kommunen (se planverkets rapport nr 59, 1982). I första
hand bör förhållandena inom större områden med tät
bebyg-gelse och områden som planeras för bebygbebyg-gelse klarläggas.
Kommunen bör redovisa markförhållandena i en översikt, vilken bör tas fram i samråd med geologisk sakkunskap. En översiktlig indelning av marken inom kommunen kan ofta göras med ledning av geologiskt kartmaterial och översikt-liga undersökningar av markens innehåll av radioaktiva Ämnen, översikten kan grunda sig på i kommunen redan fram-taget bedömningsunderlag i form av bl a GEO-strålningskar-tor, flygmatningar av strålningen från markens radioaktivi-tet och uppmätta radondotterhalter i befintliga bostader.
översikterna brukar benämnas radonriskkartor.
Vid en översiktlig klassning av markområden med radonrisk föreslår planverket i sin rapport nr 59 följande indelning:
- högriskområden, ca 10 % av Sveriges yta - normalriskområden, ca 70 % "
- lågriskområden, ca 20 % "
Denna grova uppskattning av andelen av olika typområden gjordes 1982 och avser hela Sveriges yta. Denna fördelning av mark på olika risktyper skall ej förväxlas med den mark som ar bebyggd, som troligen omfattar något större andel hög- och lågriskområden.
Vid mer detaljerade undersökningar och inför byggande re-kommenderar planverket i rapport 59 följande indelning, som ar kombinerad med skyddsåtgärder mot markradon:
- högradonmark radonsäkert byggnadsutförande - normalradonmark radonskyddande "
- lågradonmark traditionellt "
Den översiktliga indelningen ar endast att betrakta som en grov uppskattning och någon exakt gransdragning mellan de olika områdena med radonrisk kan inte göras. Kompletterande information som underlag för översikter och radonriskkartor kommer att redovisas av Plv och i en BFR rapport (Ak87), se kapitel 14.
Hur pålitliga de översiktliga kartläggningarna verkligen ar vet vi inte särskilt mycket om, eftersom det endast finns relativt få matningar av radondotterhalten i nybyggda hus.
Av enkäten ställda till landets kommuner kan viss upplys-ning erhållas, se kapitel 8. Vidare finns de resultat som redovisats i Radonutredningens slutrapport (SOU83). Vissa översiktiga kartläggningar har visat sig vara oanvändbara.
Den fortsatta kartläggningen av markradonförhållandena sker på kommunens initiativ och bekostnad. Staten bidrar i viss mån indirekt till framtagning av underlagsmaterial i form av flygkartor som visar strålningen från marken samt berg-grunds- och jordartskartor. Detta sker via anslag till SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Statens karterande verk-samhet har på de senaste åren minskat i betydlig omfatt-ning. Av Sveriges yta ar ca 60 % täckt av flygmatningar.
För många tätbebyggda områden som t ex Stockholms- och gavleområdet saknas flygmatningar.
5.2 Resultat av kommunenkäten
Av figur 3.3 framgår översiktligt inom vilka områden alun-skiffer förekommer. Dessutom redovisas de områden inom vilka vi känner till att graniter, pegmatiter eller andra bergarter med förhöjt uraninnehåll förekommer mer eller mindre rikligt. Även utanför de markerade områdena kan
uranrika beigarter finnas, men förekomsterna ar an så länge inte kända eller för små för att ha tagits med i figuren.
Inom de markerade områdena är markradonrisken särskilt
stor. Områden med betydande radonrisk förekommer även utan-för dessa områden och då främst i samband med grusåsar (fig 3.4).
För att se på hur markradonproblemet påverkar radondotter-halten i småhus som ej innehåller blåbetong inom olika riskområden har några kommuner med stor andel mätningar i hus på mark med uranrik granit och grusåsar utvalts. För de utvalda kommunerna gäller att radondotterhalten i de mätta småhusen i kommunerna med
- alunskiffer har 3 ,
15-20 % halter över 400 Bq/m och 60 % över 200 Bq/m - uranrik granit har ., ,
10-20 % halter över 400 Bq/m och 20-50 % över 200 Bq/m - grusåsar har ,
5-15 % halter över 400 Bq/m och 15-30 % över 200 Bq/m Dessa värden kan jämföras med resultaten i genomsnitt för alla kommuner i bostäder som inte innehåller blåbetong av småhusen har ,
-10 % halter över 400 Bq/m och 22 % över 200 Bq/m
Lämpligt är också att jämföra dessa värden med de som har erhållits vid SSls slumpvisa utvalda småhus (Mj84)
- 2 % hade halter över 400 Bq/m och 5 % över 200 Bq/m Av resultaten framgår tydligt hur mycket större markradon-risken är inom de områden som vi betraktar som högriskom-råden än i andra omhögriskom-råden. De bostäder av blåbetong som ligger i högriskområden har 35-200 % högre radondotter-halter an de blåbetongbostäder som ligger i normal- och lågriskområden. Resultaten av kommunernas mätningar visar också att man varit framgångsrik i att för mätning välja ut hus, som verkligen är utsatta för markradon, ungefär fem gånger bättre än slumpen. Inom många kommuner, har mycket höga3radondotterhalter uppmätts i husen. Mer an 10 000 Bq/m har konstaterats i enstaka hus, som grundlagts på alunskiffermark, på uranrika pegmatiter och på grusåsar.
I enkäten ombads kommunerna att redovisa huruvida de gjort översiktlig kartläggning av strålnings- och markförhållan-dena inom hela eller delar av kommunen. Svaren fördelade sig på
Ja
De kommuner som svarat ja på frågan kan ha gjort allt från mycket god översiktlig kartläggning av hela kommunen till en kartläggning av en mindre del.
En del kommuner bl a i Skåne anger att de inte anser att behov föreligger av en översiktlig kartläggning. Detta kan för några av kommunerna vara korrekt då högriskområden inte torde förekomma inom kommunen.
Vidare ombads kommunerna att om möjligt ange ungefärlig andel av kommunens bebyggelse som ligger inom de olika riskområdena. 55 % av landets kommuner redovisar sin upp-fattning om hur bebyggelsen fördelar sig. Av dessa 155
kommuner har 88 kommuner svarat ja på frågan om de gjort en översiktlig kartläggning.
Antal Andel (%) av bebyggelsen som ligger inom
högriskområden/högradonmark
De kommuner som redovisar att mer an 80 % av bebyggelsen ligger inom högriskområden ligger samtliga på uranrik granit i Bohuslän.
Frapperande många kommuner har uppskattat att bebyggelsen ligger inom lågriskområden. Ser man på de enskilda kommu-nerna finner man att så inte kan vara fallet. Normalradon-mark Ar det normala i Sverige och så ar det i de allra flesta kommunerna, även inom de kommuner som svarat att bebyggelsen bara ligger på lågradonmark. Några kommuner redovisar så höga radondotterhalter från sina mätningar i hus som ej innehåller blåbetong att husen omöjligt kan
ligga på lågradonmark. För flera kommuner gäller att de som uppgivit att bebyggelsen ligger på lågradonmark endast
gjort få mätningar av radon eller inga alls.
Således kan man dra den slutsatsen att risken med markradon inte uppmärksammats av flera kommuner.
5.3 Sammanfattning
Syftet med översiktliga kartläggningar av markradon och markstrålning Är att få en uppfattning om risken för radon-avgång från marken vid såväl planläggning och nybyggnad som vid spårning av befintliga bostader med höga radondotter-halter inomhus.
Nästan all mark kan ge för höga radondotterhalter inomhus om tillräcklig mängd jordluft kommer in i huset.
För en del marktyper är risken för radoninträngning extra stor t ex alunskiffer, vissa graniter och grusåsar.
All mark kan bebyggas om lämpliga skyddsåtgärder vidtas t ex ett radonsäkert byggnadsutförande. Det är olämpligt att bebygga mark med höga uran- och toriumhalter, t ex malmförekomster (avsnitt 7.1).
SoS och Planverket har sedan 1982 rekommenderat att varje kommun bildar sig en uppfattning om markradonförhållandena inom kommunen. Planverket föreslår en översiktlig klassifi-cering av marken i
- högriskområden, - normalriskområden, - lågriskområden.
Av kommunenkäten framgår sammanfattningsvis följande:
- 49 % av kommunerna anger att de har genomfört en över-siktlig kartläggning av strålnings- och markradonförhél-landena i hela eller delar av kommunen,
- Det finns regionala skillnader mellan hur kommunerna behandlar markradonproblemet även när problemet borde vara samma. Det finns också skillnader mellan grannkommu-ner med liknande markradonproblem.