3.1 Bakgrund
3.4.1 Sammanfattning av forskningshistorien
Forskningshistorien om inkongruent predikativ spänner över drygt 110 år. Fenomenet har tilldragit sig intresse från ett stort antal språkvetare, av vilka flera återkommande behandlat inkongruensen.
Under 1900-talet sysselsatte fenomenet nästan uteslutande skandinaviska språkvetare, vilket också reflekteras i språken som studierna författades på. I och med generativismens inträde och dess internationella prägel ökade emellertid antalet artiklar skrivna på engelska, vilket även möjliggjorde för utomskandinaviska språkvetare att få kännedom om fenomenet. Från och med sekelskiftet 2000 märks också ett ökat internationellt intresse, bland annat från icke-skandinaviska forskare som Stephen Wechsler.
Samtidigt som forskningshistorien inbegriper mängder av olikartade lösningsförslag finns det också förenande traditioner. Därtill tenderar de olika analyserna att ta sin utgångspunkt i, eller åtminstone inspireras av, tidigare analyser. Med hänvisning till framväxten av språkvetenskapliga traditioner under 1900-talet påtalar E. F. K. Koerner (2002:289) att uppkomsten av nya teorier alltid har sitt ursprung i äldre arbeten och antingen är nydanande synteser eller vidareutvecklingar av tidigare idéer, snarare än helt originella produkter. Detta sakförhållande märks också i forskningshistorien om inkongruent predikativ. Som en illustration kan
nämnas Josefsons och Engers 2000-talsanalyser. Grovt taget kan den förra, uppfattas som en vidareutveckling av Teleman 1969 och den senare som en syntes av Corbett 1991, 2006 och Widmark 1966b.
I avsnittet om 1900-talet delades arbetena in i fem traditioner, vilka kännetecknades av olika forskningsintressen, tillvägagångssätt och/eller teoretiska ramverk. Den första, Uppmärksammandet av fenomenet, inbegriper de första omnämnandena av den predikativa inkongruensen i svenska, danska och norska, och upplysningen presenteras i grammatikor. Omnämnandena har som syfte att uppmärksamma läsaren på undantag från kongruensreglerna.
Efter den första perioden följer flera studier som förenas av ett diakront intresse, och hypoteser om möjliga uppkomstkontexter presenteras. Tillvägagångssättet utmärks av en begränsad teoretisk förankring, och, med undantag för Heinertz 1953, redovisas relativt generösa beläggsamlingar. I Heinertz artikel uttrycks vidare stark kritik av Wellanders (1949) uppkomstförklaring, som anges sakna empiriskt stöd och därtill vila på felanalyser. I Wellanders (1955) replik kan man se att författarnas oenighet i konkreta sakfrågor verkar vara ett resultat av skilda vetenskapsideal. Istället för ett fokus på äldre språkstadier, konstruerade exempel och en strävan efter övergripande förklaringar, argumenterar Wellander för fokus på modernt språk, autentisk språkdata och en öppenhet för möjligheten till flera underliggande orsaker. Intressant nog markerar Wellander 1955 också en övergång från intresset för fenomenets uppkomst till den inkongruenta formens synkrona motivering.
Under samma period engagerar sig språkvårdare i inkongruensproblemet, och här är Wellanders delaktighet också påtaglig; hans Riktig svenska (1939) blir en viktig utgångspunkt för flera av de olika normativa inläggen om inkongruent predikativ. Språkvårdsbehandlingarna karaktäriseras av en relativt hög grad av likformighet: en tydlig distinktion görs mellan tal- och skriftspråk (och rekommendationerna gäller som vanligt det senare). Utgångspunkten tas i belagda förekomster, och inställningen till inkongruensen är negativ. I och med Lindstedt 1954 tas de första stegen mot en omdirigering. Lindstedt ifrågasätter sina föregångares avrådan från att bruka inkongruent predikativ mot bakgrund av att bruket förefaller vara utbrett, vilket antyder en funktionell motivering. Vidare uppfattar han att språkvården grundat sina rekommendationer på logik och förespråkar att vikt hellre bör ges åt språkkänslan. Widmark 1966a innebär en ytterligare distansering från traditionen. Distinktionen mellan tal- och skriftspråk ges upp helt, utgångspunkten flyttas från beläggsamlingar till de egna språkliga intuitionerna, och den normativa inställningen till inkongruent predikativ motiveras utifrån funktion snarare än förenlighet med det prototypiska kongruensmönstret.
Under 1960-talet publiceras Widmark 1966b och Teleman 1969, vilka inleder två traditioner som fortsättningsvis dominerar inkongruensforskningen.92 I sina grundintuitioner liknar artiklarna varandra, och forskningstraditionerna som de representerar har flera gemensamma drag. Det tidigare fokuset på kvantitativ data nedprioriteras, och istället utgår författarna från sin egen språkkänsla, vilket också reflekteras i fokus på “språket” snarare än på tal och skrift. Förhållningssättet är ännu mer framträdande bland Telemans (1969) efterföljare än Widmarks (1966b). Genus ses inte längre som synonymt med två typer av ändelser hos framför allt substantiv, utan som en abstrakt kategori, vilken reflekteras i olika böjningar. Intresset är vidare synkront, och frågan om fenomenets uppkomst hamnar i skymundan.
I Widmark 1966b och de analyser som följer i samma tradition, riktas uppmärksamheten på den betydelseskillnad som predikativets form antas medföra, och vidare antas potentialen till olika tolkningar, generellt sett, vara grunden till att inkongruensen brukas. Förknippat med föreställningen om den inkongruenta formens funktion är också antagandet att det finns en positiv motivering till t-formen, vilket innebär att termen inkongruent form blir missvisande. Av särskild relevans får vidare frågor såsom vad genus är, vilken funktion genus spelar och vilken betydelse som associeras med neutrum. Merparten av lösningarna tar sin utgångspunkt i en dikotomi som antas kunna fånga den betydelseskillnad som formväxlingen reflekterar. Tendensen att ge motsatskategorierna icke-distinkta gränser är stark, vilket leder till att förklaringarna får stor räckvidd, men ibland också en vag beskrivning. Fokuset på den antagna funktionen, snarare än formen, leder vidare forskarna till att identifiera likartade fenomen i andra språk, även om dessa formmässigt uppvisar påtagliga skillnader. Därtill närmar man sig frågan om inkongruensens funktion från både ett producent- och mottagarperspektiv.
I den generativa traditionen blir producent- och mottagarperspektiven irrelevanta. Utifrån premissen att kongruens har en syntaktisk grund, riktas uppmärksamheten åt ledet som verkar trigga kongruensen, nämligen det till synes nominalfrasformade subjektet. De olika analyserna skiljer sig primärt åt i fråga om vilken struktur detta led förmodas ha. Karaktäristisk är också hypotesernas räckvidd; hypoteserna strävar efter att förklara mer än inkongruent predikativ. Antagandena om olika syntaktiska kategorier, värden och principer ges vidare en explicit beskrivning men kännetecknas av en hög grad av abstraktion.
Forskningen sedan sekelskiftet bär både drag av att vara en fortsättning på 1900-talet och utgöra en brytning. Den semantiskt-funktionella traditionen förs vidare av Hans-Olav Enger och den generativa av Gunlög Josefsson. Rent tekniskt skiljer sig analyserna åt, men förhållningssätten uppvisar likheter. Båda förlitar sig i stor utsträckning på introspektiv metod och strävar mot förklaringar med stor räckvidd.
92 Telemans artikel publicerades i hans sammanläggningsavhandling 1969, men hade redan kommit ut som artikel 1967.
Därtill förenas deras hypoteser i antagandet att den inkongruenta formen har en positiv motivering och att kontrollören har en icke-individuativ betydelse.
Samtidigt visar 2000-talslitteraturen inslag av omorienteringar; efter flera decennier av synkrona analyser ges återigen uppkomstfrågan uppmärksamhet. Den långa dominansen av introspektiv data försvagas något och kvantitativ språkbruksdata blir mer framträdande. Därtill introduceras nya teoretiska perspektiv som minimalism och grammatikaliseringsteori.
Gällande frågan om hur den inkongruenta formen ska förklaras kan hypoteserna som presenterats i forskningsgenomgången delas upp utifrån om t-formen antas ha en positiv eller negativ motivering, se tabell 2.
Tabell 2: Uppdelning av forskningslitteraturen utifrån antagande om huruvida t-formen har en positiv eller negativ motivering.
Tradition Positiv motivering Negativ motivering Framgår ej
Uppmärksammandet
av fenomenet Beckman 1904; Mikkelsen 1911; Western 1921; Wellander 1923
Sökandet efter
källkonstruktionen Ljunggren 1931; Heinertz 1953 Wellander 1949, 1955
Bruket av inkongruent predikativ som en språkriktighetsfråga Widmark 1966a; Palmér 1947 Wellander 1939, 1965; Gullberg 1952; Åkermalm 1966 Cederschiöld 1927; Lindstedt 1954 Analyser med semantiskt-funktionellt fokus Widmark 1966a, 1966b, 1992a; Hiilos 1968; Eriksson 1977, 1979; Bolander 1980; Källström 1993; Enger 2003, 2004, 2013; Haugen & Enger 2014; Enger & Haugen 2017, 2019
Malmgren 1984
Generativa analyser Josefsson 2006, 2009, 2014a, 2014b; Wechsler 2013 Teleman 1969; Nilsson 1979; Hellan 1986 Faarlund 1977; Delsing 1993
Referensgrammatiker SAG; Hansen &
Heltoft 2011
Faarlund et al. 1997
Övriga Åkerblom
I den semantiskt-funktionella traditionen är den dominerande synen att t-formen har en positiv motivering, dvs. att den inkongruenta predikativformen är triggad av en kontrollör, och bland språkriktighetsverken antar man generellt att det rör sig om en negativ motivering, dvs. att det inkongruenta predikativet har en defaultform. I övrigt finns inga tydliga tendenser, utan båda grundantagandena förekommer genom hela forskningshistorien.