Film som medium

I plattformens inledande citat talar läraren om filmens kommunikativa och meningsskapande kvalitéer, detta överrensstämmer med elevernas beskriv- ningar av arbetet med film. När de talar om filmarbetets karaktär poängterar de det fria och experimenterande som mediets styrka i relation till andra estetiska kommunikationsformer.

Det blir mycket roligare att röra på sig än att bara rita. Man kan skratta när det blir fel. Leif, klass B

I jämförelse med måleri och teckning har filmmediet enligt eleverna ett annat förhållande till originalet, ”det får bli fel”. Originalet står i motsättning till imitation, upprepning och kopiering, vilket på ett sätt kan sägas vara utgångs- punkten för en rad mediearbeten. I konstnärliga sammanhang har sedan romantiken synen på originalet och autenticitet istället varit dominerande (Illeris, 2002; Cornell, 1988). Dessa diskurser har tillsamman med utvecklings- psykologiska teorier haft ett starkt genomslag inom pedagogiskt arbete och

synen på barn och ungdomars bildskapande (jfr Aronsson, 1997; Åsén, 1992; Änggård, 2005). Filmandet beskrivs av eleverna som en blandning av det seriösa och lekfulla.

Rörligt, nej men det är ju … Filmkameran är roligt att hålla på med, det känns på riktigt. Det är stort på något vis. Mer än att bara sitta och rita, man kan också göra roliga saker. Det är väldigt kul att filma, det är typ roligt att leka … Max, klass B

Leken och det lustfyllda har i många sammanhang setts som en motdiskurs till lärande, speciellt i en skolkontext (Lind & Borhagen, 2002 s. 35). Den associeras med det okontrollerbara och normöverskridande. Inom EMU-uppgiften formas istället leken till en möjlighet att på ett lustfyllt sätt uppfylla kunskapsmålen. Genom uppgiften skapas symboliska rum vilket möjliggör för eleverna att arbeta undersökande och prövande i relation till kunskap och identitet. Film är ett vardagligt och välkänt medium vilket inte minst märks i ungdomarnas medvetna och omedvetna användning av mediereferenser. Det ömsesidiga utbytet av regler och koder från film och media används av eleverna i de egna produktioner, inte för att kopiera utan som en resurs för sina egna konstruk- tioner (Kress, 2000; Drotner, 1996). Kress uppmärksammar just detta faktum att barn och ungdomar använder vad som finns till förfogande i sitt teckenskapande. Dessa resurser är inte något som tillägnas utan något som

skapas, det är ett material i en fortlöpande process där eleverna omformar och

bearbetar sina representationer (Kress, 2000, s. 205).

En rad betydelser och omformuleringar sker genom experimenterande och slumpartade händelser under inspelningsarbetet med filmen. Detta uppmärksammar det faktum att produktionsplattformen inte bara är en plats för att realisera själva manusarbetet (jfr Rogoff, 1998/2002). Den direkta resp- onsen av arbetsresultatet synliggörs i kamerans display. Det blir möjligt för eleverna att genast upprepa, förändra och göra nya omtagningar. Detta gör att de ursprungliga manusidéerna förskjuts och att det ibland kan vara de mest slumpartade och tillfälliga händelser som kan bli innovativa. En av film- grupperna hade en spännande bildsekvens där en av rollfigurerna springer in i bildrutan. Den intressanta bildlösningen har emellertid uppkommit ur behovet att komma ifrån ett störande moment i omgivningen.

Vi höll på jättelänge med den scenen för det kom hela tiden bilar som störde. Men sen kom vi på den här roliga vinkeln att hon skulle springa in i kameran och det blev ganska bra. Sandra, klass B

Det är inte bara uppgiftens kontext som påverkat hur berättelserna kommit att gestaltas. Karaktären av det specifika mediet är också av betydelse för dess möjlighet att kommunicera ett budskap. I filmarbetet om EMU finns två målsättningar, dels att eleverna skulle få kunskaper om EU, för att utveckla en förståelse för den aktuella EMU-omröstningen, samt att vidareutveckla elevernas kunskaper om filmteknik och berättarspråk, genom att arbeta med propagandafilm som genrer. Förutsättningarna för filmerna i min studie bygger på en specifik typ av genre och hur dess dramaturgi och berättarstrukturer konstrueras. Den danska forskaren Birgitte Holm-Sörensen (1994) har under sina fleråriga mediepedagogiska studier kunnat urskilja tre didaktiska perspektiv, Film som mål, Genreproduktioner och Ämnesproduktioner. Dessa tre kategorier har utkristalliserats ur Holm-Sörensens studier av elevers video- produktioner i olika undervisningssammanhang.

Filmen som mål, är en av de kanske vanligaste formerna av mediearbeten,

där filmen, mediet i sig är målet. I denna typ av uppgift får eleverna ofta själva välja vad de vill gestalta, arbetet fokuserar främst filmens tekniska och formella plan. Produktionerna präglas av en hög grad av intertextualitet, oftast i form av kända TV-program både på form och innehållsplan. Genreproduktioner menar Holm-Sörensen (a.a.) tenderar till att på ett formellt plan vara mer utvecklade än den tidigare kategorin. Det är ofta medieförebilder som formmässigt reprod- uceras, men mer generellt är det innehållsmässiga planet mer fördjupat.

När den tredje kategorin Ämnesproduktion är utgångspunkten för ett mediearbete, fokuseras lärprocessen i högre grad på hur och på vilket sätt eleverna skall gestalta sitt ämne. Intertextualiten nedprioriteras och den refrentiella funktionen, förebilder från elevernas vardag träder starkare fram i arbetsprocessen. ”TV-verkligheten” finns där men träder tillbaka något och blir mer fragmentarisk och framträder i blandformer. Holm-Sörensens (1994) erfarenheter är att eleverna inom denna kategori generellt erbjuds större möjligheter att själv söka egna vägar och arbeta med friare former för sitt berättande. Produktionerna karaktäriseras av en skapande process där själva gestaltningen, bildens scenografiska och tekniska möjligheter kan utvecklas under mer experimenterande former.

Filmerna i min empiri befinner sig mellan de två senare kategorierna. Utgångspunkterna för hur gestaltningen tagit form skiljer sig också åt när eleverna själva väljer att sätta ord på sina erfarenheter. Frågan är dock om det är möjligt att skilja ut” TV-verkligheten” från elevernas vardagliga erfarenheter både i och utanför skolan? Holm-Sörensen (a.a.) uppmärksammar frågan om

arbetets formalisering eller funktionalisering. Är syftet att arbeta undersökande och kommunicera betydelser eller är det färdigheter som skall övas upp? Är det överhuvudtaget möjligt att separera dessa frågor?