Det finansiella systemet

Det finansiella systemet består av banker och andra företag (t.ex. för- säkringsbolag och bostadslåneinstitut), de finansiella marknaderna (som obligationsmarknader och aktiemarknader), men även av den finansiella infrastrukturen i form av tekniska system som krävs för att göra betalningar och utbyta värdepapper.1

Det finansiella systemet har tre huvuduppgifter som är centrala för att ekonomin ska fungera och växa:

1. Förmedla betalningar. Det finansiella systemet skapar förutsätt- ningar för att betalningar ska kunna ske snabbt, smidigt och säkert vilket är nödvändigt för att ekonomin som helhet ska fungera på ett effektivt sätt.

2. Hantera risker. Företag och privatpersoner behöver också gardera sig mot olika slags risker. Försäkringsbolag är specialiserade just på att bedöma och hantera försäkringsrisker. På så sätt hjälper det finansiella systemet hushåll och företag att sprida och fördela risker till de aktörer som är bäst lämpade att bära dessa.

3. Omvandla sparande till finansiering. Det finansiella systemets upp- gift är här att medverka till att kanalisera sparande till investeringar på ett effektivt sätt.

Finansmarknaderna är i sin tur ett samlingsnamn för världens globala finansiella infrastruktur och för den interaktion som uppstår när olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, t.ex. i form av finan- siella instrument, råvaror och handelsvaror. Med kapitalmarknaden avses en delmängd av finansmarknaden, nämligen aktiemarknaden och kreditmarknaden. Kapitalmarknaden delas sedan i sin tur in i primär- och sekundärmarknaden. Nyemissioner av aktier och obligationer samt nya lån hör till primärmarknaden medan sekundärmarknaden

SOU 2020:17 Finansiella aktörers arbete med hållbarhet

utgör infrastrukturen för investerare att handla med existerande note- rade tillgångar. Stater finansierar sig i huvudsak genom att ge ut obli- gationer och andra räntebärande instrument, medan företag även kan erhålla kapital genom att vända sig till aktiemarknaden. I termer av värde, är aktiemarknadens betydelse i Sverige och många andra län- der relativt liten i förhållande till kreditmarknadens.

Funktionen i det finansiella systemet att omvandla sparande till finansiering sker primärt, men inte enbart, via kapitalmarknaden och erbjuder ett effektivt sätt att omvandla sparande till investeringar. Kapitalmarknaden är den försörjningskanal som gör att företag, hus- håll, organisationer och stater kan erhålla kapital som ska användas till investeringar och drift. Omvänt hjälper denna marknad också inve- sterare att hitta intressanta placeringsmöjligheter.

Företag och hushåll får oftast tillgång till kapitalmarknaden ge- nom att vända sig direkt till en finansiell intermediär. En finansiell intermediär är en specialiserad mellanhand som alla parter kan dra för- del av. Kanalisering av sparande via finansiella intermediärer är även ett effektivt sätt att minimera kostnaderna för att följa upp informa- tion från låntagarna och därmed risknivån.2 _{Det tydligaste exemplet}

på en finansiell intermediär är en bank. Bankernas kärnverksamhet är att ta emot inlåning och lämna krediter. Sparare, som exempelvis vill jämna ut sin konsumtion över tid, kan sätta in medel på ett inlån- ingskonto i banken och ta ut dem (plus eventuell ränta) vid ett senare tillfälle. De kan också placera sina pengar i aktier, räntebärande värde- papper eller i fonder på den svenska marknaden eller de utländska marknaderna. De pengar som banken får in från inlåning förmedlas till företag och privatpersoner som behöver låna.

I december 2018 uppgick de svenska bankernas inlåning från all- mänheten till 4 370 miljarder kronor.3 _{En betydande del av inlåningen,}

19 procent, kommer från utlandet. Svenska hushåll och företag sva- rade för 44 respektive 24 procent av inlåningen. Utlåningen sker ge- nom att banker lämnar krediter med olika typer av säkerhet samt mindre lån utan säkerhet. Utlåningen från banker uppgick i decem- ber 2018 till 4 281 miljarder kronor. Av den sammanlagda utlåningen till allmänheten gick 30 procent till utländska låntagare, 33 procent till svenska företag och 30 procent till svenska hushåll.

2 _{Diamond, D., (1984). Financial Intermediation and Delegated Monitoring. Review of Economic}

Studies.

Finansiella aktörers arbete med hållbarhet SOU 2020:17

80

Utöver bankerna, vars roll som finansiella aktörer beskrivs ovan, så finns det andra intermediärer som verkar i det finansiella systemet.4

De finansiella intermediärerna kan delas in i olika grupper:

• kreditgivande institut i form av banker, bolåneinstitut och kredit- marknadsföretag som är viktiga för kreditförsörjningen,

• riskkapitalbolag som är aktiva i försörjningen av riskkapital, • institutionella placerare i form av försäkringsbolag, fondbolag och

pensionsfonder som förvaltar stora delar av allmänhetens sparande, och

• värdepappersinstitut som bl.a. fungerar som mäklare och marknads- garanter på de finansiella marknaderna.

Fondbolagen är andra exempel på intermediärer som har som funk- tion att förvalta hushållens sparande. Genom att skapa portföljer av värdepapper (värdepappersfonder) och därmed sprida (diversifiera) fondernas innehav mellan flera olika värdepapper kan fondbolagen minska riskerna jämfört med ett innehav av endast ett eller ett fåtal värdepapper. Den finansiella sektorn bidrar alltså inte bara till att för- medla kapital utan även till en effektivare riskhantering.

Det finansiella systemets struktur håller delvis på att förändras som ett resultat av ny reglering kombinerat med ökad fintech akti- vitet och en ökad efterfrågan från kunder om nya lösningar när det gäller finansiella tjänster. Den 1 maj 2018 implementerades det s.k. PSD2-direktivet5 _{i Sverige genom ändringar i lagen (2010:751) om}

betaltjänster samt i Finansinspektionens föreskrifter. PSD2-direkti- vet innebär bl.a. att en kontoinnehavare kan ge banken tillstånd att öppna upp tillgång till kundens data för tredjeparts-leverantörer. Denna reglering syftar till att skapa bättre konkurrens på marknaden för finansiella tjänster och ge möjlighet för nya innovativa kundlösningar. Hittills är det främst inom den delen av den finansiella marknaden som är minst relevant för utredningen, dvs. inom betalningar, som bankerna har tappat marknadsandelar, eftersom många nya aktörer har etablerats som har skapat digitala betalningslösningar.

4 _{Riksbanken (2016). Den svenska finansmarknaden.}

5 _{Europaparlamentets och rådets direktiv, EU, 2015/2366 om betaltjänster på den inre mark-}

naden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förord- ning, EU, nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG.

SOU 2020:17 Finansiella aktörers arbete med hållbarhet

Förutom att fintech har skapat nya finansieringslösningar så har många banker i Europa minskat ner sina balansräkningar som en följd av finanskrisen 2008 till 2009, eller i alla fall inte ökat balans- räkningen. Delvis beror detta på problem med s.k. nödlidande lån, och delvis på ökade kapitalkrav. Däremot har en ökande mängd icke- bankaktörer inom det finansiella systemet, som t.ex. försäkringsbolag, varit beredda att ge direktlån för att finansiera företagsverksamhet. Den digitala utvecklingen har även öppnat möjlighet för nya sätt att finansiera verksamheter, som t.ex. via gräsrotsfinansiering, s.k. crowd- funding6 _{eller genom utgivning av kryptovalutor som t.ex. bitcoins.}

Sammanlagt har detta lett till en kraftig tillväxt i icke-bankrelaterade volymer av utestående krediter.

Inom vissa länder i Europa har bankerna även använt s.k. värde- papperisering som metod för att minska balansräkningen. Det är dock mindre vanligt i Sverige. Värdepapperisering är en teknik som kan an- vändas för att omvandla illikvida lån till obligationer, vilket sker genom att lånen säljs från en banks balansräkning till ett specialföretag som emitterar obligationer för att finansiera köpet av lånen. EU-kommis- sionen har inom ramen för kapitalmarknadsunionen arbetat för att öka intresset för värdepapperisering. Syftet är att öka tillgången av finansiering framför allt för små och medelstora företag. Från och med 1 januari 2019 tillämpas EU:s förordning om värdepapperisering7

i Sverige. Förordningen syftar till att skapa ett övergripande ramverk för värdepapperisering med kriterier för att definiera enkla, transpa- renta och standardiserade värdepapperiseringar.

Den förändrade konkurrenssituationen i den finansiella sektorn kan komma att leda till en ökad fragmentering, men även till ökad till- gång på varierade finansieringslösningar för olika typer av verksam- heter. Vidare finns en viss risk för regelarbitrage, i det här fallet ge- nom att krav som ställs på t.ex. hållbarhetsredovisning och hänsyn till miljö- och klimataspekter inte omfattar nya aktörer inom det finansiella systemet. Detta blir fallet då den nya aktörens affärsmodell inte omfattas av den reglering som befintliga aktörer inom ett seg- ment av det finansiella systemet följer (eller annan men likvärdig re- glering som när det gäller försäkringsbolag i fallet med ökning av icke-

6 _{SOU 2018:20. Gräsrotsfinansiering.}

7 _{Europaparlamentets och rådets förordning, EU, 2017/2402 av den 12 december 2017 om ett}

allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna, EG, nr 1060/2009 och EU, nr 648/2012.

Finansiella aktörers arbete med hållbarhet SOU 2020:17

82

bankkrediter). Detsamma kan gälla för självreglering i de fall de nya aktörerna inte väljer att delta i branschföreningarnas arbete, oavsett om affärsmodellen överensstämmer med det område som branschför- eningen arbetar inom. Exempelvis saknas reglering för crowdfunding, trots att metoden används i viss utsträckning av företag för kapital- anskaffning. Över tid kan dock reglering antas som även täcker nya affärsmodeller inom det finansiella systemet.