonsäkert eller radonskyddande efter 1981. Ett sådant traditionellt byggnadssätt, utan att ta hänsyn till radon, passar egentligen endast på Gotland som med stor sannolik-het är den enda kommun i landet som endast består av lågriskmark. Praktiskt taget hela landet utom Gotland
-består av en blandning av normal-, hög- och lågriskområden.
Åsar förekommer t ex i hela landet och de är i regel hög-riskområden. Av det sagda framgår att flertalet kommuner varken tar hänsyn till markradon i sin översiktliga plan-läggning eller vid nybyggnad.
Resultatet visar också att många kommuner följt planverkets rekommendationer. Det vore sannolikt till fördel om fler tillämpade dem. Den information som planverket hittills lämnat är kortfattad och verket avser att under hösten 1987 utarbeta utförligare information.