För att tydliggöra och förankra studiens övergripande syfte, utgår jag från ett antagande om att text och bild som semiotiska system har likheter i möjligheten till betydelseskapande (Ledin, 1997). I relation till detta har Kress och van Leeuwens (2001a, 2003) multimodala perspektiv utvecklats till ett fruktbart verktyg och en struktur för att belysa hela det produktionsförlopp inom vilket elevernas filmer skapats.
Den multimodala diskursanalysen har sin grund i den kritiska analystradition som vuxit fram i England och Australien under senare delen av 1980-talet. Traditionen har sin grund i critical linguistics med verk av Fowler, Hodges och Kress (Ledin, 1997). Inriktningen har utvecklats åt en rad olika håll bland annat genom Fairclough (1992/1996) som är ett ledande namn inom kritisk diskursanalys. Där står textanalysen i centrum, specifikt texter som indikerar social förändring (a.a., s. 23). En annan inriktning är socialsemiotiken ur vilken Kress och van Leeuwen utvecklat en multifunktionell syn på inte bara tal och skrift utan också på bilder, kroppsspråk och ljud som betydelsebärande enheter. Med denna utgångspunkt blir det möjligt att ställa liknande frågor till både texter och bilder. Kress och van Leeuwen har utvecklat en analysmodell med fokus på att förstå kommunikation och teckenskapande som en mångfald av olika kommunikationsformer och uttryckssätt. Tal och skrift behöver inte vara i fokus för kommunikation och interaktion utan den representationsform som är mest framträdande kan likaväl vara visuella gestaltningar, gester eller musik. Utgångspunkten är att all kommunikation är multimodal, det vill säga bestående av en komplex kombination av skilda uttrycksformer. Yngre barn
använder sig av de resurser som för tillfället finns tillgängligt för att gestalta en berättelse eller erfarenhet. De har ännu inte lärt sig att begränsa sin tecken- produktion till vad som är kulturellt och socialt accepterat (Kress, 2000, s. 206). Under tiden som barn växer upp utvecklas och omskapas de tillgängliga uttrycksformerna. Barn utvecklar och lär sig vilka representationer som uppmärksammas av vuxna och vilka uttryck som i social och kulturell bemärkelse värderas allra högst. Läs och skrivfärdigheter får en central och dominerande plats inom skolan, medan andra uttrycksformer värdesätts som ”lek”, samt att barnets egna språkliga habitus blir relativt betydelselöst (a.a.).
Lärande eller meningsskapande, vilket är ett begrepp som används inom socialsemiotik, kan ses som en aktiv och omskapande process. Menings- skapande betyder i relation till de multimodala perspektiven att en individ utifrån sitt eget intresse i en viss situation omformar situationen för att passa det behov mot vilket hon eller han är orienterad (Kress, 2003). Detta innebär att vi skapar och tolkar situationer till synes utifrån våra egna intentioner. Våra egna ”intentioner” är dock reglerade av vår erfarenhet och kunskap om hur olika sociala situationer kan fungera, hur det är möjligt att handla och tala, vem som har tolkningsföreträde och vad som ger mening. Diskursiva sammanhang och meningsskapande kan på så sätt länkas samman genom vårt behov av att lära oss att tolka och fungera diskursivt i olika situationer. I detta resonemang fokuseras hur kommunikativa och språkliga mönster bildas inom institutioner som till exempel skolan eller bland specifika grupper av människor.
I det teoretiska perspektivet på hur vi kommunicerar, bemöter, tolkar och interagerar inom multimodala diskurser använder Kress och van Leeuwen fyra teoretiska huvudbegrepp, Diskurs, Design, Produktion och Distribution. De fyra analytiska begreppen kallas Strata utifrån Hallidays terminologi inom den funktionella grammatiken (Kress, 2001a, s. 4). Dessa begrepp menar forskarna konstruerar och upprätthåller de multimodala diskurserna inom vilka vi är delaktiga. Jag har i min analys valt att kalla dessa fyra betydelseskapande lager för plattformar. Det är de fyra huvudbegreppen Diskurs, Design, Produktion
och Distribution som jag använder för att i min analys synliggöra den
komplexitet min empiri kan sägas härbärgera. Inom Diskurs fokuseras specifikt vilka diskurser som dominerar empirins specifika fält eller objekt.
Designplattformen uppmärksammar hur filmarbetets idéer och berättande
konstrueras i relation till innehållet i uppgiften och de dominerande diskurserna. I Produktionsplattformen gestaltas idéerna till en konkret kommunikationsform eller en artefakt som i kraft av ett specifikt medium och i
en specifik kontext ytterligare inverkar på vad som kommer att gestaltas. I denna plattform har jag specifikt lyft fram två filmers hela produktionsprocess genom både elevernas tal om sitt arbete och elevernas representationer.
Distribution har bland annat sin utgångspunkt i hur ny teknik förändrat
förutsättningarna för kommunikation och meningsskapande. Utöver att i den delen av analysen behandla filmredigeringen och elevernas eget analysarbete, har jag utvidgat plattformen genom att diskutera skolans offentlighet och elevers möjlighet till inflytande.
Kress och Van Leeuwen (2001a) betonar hur de olika stegen var för sig producerar ny kunskap och mening för varje omtolkning och transformation som äger rum mellan de olika plattformarna. Detta gäller i såväl tankemässiga processer som i en handfast produktion av olika former av artefakter.
De fyra plattformarna bildar en analytisk struktur, men är på många sätt inskrivna i varandra och kan inte så lätt särskiljas. På den generella nivå som jag valt för min analys menar jag att de olika meningsskapande lagren kan bli funktionella redskap för att utvidga samtalet om hur olika representations och kommunikationsformer samverkar i en didaktisk praktik.
Medierad kommunikation är i dag i hög grad en fråga om blandformer av text, ljud och bilder, inte minst inom ny teknologi. Det är inte så mycket tekniken i sig som utgör den stora förändringen utan hur tekniken påverkar vårt sätt att tolka och läsa av dessa uttrycksformer och vår möjlighet att utveckla andra kommunikativa kompetenser.
Vilka konsekvenser får den ”visuella vändningen” ur ett utbildningsveten- skapligt perspektiv? Skiftet från tidningssidans dominans till skärmens gräns- snitt förändrar vår kommunikativa kompetens och hur vi ”läser av” en text. Dag- ligen, relativt oreflekterat och självklart, navigerar vi oss genom en vardag fylld av såväl tryckta medier som text och bild genom en rad skilda kommunikations former. Det sker genom datorbaserade arbete eller varför inte genom använd- ning av mobilen, som kanske utvecklats till en av vår tids mest multimodala resurser. Det är bland annat mot bakgrund av dessa perspektiv som Kress och van Leeuwen utvecklat sitt multimodala perspektiv (2001a, 2003).
I den teoretiska ansatsen till multimodalitet uppmärksammas att en rad olika semiotiska resurser kan tas i bruk för att skapa betydelse genom olika modes. Jag har i min avhandling valt att använda begreppet kommunikationsform till skillnad mot modes vilket är ett centralt begrepp inom de multimodala perspektiven. Användningen av begreppet ”modalitet” kunde ha varit möjligt som översättning av mode. Detta blir dock problematiskt då modalitet eller
”modality” används av Kress och van Leeuwen (1996, s. 159) i tidigare publicerade arbeten, men då för att uttrycka och tolka graden av realism i visuella gestaltningar. Kommunikationsform som begrepp innefattar menar jag både den representationella och kommunikativa aspekten av realiseringen av semiotiska resurser genom olika modes. Alla tecken kan ses som multimodala och på så vis poängteras det faktum att ett meddelande kan förekomma och uttryckas i en rad olika former. En grundtanke inom den multimodala diskursanalysen är att betydelser skapas genom interaktionen mellan olika kommunikationsformer. Utvecklingen och användningen av vårt semiotiska register är avhängigt de sociala sammanhangen. Vilka funktioner dessa semiotiska resurser kan fylla beror på i vilket socialt och kulturellt sammanhang de uppstår i eller används inom.
Fokus i min studie är hur elever själva skapar och tar i bruk en mångfald av olika kommunikationsformer inom ett institutionellt lärande. Valet av film kan i min studie relateras till ”uppgiftens” övergripande didaktiska mål och ramar och de sociala förutsättningarna inom skolan. Betydelse kan gestaltas genom en rad olika medium. Ljud som medium kan till exempel realiseras som musik eller som tal. Inom en rad olika medier och konstnärliga gestaltningar samverkar både bilder och text, dess kommunikativa syfte är oftast överordnat i förhållande till hur text och bild representeras. Hur eleverna använder sig av olika kommunikationsformer/modes kan genom det multimodala perspektivet berätta något för oss om hur samhälleliga föreställningar kommer till uttryck.