Avsnittet har som syfte att komplettera beskrivningen av inkongruensfenomenet med avseende på dess historiska ursprung och utveckling.
4.3.1 Äldre belägg
Fenomenet uppmärksammades i de tre fastlandsskandinaviska språken under 1900-talets första decennier (se 3.2.1). Först ut var Beckman, som 1904 påtalade förekomsten av inkongruent predikativ i svenska. Trots att det diakrona intresset för fenomenet var påtagligt ända fram till 1960-talet, fann man under perioden inga nya förekomster före 1904.
Från och med 1960-talet blev det synkrona intresset för fenomenet alltmer dominerande, och uppgiften att undersöka fenomenets ursprung nedprioriterades. Under hela 1900-talet gjordes inga nya fynd i svenskan och norskan. Däremot spårade Malmgren (1984) ett äldre dagboksavsnitt där dagboksförfattaren uppgav sig ha hört satser som Rajær er godt i danskan under 1860-talet. Fyndet indikerade att fenomenet, åtminstone i danskan, funnits sedan mitten av 1800-talet.
Under 2000-talet har däremot nya fynd gjorts, vilket kan relateras dels till ett återuppväckt diakront intresse, dels till tillgången på nya tekniska hjälpmedel.
Framför allt har digitaliseringen av korpusar möjliggjort att stora materialmängder kan genomsökas.
Genom just korpussökningar fann Åkerblom (2016) 12 exempel med inkongruent predikativ i svenskan från perioden 1848─1902 (se 3.3.4). I Haugen & Enger 2017 presenterades ytterligare två svenska belägg, från 1850-talet, och därtill hittades två norska belägg från 1856 respektive 1878 (se 3.3.4). Studierna visar med andra ord att inkongruensfenomenet funnits i svenskan och norskan åtminstone sedan mitten av 1800-talet.
Genom korpussökningar i äldre svensk presstext har jag funnit ytterligare ett äldre belägg, se (148).114
(148) Wiisky är förbjudet. (Aftonbladet 1844.09.30)
För norskan har jag inte funnit någon ny äldre förekomst. Beträffande danskan har jag dock gjort ett intressant fynd. I sin självbiografi om uppväxten i Köpenhamn nämner dansken Orla Lehmann hur gatuförsäljare skrålade ”Sengehalm, Flintesten, store levende Torsk, Rejer er godt” (Udstilling i sommaren 1880 af kunstindustrielle
frembringelser og portrætter fra 1848 til nutiden). Kapitlet där det förekommer
handlar om Köpenhamn på Fredrik VI:s tid. Fredrik VI av Danmark regerade 1808─1839, och Orla Lehmann levde 1810─1870 så den tid som åsyftas måste med andra ord vara 1820- eller 1830-tal. Även om det rör sig om ett sekundärbelägg, uppfattar jag det vara relativt tillförlitligt eftersom det överensstämmer tidsmässigt och därtill kommer från samma språkbrukskontext som Malmgrens (1984:115) danska belägg från 1915 (se avsnitt 3.2.4).
Konklusionen är att fenomenet inkongruent predikativ förekommit i samtliga fastlandsskandinaviska språk sedan mitten av 1800-talet. Det äldsta svenska belägget är från 1844. Det äldsta norska exemplet är från 1856, och det finns två danska sekundärbelägg från 1820-/1830-talet respektive 1860-talet. Samtidigt går det naturligtvis inte att utesluta att fenomenet skulle vara än äldre än vad som hittills belagts.
4.3.2 Fenomenets utveckling under 1900-talet
I forskningslitteraturen finner man antagandet att bruket av inkongruent predikativ blivit vanligare under 1900-talet. Redan Ljunggren (1931) hävdar att fenomenet är på frammarsch. Wellander (1949) skriver att det utgör en pågående språkförändring och att denna vid tillfället kan studeras närmast i realtid. 1965 konstaterar Wellander
114 Jag har även funnit flera andra belägg från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Bland dessa kan nämnas ett exempel från August Strindberg (1897), nämligen ”Själsstyrka är skönt, och det sköna är gudomligt”, och från Hjalmar Söderberg (1913): ”Han tänkte: renlighet är dyrt, och hon är en fattig flicka”.
att exempel med inkongruent predikativ sprider sig som en farsot. Senare summerar Eriksson (1979:79) att fenomenet, under 1900-talet ”has climbed from rather low esteem to full acceptability at the expense of constructions with normal concord”. Josephson (2004:56) skriver slutligen att människor som är födda före 1930 känner sig främmande för att bruka satser som Franska tv-program är tråkigt och Tre
pojkar är jobbigt.
Det finns emellertid skäl att titta närmare på antagandena. För det första saknas ett redovisat empiriskt stöd i samtliga fall. För det andra är det oklart huruvida “spridningen” eller “frammarschen” ska tolkas som att inkongruensförekomsterna blivit mer frekventa eller om den inkongruenta formen kommit att få nya användningar, alltså att fenomenet förändrats i kvalitativ mening. För det tredje, framgår det inte tydligt huruvida det är förhållandet i tal- eller skriftspråk som åsyftas (Vad gäller Josephsons (2004) kommentar är det sannolikt talspråket som åsyftas). Samtidigt ger de olika forskarnas antaganden en relativt överensstämmande bild, nämligen att fenomenet, i någon bemärkelse, brett ut sig under 1900-talets gång, Nedan görs ett försök att undersöka denna uppfattning närmare.
Frågan om huruvida inkongruensfenomenet blivit vanligare i talspråket under 1900-talets gång är svår att besvara då man inte kan få (direkt) tillgång till äldre talspråk att jämföra dagens talspråk med. Hursomhelst tycks bruket av inkongruent predikativ idag vara utbrett i talspråket och därtill vara vanligt förekommande i skriftspråket. I den norska referensgrammatiken från 1997 kan man t.ex. läsa att inkongruent predikativ är “svært vanleg og utbreidd i alle stilarter or variantar av norsk (og andre nordiske språk)” (Faarlund et al. 1997:766). I de få verk från 1900-talets första två decennier som behandlar fenomenet, kommenteras inte vanligheten. Däremot skriver Ljunggren 1931 att “språket vimlar av sådana satser med bristande kongruens” (Ljunggren 1931:117). Om Ljunggrens iakttagelse är riktig var fenomenet alltså utbrett i svenskan redan i början av 1900-talet. De äldsta svenska pannkaksmeningsbeläggen visar också att bruket av inkongruent predikativ redan förekommit under minst ett sekel (se avsnitt 4.3.1) när Ljunggren gjorde sin kommentar.
För att besvara frågan om huruvida förekomsterna av inkongruent predikativ ökat i tryckta texter under det gångna seklet har en mindre korpusundersökning gjorts. Sökningar har gjorts i svensk presstext från 1910-tal och från 2010-tal. För den äldre presstexten avgränsades till Språkbankens korpusar Dalpilen 1910, Kalmar 1910 och Östgötaposten 1910. För den moderna presstexten avgränsades till språkbankens korpusar Göteborgsposten 2010–2011. Undersökningen består av fritextsökningar med är förbjuden och är tillåten respektive är förbjudet och är
tillåtet.115 Excerperingsprinciperna i 4.1 har använts. I resultatet från 1910-talet finns 25 belägg med kongruent form och 1 belägg med inkongruent predikativform. I (149)–(150) presenteras två av beläggen.
(149) Import av varor över tyska gränsen är tillåten. (Kalmar 1917)
(150) Försäljning av öl eller vin genom kringkörning är förbjudet. (Kalmar 1916)
Från 2010-talsmaterialet finns 9 belägg med kongruent predikativ och 22 belägg med inkongruent predikativ. Två av exemplen presenteras i (151)–(152).
(151) På övriga gator samt cykelbanor och trottoarer är saltning förbjudet. (Göteborgsposten 2010)
(152) I ett område runt Pisa, klassat som zon 1, är flygning förbjuden. (Göteborgsposten 2010)
Sammanfattningsvis visar korpusundersökningen att predikativet är kongruent i 25/26 fall i 1910-talsmaterialet, och i 9/31 fall i 2010-talsmaterialet. Den till omfattningen högst begränsade undersökningen visar stor skillnad mellan tidpunkterna och stödjer med andra ord antagandet att förekomsten av inkongruent predikativ ökat i tryckt text under det gångna seklet.
Huruvida fenomenet skulle ha förändrats i kvalitativ mening under 1900-talet är oklart. Beskrivningarna av vad som utmärker inkongruent predikativ är visserligen mer detaljerade och precisa idag än i början av 1900-talet, men i allt väsentligt tycks beskrivningarna vara överensstämmande. Under 1900-talets tre första decennier beskrevs definithetsrestriktionen, att subjektet ofta är naket men kan ha en obestämd artikel, att subjektet både kan ha en singular- och pluralform, att subjektet kan ha ett (kongruensböjt) adjektivattribut, att subjektet ofta ges en stoffläsning, att subjektet i vissa av exemplen tycks ha en dold satsstruktur samt att inkongruent predikativ primärt är ett talspråksfenomen. Beskrivningen har kompletterats sedan dess, men det finns inget som tyder på att fenomenet har förändrats mot bakgrund av hur det beskrivits under det tidiga 1900- respektive 2000-talet.
Ytterligare indirekt evidens för att inkongruensfenomenet inte förändrats i kvalitativ mening under det gångna seklet är att fenomenet idag tycks uppföra sig på samma sätt i svenska, danska och norska. Om inkongruensensfenomenet skulle ha genomgått flera förändrings- eller utvidgningsstadier är det osannolikt att utvecklingen helt skulle sammanfalla tidsmässigt hos de tre språken.
115 Presstextmaterialet från 1910-talet var vid tidpunkten för undersökningen inte taggat för
morfosyntaktisk beskrivning (msd) och därför kunde inte samma söksträngstyp användas som för undersökningarna i avsnitt 4.2.1 och 4.2.2.
Konklusionen från genomgången i 4.3.2 är att fenomenet inkongruent predikativ tycks ha blivit vanligare i skriftspråket under de senaste 100 åren. Däremot finns ingen evidens som tyder på att fenomenet blivit mer utbrett i talspråket under samma period. Vidare finns det inget som indikerar att fenomenet förändrats i kvalitativ mening.