Ett intuitivt sätt att avgöra IBE:s lämplighet som förklaringsmodell till inkongruensproblemet är att överväga alternativa modeller. En känd sådan är den deduktiv-nomologiska modellen. Den deduktiv-nomologiska modellen anger dock att förklaringen måste inbegripa ett nomologiskt led, alltså en ”naturlag”, och inom språkvetenskapen görs sällan sådana antaganden. En annan välkänd förklaringsmodell är den hypotetisk-deduktiva modellen (HD-modellen), vilken är vanlig inom de empiriska vetenskaperna.125 Mitt intryck är också att ett stort antal av pannkaksmeningsförklaringarna i litteraturen är utformade efter den modellen. I HD-modellen tas utgångspunkten i en hypotes. Därefter deduceras och prövas empiriska och/eller logiska konsekvenser av hypotesen. Hypotesens riktighet eller försvarbarhet bedöms utifrån deduktionernas utfall. Eftersom prövningen sker indirekt via deduktioner kan modellen också användas för att förklara icke-observerbara företeelser.
Ett exempel på en tillämpning av HD-modellen från språkvetenskapen är Bernd Heine & Tania Kutevas (2007) The genesis of grammar: a reconstruction. Syftet med arbetet är att förklara hur språk(et)s grammatik uppkommit.126 Författarna presenterar en hypotes som föreslår att uppkomsten kan förklaras genom att man följer grammatikaliseringsprocessen baklänges. Hypotesens antagande om grammatikens uppkomst kan naturligtvis inte bekräftas direkt, men däremot kan den stödjas indirekt genom att man deducerar konsekvenser från hypotesen och undersöker riktigheten hos dessa. Ger deduktionerna ett positivt utfall medför det skäl att uppfatta teorin som riktig.
124 Det andra kriteriet avvärjer delvis van Fraassens (1989) kritik om att det skulle kunna handla om ”the best of a bad lot”.
125 Med utgångspunkt i den amerikanska språkvetenskapen konstaterar Allan (2007:284) att det hypotetiskt-deduktiva tillvägagångssättet har varit dominant sedan mitten av 1900-talet.
126 Författarna förhåller sig agnostiska till huruvida världens språk har ett gemensamt ursprung eller ej.
IBE tycks ha gemensamt med HD-modellen att icke-observerbara företeelser kan
förklaras. Därtill omfattar dess bedömningsfas att hypotesernas styrka bl.a. avgörs genom att man prövar riktigheten hos empiriska och/eller logiska deduktioner. Till skillnad från IBE tillhandahåller HD-modellen inga riktlinjer för hur man genererar hypoteser, vilket Lipton (2004:82) uppfattar vara en brist hos modellen.127
En möjlig skillnad är också att förklaringar som använder IBE-modellen alltid utgår från ett problem till skillnad från förklaringar som använder HD-modellen. Hypotetiskt-deduktiva förklaringar kan även formuleras för företeelser som inte är problemgenererande.
En av Liptons tyngsta grunder för kritik mot HD-modellen rör dess icke-restriktiva relation till evidens; alla deducerade konsekvenser från hypotesen (eller någon av dess hjälphypoteser) som ger ett positivt utfall får funktionen av evidens för hypotesen. Heine & Kutevas (2007) ovan nämnda hypotes om grammatikens uppkomst kan illustrera detta icke-restriktiva förhållande. Deras förklaring omfattar bl.a. antagandena att grammatiska kategorier bildas genom grammatikaliseringsprocessen och att grammatikalisering är enkelriktad. Varje exempel på hur en viss grammatisk kategori i ett visst språk skapats genom grammatikalisering och varje exempel på grammatikaliseringens enkelriktning blir då stöd åt hypotesen.
Ett annat särskiljande drag hos IBE är att styrkan hos en hypotes inte bara bedöms utifrån vilken evidens som stödjer den utan också genom dess relativa styrka gentemot andra hypoteser. En forskare som arbetar med HD-modellen kan naturligtvis jämföra sin hypotes med konkurrerande hypoteser, men det finns inget i modellen som nödvändiggör en sådan jämförelse. Att ett förklaringsarbete utformat efter IBE alltid innebär att flera hypoteser tas i beaktande skulle kunna antas medföra en ytterligare fördel då det möjligen främjar ett mer objektivt förfarande; framgången i ett IBE-arbete avgörs inte av huruvida en egenproducerad förklaring förefaller rättfärdigad utan av huruvida man hittar en tillräckligt stark förklaring.
En ytterligare fördel med att använda IBE-modellen är att redan kända hypoteser betraktas som lika intressanta som nygenererade. I litteraturen om inkongruent predikativ har det redan producerats ett stort antal hypoteser och några av dessa skulle kunna utgöra lovande förklaringskandidater.
En betydelsefull skillnad mellan modellerna är deras olika förklaringsideal. HD-modellen brukar associeras med idealen enkelhet (simplicity) och räckvidd (scope).
127 Hempel (1965) som arbetat mycket med HD-modellen, påpekar att hypotesen måste vara förenlig med den tillgängliga evidensen. En annan företrädare för HD-modellen, Karl Popper,
understryker vikten av att lära känna problemet noga innan förklaringsarbetet inleds (Magee 1985:67).
Det första handlar om att en förklaring som karaktäriseras av en enkel formulering är bättre än en som har en komplex formulering. Det andra idealet innebär att en förklaring som kan ackommodera en stor mängd data är bättre än en som kan ackommodera en liten mängd data. I Liptons version av IBE från 2004 ligger tyngdpunkten på förhållandet till evidens och tar sig uttryck i två eftersträvansvärda principer. För det första framhåller Lipton att en förklarings prediktiva kraft är tyngre vägande än dess ackommoderande förmåga. För det andra antas mängden av evidens, relativt sett, vara av mindre betydelse än typen av evidens. Enligt Lipton blir trovärdigheten större för en hypotes som är förankrad i heterogen evidens än en som endast vilar på homogen evidens.
Petri Ylikoski & Jaakko Kuorikoski (2008:206) påpekar att det inte finns någon generell princip för att avgöra olika förklaringars styrka, utan att olika förklaringsideal är knutna till olika forskningstraditioner. I pannkaks-meningslitteraturen märks hur utgångspunkten i olika förklaringsideal inneburit krockar mellan forskare. I fråga om några till synes olikartade exempel med inkongruent predikativ hävdar exempelvis Heinertz (1953:263) att “det måste finnas en för alla fallen gemensam förklaring”, och Wellander (1955:18) replikerar: ”Varpå grundas nu denna princip?”. Heinertz (1953) tycks ha utgått från räckviddsidealet, medan Wellander (1955) själv framhåller att han anser att goda förklaringar kännetecknas av sin förmåga att generera nya forskningsfrågor, något som har kallats idealet om fruktbarhet (fruitfulness).
5.4 Sammanfattning
I kapitlet behandlades först orsaksförklaringar. Deras uppgift är att identifiera orsaken till ett visst utfall. Den förståelse de producerar består således av kunskap om orsaker. Orsakerna antas vidare kunna delas in i två typer, nämligen enskilda orsaker och mekanismer.
Frågan om den intresserelativitet som underligger orsaksförklaringar togs också upp; ett visst fenomen kan ges olika orsaksförklaringar beroende på vilken aspekt man är intresserad av att söka förståelse till. Jag antog att en god princip för att avgöra vilken aspekt man ska fokusera på är att utgå ifrån vad andra forskare (och lekmän) funnit intressant i fråga om ett visst fenomen. Även att fokusera på kontraster är en metod för att precisera ens intresse. Att formulera ett problem i form av en kontrastiv fråga beskrevs därtill vara ett sätt att underlätta det efterföljande förklaringsarbetet. Vad gäller problemformuleringen påpekades också den allmänt vedertagna principen att explanandumet måste vara sant.
Hypotesgenereringen sker med utgångspunkt i den kontrastiva frågan och den övriga tillgängliga informationen om fenomenet. Normalt sett finns det ytterligare
ett sätt att avgränsa sökandet, nämligen genom principen att eftersträva förenlighet med de accepterade teorierna i fältet. Principen antogs dock vara svår att tillämpa i fältet kongruensforskning.
Processen att generera hypoteser inbegriper ett filter: endast de hypoteser som förefaller lovande förklaringskandidater inkluderas. Vidare finns det inget krav på att hypoteserna ska vara historiskt nya. De behöver bara vara goda förklaringskandidater.
Hypotesprövningsfasen syftar till att bereda ett underlag utifrån vilket en av hypoteserna eventuellt kan slutledas som den verkliga förklaringen. Heterogen evidens framhölls som mer värdefull än homogen evidens, och prediktioner ansågs mer förtjänstfulla än ackommodering.
För att en av hypoteserna ska kunna slutledas som den verkliga förklaringen måste två kriterier uppfyllas. För det första måste hypotesen vara betydligt starkare än de övriga kandidaterna. För det andra måste hypotesen framstå som tillräckligt bra i sig själv. Liptons uppfattning att en IBE-förklaring per definition är sann, förhöll jag mig kritisk till.
Kapitel 5 kommer dels att styra hur jag formulerar den förklaringssökande frågan (se kapitel 6), dels för hur jag försöker att besvara frågan genom att ställa upp och pröva tre förklaringskandidater (se kapitel 7).
6 Den förklaringssökande frågan
Syftet med detta kapitel är att formulera och avgränsa den förklaringssökande frågan, vilket enligt Lipton (2004) är den första fasen i förklaringsarbetet.
Formen som den förklaringssökande frågan får är en kontrastiv fråga bestående av ett faktum och en kontrast av typen Varför X (faktum) snarare än Y (kontrast)? (se avsnitt 5.2.1).
Kapitlet har följande disposition: i 6.1 formulerar jag den kontrastiva frågan; i 6.2 identifierar jag faktorer som tycks kunna inverka på predikativets kongruensform men som är irrelevanta för min kontrastiva fråga och i 6.3 sammanfattar jag kapitlet.