I detta kapitel har jag presenterat empiriska undersökningar som syftat till att komplettera beskrivningen av fenomenet inkongruent predikativ från 3.4.2. Undersökningarna bestod huvudsakligen av korpussökningar på Språkbanken. Två huvudområden undersöktes, nämligen faktorer som antagits inverka negativt på bruket av inkongruent predikativ, och fenomenets historia.
Första undersökningen rörde frågan om vilken eventuell effekt förekomsten av ett adjektivattribut i ytsubjektet har för predikativets kongruensform. Effekten undersöktes genom att kontrastera 100 belägg där det fanns ett naket ytsubjekt med adjektivattribut (t.ex. svensk mjölk), mot 100 belägg där det fanns ett naket ytsubjekt utan adjektivattribut (t.ex. mjölk). Andelen kongruent predikativform i exemplen med de attribututbyggda ytsubjekten var 47/100 och i exemplen där ytsubjektet saknade adjektivattribut var andelen kongruens 13/100. Förekomsten av ett adjektivattribut tycks således ha stor betydelse för predikativets kongruensform. Vidare undersöktes huruvida det var vanligare med inkongruent form om adjektivet i predikativ position var kompatibelt med satsformade subjekt än om det var inkompatibelt. För att besvara frågan gjordes två typer av korpussökningar. Den första avgränsades till exempel med satskompatibelt adjektiv (t.ex. god). 100 belägg excerperades och andelen kongruent predikativform var 11/100. Den andra avgränsades till exempel med satsinkompatibla adjektiv (t.ex. giftig) och resultatet var 33/109 kongruenta belägg. Emellertid utgjordes 40 % av beläggen av exempel med adjektivet rik och bland dem var andelen kongruent predikativform flera gånger högre än genomsnittet för exempel med de andra satsinkompatibla adjektiven. Undersökningen gav således inget lättolkat resultat. Om exemplen med rik utesluts indikerar undersökningen att adjektivbetydelsen inte spelar roll för den predikativa kongruensböjningen. Om exemplen med rik inkluderas så visar resultatet istället att adjektivbetydelsen tycks spela roll. Adjektivet rik skulle med andra ord behöva undersökas närmare för en säkrare bild.
Vad gäller fenomenets historia undersöktes först tidiga förekomster. För svenskans del spårades ett belägg från 1840-talet. För danskans del presenterades indirekt evidens för att fenomenet förekom i det talade språket i Köpenhamn på 1820-/1830-talen. Med stöd av belägg som presentats av Malmgren (1984), Åkerblom (2006)
och Enger & Haugen (2017) är det rimligt att dra slutsatsen att fenomenet har förekommit åtminstone sedan mitten av 1800-talet i samtliga tre fastlandsskandinaviska språk, vilket alltså är tidigare än vad som tidigare antagits i litteraturen.
Vidare diskuterades och undersöktes antagandet att inkongruensfenomenet skulle ha blivit mer vanligt under det gångna seklet. Vad gäller skriftspråket gjordes en korpusundersökning i presstextmaterial från 1910- respektive 2010-tal. I den förra hade 25/26 exempel kongruent predikativform, och motsvarande siffra i materialet från 2010-talet var 9/31. Resultatet tyder alltså på att skriftspråket blivit mer tillåtande vad gäller inkongruent predikativ; det bekräftar således de intryck som flera forskare gett uttryck för.
Jag har inte kunnat pröva antagandet att fenomenet skulle ha brett ut sig i talspråket under 1900-talets gång mot bakgrund av bristen på bearbetat äldre talspråksmaterial. Det finns dock indirekt evidens som antyder att fenomenet redan var utbrett under det tidiga 1900-talet. I den första kommentaren om fenomenets vanlighet som man finner i litteraturen konstaterar Ljunggren (1931:117) att “språket vimlar av sådana satser med bristande kongruens”.
Även frågan om huruvida fenomenet förändrats i kvalitativ mening under det gångna seklet togs upp. Utifrån beskrivningarna av inkongruent predikativ i litteraturen under tidigt 1900-tal respektive 2000-tal finns det inget som tyder på att fenomenet förändrats i kvalitativ mening. Dessutom tycks fenomenet idag se ut på samma sätt i svenska, danska och norska, vilket skulle vara osannolikt om det genomgått olika förändrings- och/eller utvidgningsfaser.
5 Förklaringsmodell:
Inference to the Best Explanation
I kapitel 3 undersökte jag inkongruensfenomenets forskningshistoria genom delsyfte (a). Dessutom syftade kapitlet till att beskriva fenomenet genom delsyfte (b), vilket bestod i att extrahera välgrundade antaganden om och välfunna iakttagelser av fenomenet. I kapitel 4 kompletterades beskrivningen med empiriska undersökningar som syftade till att dels pröva några tidigare antaganden om vad som utmärker fenomenet, dels undersöka andra områden där det fanns kunskapsluckor (se delsyfte (c)). I detta kapitel förbereds arbetet med det sista delsyftet, alltså delsyfte (d) som rör fenomenets förklaring:
(d) Min studie syftar till att förklara varför inkongruent predikativform förekommer med nakna ytsubjekt men inte med definita ytsubjekt.
Syftet med kapitlet är att presentera Inference to the Best Explanation (hädanefter
IBE), som kommer att användas som förklaringsmodell. Jag redogör för vilka
huvudidéer modellen vilar på och visar hur den kan användas i praktiken.
Idag förknippas modellen framförallt med Peter Lipton, som av många anses vara den filosof som bidragit mest till förståelsen om förklaringsmodellen (se t.ex. Campos 2011:421 och Persson & Sahlin 2013:131). Bland de andra filosofer som arbetat med modellen kan nämnas Harman (1965), Vogel (1990) och Bird (2007). Min utgångspunkt tas i Liptons Inference to the Best Explanation från 2004. I avsnitt 5.1 redogör jag för vad som utmärker orsaksförklaringar och presenterar även en metod som syftar till att rikta sökandet efter orsaker. Avsnitt 5.2 handlar om
IBE-processen, alltså vägen fram till att en viss kandidat slutleds som förklaringen.
Jag presenterar en redogörelse av de olika faser som en IBE-process innebär och de problem som man kan stöta på. Med utgångspunkt i Lipton 2004, presenterar jag också möjliga sätt att hantera problemen. I avsnitt 5.3 argumenterar jag för varför
IBE är en lämplig modell för det aktuella problemet, vilket görs genom en
jämförelse med den mer brukade hypotetisk-deduktiva modellen. Slutligen i 5.4 sammanfattas kapitlet.