Semiotik bygger på tanken att vi som individer har möjlighet att tyda såväl visuella gestaltningar som musik eller text som bärare av mening. Semiotik är ett annat ord för teckenlära eller betydelselära. Ibland kan man möta begreppet semiologi, som har samma betydelse men med sina rötter i den strukturalistiska Saussuretraditionen (jfr Kjörup, 2004; Marner, 1997).
Semiotiken sätter samman modeller och intresserar sig för generella processer som belyser människans upplevda värld. Den moderna semiotiken är en vetenskap i sig, men också ett tvärvetenskapligt fält med en rad underavdelningar som lingvistik, bild och kultursemiotik (Marner, 1997).
Inom mediepedagogiken har semiotiken kommit att spela en betydelsefull roll för analyser av språkliga och kommunikativa processer (Danielsson, 2002). ”Tecknet” är ett centralt begrepp inom semiotiken. Jag väljer att använda mig av Fiskes beskrivning av hur studiet av tecknet kan delas in i tre huvudområden och hur dessa förhåller sig till min egen studies inriktning (Fiske, 1990, s. 61).
• Studier av ”Tecknet” i sig, här studeras olika alternativa former av tecknet och dess möjlighet att förmedla betydelse. Ett tecken är något som kan förnimmas genom våra sinnen. Det hänvisar till något annat än sig själv och är beroende av vad du eller jag väljer att lägga in i dess betydelse. Tecknet är en konstruktion och kan bara förstås genom vårt sätt att ta det i bruk.
• Studier av system eller koder inom vilka tecken klassificeras och organiseras. Dessa inbegriper hur olika koder eller system utvecklas och styrs genom en växelverkan av social och kulturella krav på dess kommunikativa funktioner.
• Studiet av den kultur inom vilken tecken, koder och diskurser verkar. Det är inom denna grupp som de multimodala och socialsemiotiska perspektiven liksom min egen studie kan sägas vara placerad.
Bilder och texter består av tecken, och tecken används i ett kommunikativt syfte. Inom den konstvetenskapliga traditionen har produktionen av bilder varit det viktigaste, vilket är i linje med uttrycksestetiken (Marner, 1997). Det som händer när en bild skapas har varit viktigare än det som tar sig uttryck efter det att
bilden gestaltats. Inom semiotiken är det istället läsaren och mottagaren av ett meddelande som spelar en aktiv roll.
Meddelandet är inom semiotiken en konstruktion av tecken som samverkar med mottagaren och skapar på så vis betydelse. Tyngdpunkten flyttas till förhandlingar och tolkningar av textens betydelse. Tolkningen karaktäriseras av att läsaren tar i bruk sina tidigare erfarenheter genom de koder eller diskurser som texten placerats i. Vår möjlighet att tolka en text sätter fokus på läsarens sociala och kulturella kompetens, på genus, klass och etnicitet som betydelsefulla faktorer för hur betydelse skapas.
Semiotikens grundläggande tes är att människor på alla platser och i alla tider ingår i betydelseprocesser vilka skapar mening i deras tillvaro. Vi tolkar oupphörligen verkligheten för att klargöra var vi befinner oss i den (Drotner, 1996). Tecknet består av en koppling mellan en uttrycksform, signifiant och en innehållsform, signifè. Kress och van Leeuwen (2000) menar att denna alltid är motiverad, i relation till att en teckenproducent alltid försöker finna den mest lämpliga formen för det innehåll som skall kommuniceras oavsett vilket medium som används. Formen uttrycker på så vis de drag som gör den lämplig att uttrycka ett visst innehåll. En av filmgrupperna i min empiri gör en parafras på en reklamfilm som lärarna använder under arbetsuppgiftens inledning. I inledningsscenen till den introducerande reklamfilmen från Diesel åker de medverkande skådespelarna i en flott sportbil. När eleverna i årskurs sex skall gestalta samma scen blir i stället den materiella representationen (uttrycksformen) för sportbilen en större brun pappkartong, i vilken tre flickor kliver ner. Kartongen får tjäna som en tillgänglig resurs för att återge ett innehåll, då den trots allt kan innehålla tre 12-åriga flickor och dess avgörande drag kan representera formen av en bil. Kress menar att språket förhåller sig på samma sätt, att varje språkligt yttrande används på ett motiverat sätt för att uttrycka ett innehåll (Kress, 2000). Socialsemiotik som teoribildning har sin grund i analys av språkets sociala funktion. Den ser alla tecken som socialt sprungna och att alla tecken hela tiden omskapas utifrån en specifik situation och de behov och syften teckenskaparen är orienterad emot (Hodge & Kress, 1988). Socialsemiotiken, till skillnad mot den traditionella semiotiken, fokuserar inte på tecknet, utan handlar istället om att tolka socialt betydelsefulla processer, teman. Vid läsning av dessa teman skapas ”texter”, viket innebär att tolkningen av en bilds betydelse bildar en text (van Leeuwen & Jewitt, 2001/2002, s. 187). Tecknet är en analytisk kategori och teman en social kategori. Teman karaktäriseras av socialt konstituerade mönster, som till
exempel handlingar och andra ritualer som fyller våra vardagliga liv, att gå på en föreläsning, se en fotbollsmatch eller fira en födelsedag. Dessa sociala händelser äger rum i ”verklig tid” och kallas presentationer i socialsemiotisk begrepps- bildning. När de återskapas i film, böcker eller i dramatiseringar så är det mediet och dess karaktär som styr och reglerar presentationen. Återskapandet och iscensättningen genom symboler och tecken i andra rums och tidsaspekter och kan då kallas för re-presentationer. Genom den multimodala ansatsen blir det möjligt att tolka ”texten”, representationens sociala och kommunikativa tema och betydelse (a.a., s. 187). I min egen studie belyses inte bara filmernas representationer utan jag väljer att genom elevernas perspektiv placera dem i ett bredare sociokulturellt och didaktiska sammanhang.